Se nyanlända flyktingar som en tillgång, inte som offer

Flyktingmottagandet har i alla tider präglats av en inställning att det är synd om flyktingarna som kommer hit, eftersom de många gånger har flytt undan förtryck och förföljelse. När de kommit till Sverige har de därför bemötts med klapp på axeln, samt information hur det går till när de får utbetalningar från socialtjänsten medan de väntar på besked från migrationsverket huruvida de får stanna eller inte. Under denna tid sitter fullt arbetsföra människor utan möjlighet att på något sätt kunna bidra till samhällets utveckling.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skriver idag på DN debatt om att denna inställning till flyktingar måste bytas från att man berättar om hur man får pengarna från socialtjänsten, till att istället fråga var och en vad denne har för möjlighet att bidra till samhället.


I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resurs­slöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige.

Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem.

För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land.

För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja. Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund.


Den tidigare kollektiviserade flyktingpolitiken har skapat ett stort utanförskap som resulterat i att arbetslösheten bland utlandsfödda är avsevärt högre än bland svenskfödda. Bland nyanlända flyktingar finns mängder av människor som inte vill något hellre än att bidra till samhället efter sin förmåga. Att låta dessa vänta i sju år på att få börja arbeta är ett enorms slöseri med mänskliga resurser.

1 dec träder en reform i kraft där det blir arbetsförmedlingen som kommer att bistå nyanlända flyktingar med insatser för den enskilde individen att få sysselsättning, istället för att socialtjänsten tar den första kontakten som det är idag. En lotsfunktion ska hjälpa de nyanlända att hitta just sin plats på den svenska arbetsmarknaden.

Sverige är i rejält behov av en helt ny integrationspolitik. Det är därför beklagligt att socialdemokraterna kan tänka sig att fälla den proposition som ska se till att reformen finansieras. S sätter sig då i samma båt som Sverigedemokraterna och bidrar till att bilden av flyktingar som ett problem snarare än som en tillgång består. Varje människa är unik, varje människa har olika förmågor. Låt var och en av dessa som kommer till Sverige få möjligheten att utvecklas efter just sin förmåga.

Politikens roll är att ta ställning

Nerikes allehanda har i en rad artiklar rapporterat om Manal El Banna som ska utvisas tillsammans med sin tvååriga, dödssjuka dotter Rim till Libanon. En rad processer fram och tillbaka har fördröjt processen, men beslutet ligger fast. DN rapporterar idag också om Migrationsverkets inställning till sakfrågan.


– Vi har ingen möjlighet att ge uppehållstillstånd – hur sjuk man än är – så länge som de kan få ade­kvat vård i hemlandet, säger Mikael Ribbenvik, rättschef på Mi­grationsverket.
Spelar det någon roll om man inte har råd med vården i hemlandet?

– Nej, det gör det inte.


Att migrationsverket har denna människosyn är ytterst beklagligt, men tyvärr föga förvånande. Vad som är mer förvånande är den folkpartistiske riksdagsledamoten Johan Pherssons inställning till det hela.


Kritiker anser däremot att det politiska engagemanget kan gå för långt. Johan Pehrson, riksdagsledamot för Folkpartiet, tycker att engagemanget undergräver rättsstaten.

– Jag kan känna att man som politiker måste hålla på principen, det vill säga att inte kräva politisk överprövning av enskilda fall.

Jag ställer mig inte med ett plakat utanför Migrationsverket och kräver en ändring. På samma sätt gör jag inte det på tingsrätten om jag exempelvis är missnöjd med domen mot Göran Lindberg, säger han


Liberaler har som ideologisk grund att ta hänsyn till enskilda fall, just eftersom man utgår från individen. Att då yttra sig och ta ställning tycker jag borde vara en självklarhet. Varför skulle man som politiker INTE kunna yttra sig om man tycker en dom är felaktig? Då har man väl förmodligen en åsikt om att en lagstiftning inte är tillräcklig och bör förändras. Om riksdagen börjar bestå av fler och fler personer som inte törst ta ställning så är jag mycket orolig för Sveriges framtid.

Johan Pehrson skriver också i en debattartikel i Nerikes Allhanda om hur viktigt oponionsbildning är.


Enligt den klassiska liberala rättsstaten stiftar politikerna lagar. Myndigheterna tillämpar och dömer i de enskilda fallen. Detta oberoende av och utan inflytande av opinioner i allmänhet och utan inflytande av politiker i synnerhet. Detta är den bärande tanken också i den svenska grundlagen.
Alla vi som väljer att söka och bära ansvar som folkvalda möter varje dag konsekvenser av tillämpningen av gällande lagstiftning i enskilda fall. Varje dag berörs och upprörs vi över samhällets tillstånd. Inte sällan med olika reaktioner beroende på om vi tillhör majoriteten som styr eller oppositionen.

Ju fler som driver opinion om en mänsklig migrationspolitik desto bättre. Folkpartiet liberalerna har gjort det i hundra år ungefär. Vi kräver dock inte politisk överprövning i varje enskilt fall vi inte gillar. Lilla Rims öde är ett exempel på att vår opinionsbildning är viktig


Pehrsson är helt rätt ute när han berättar om att opponionsbildning är viktigt. Men i detta måste det väl kunna inkluderas att också yttra sig i enskila fall som berör? Allt annat är ett tecken på ovilja att ta debatten.