Presidenten, oljan, och infytandet över näringslivet

President Barack Obama befinner sig just nu i en mycket otacksam roll. Att vara president när landet befinner sig i den värsta miljökatastrofen någonsin är inte lätt. Oljekatastrofen är en olycka som engagerar oerhört många människor i de delstater som har kust mot Mexikanska golfen, och mycket eller lite presidenten gör (av det han KAN göra) så anses det ändå inte tillräckligt. Vill det sig illa kan det ta sig i uttryck i höstens amerikanska mellanårsval. Men Obama kämpar på, och har fått BP att gå med på att inrätta en fond som ska kompensera alla de anställda inom fiskerinäringen och turistnäringen som drabbats av oljan.

I en nyhetsanalys i New York times berörs just handlingen med BP:s fond i ett djupare perspektiv.


"With that display of raw arm-twisting, Mr. Obama reinvigorated a debate about the renewed reach of government power, or, alternatively, the power of government overreach. It is an argument that has come to define Mr. Obama’s first 18 months in office, and one that Mr. Obama clearly hopes to make a central issue in November’s midterm elections."


Ökad makt över företagen från presidentens sida har enligt analytikern David E Sang präglat Obamas första 18 månader vid makten. Sparpaket för att hålla biljättarna Chrysler och GM under sina armar, och nu senast BP:s kompensationsfonder visar detta mycket tydligt. Att amerikanska staten går in och sätter två förlusttyngda biltillverkare på respirator, på samma sätt som oppositionen ville gör med SAAB, kan jag inte se annat än fel. Gällande BP är situationen lite mer komplex.

Liberalismen säkerställer näringsfriheten och alla individers frihet att bedriva näringsverksamhet, så länge denna inte kränker andras friheter. BP har i detta läge kränkt mängder av människors näringsfrihet då dessa inte kan utöva sina yrken. Jag syftar då givetvis på fiskare och näringsidkare inom turistnäringen. Många näringar kommer att slås ut fullständigt. Självklart bör då BP ta sitt ansvar och kompensera dessa människor.

Att borra olja på så djupt vatten som Deepwater Horizon gjorde innebär enligt de allra flesta bedömmare en enorm risk. Och täta läckor när det endast går att använda sig av fjärrstyrda robotar är efter vad vi kan erfara en mycket svår uppgift. Med den risk det innebär för många enskilda individer är det kanske helt enkelt dags att sluta borra olja på så djupa vatten. Det skulle tvinga upp oljepriser, men samtidigt skapa ytterligare incitament för att bli kvitt världens oljeberoende.

USA:s sak är vår sak

Dagens ledare i Dagens nyheter handlar om oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Katastrofen drabbar i första hand den amerikanska sydkusten, men dröjer det länge innan läckan tätas kan än större områden gå förstörda för en lång tid framöver. DN skriver:


Det är visserligen fortfarande framför allt BP som måste ta sitt ansvar och försöka få stopp på läckan. Men förtroendet för företagets vilja och förmåga att hantera det inträffade är redan anfrätt. Under alltför lång tid efter explosionen den 20 april lämnade oljebolaget felaktig information om läckagets storlek. Dessutom höll styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg länge helt tyst om det som inträffat. Det är egendomligt att han fortfarande inte har kommenterat katastrofen med mer än några korta inlägg under en debatt.

vidare:

Därför är Sveriges och EU:s tystnad märklig. I går lovade den nederländska regeringen att bistå USA med utrustning och material för oljesanering. Men varken Bryssel eller Stockholm har i skrivande stund uttryckt sin solidaritet med eller erbjudit Washington bistånd. Det är det minsta man kan begära, även om hjälp inte anses behövas.


USA har bidragit till att rädda Europa undan diktatorisk occupation vid tå världskrig. Den så kallade Marshallhjälpen skapade också ett ekonomiskt under i Europa, framförallt Västtyskland byggdes upp på nolltid. Därför borde det vara självklart för Europeiska länder att bistå USA med all tänkbar hjälp när man står inför den kanske värsta miljökatastrofen i världshistorien. Dessutom bör det ligga i allas intresse att rädda de känsliga ekosystemt som finns i de amerikanska delstater som har kust mot mexikanska golfen. Många unika arter finns här som nu är än mer hotade än vad de tidigare var.

Oljeindustrin bör också ta lärdom av katastrofen. Det kanske är dags att se över om man överhuvudtaget ska borra på så pass djupt vatten. Framförallt så måste oljeanvändningen minska. Vänstersympatisörer kommer i vanlig ordning skylla katastrofen på kapitalismen och marknadsekonomin. Det finns emellertid ingen tid för sådan debatt nu, ej heller tid för vem som bär ansvar inom BP (som för övrigt är kända för att vara allt annat än miljövänliga). Nu gäller det att med samlade krafter stoppa denna ekologiska katastrof, ska huvuden rulla får de göra det efteråt. Och huvuden lär rulla. Stämmningarna av diverse näringsidkare, i synnerhet fiskare, har öst in de senaste veckorna. Samtidigt rapporterar New York Times om hur kritiken växer mot regeringen och kustbevakningen i USA för dess hantering av situationen.

USA:s sak är vår sak, nu måste alla hjälpas åt att stoppa läckan!