Flyktingmottagandet har i alla tider präglats av en inställning att det är synd om flyktingarna som kommer hit, eftersom de många gånger har flytt undan förtryck och förföljelse. När de kommit till Sverige har de därför bemötts med klapp på axeln, samt information hur det går till när de får utbetalningar från socialtjänsten medan de väntar på besked från migrationsverket huruvida de får stanna eller inte. Under denna tid sitter fullt arbetsföra människor utan möjlighet att på något sätt kunna bidra till samhällets utveckling.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skriver idag på DN debatt om att denna inställning till flyktingar måste bytas från att man berättar om hur man får pengarna från socialtjänsten, till att istället fråga var och en vad denne har för möjlighet att bidra till samhället.
I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resursslöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige.
Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem.
För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land.
För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja. Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund.
Den tidigare kollektiviserade flyktingpolitiken har skapat ett stort utanförskap som resulterat i att arbetslösheten bland utlandsfödda är avsevärt högre än bland svenskfödda. Bland nyanlända flyktingar finns mängder av människor som inte vill något hellre än att bidra till samhället efter sin förmåga. Att låta dessa vänta i sju år på att få börja arbeta är ett enorms slöseri med mänskliga resurser.
1 dec träder en reform i kraft där det blir arbetsförmedlingen som kommer att bistå nyanlända flyktingar med insatser för den enskilde individen att få sysselsättning, istället för att socialtjänsten tar den första kontakten som det är idag. En lotsfunktion ska hjälpa de nyanlända att hitta just sin plats på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är i rejält behov av en helt ny integrationspolitik. Det är därför beklagligt att socialdemokraterna kan tänka sig att fälla den proposition som ska se till att reformen finansieras. S sätter sig då i samma båt som Sverigedemokraterna och bidrar till att bilden av flyktingar som ett problem snarare än som en tillgång består. Varje människa är unik, varje människa har olika förmågor. Låt var och en av dessa som kommer till Sverige få möjligheten att utvecklas efter just sin förmåga.
Visar inlägg med etikett socialdemokraterna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett socialdemokraterna. Visa alla inlägg
onsdag 17 november 2010
söndag 14 november 2010
socialdemokratin famlar i ett till synes ändlöst mörker
Så höll det inge längre för Mona Sahlin. När ett flertal större partidistrikt samt SSU krävde Mona Sahlins avgång brast det för henne. Söndagen den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon inte ställer upp till omval på SAP:s extrainsatta kongress i vår. Spekulationer om efterträdare är redan i fullgång, och det finns nu ett antal uttalanden och analyser från diverse politiska kommentatorer om varför hon valde att avgå.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
tisdag 26 oktober 2010
Miljöpartiet de stora vinnarna av det rödgröna samarbetets upplösning
I stort sett samtliga medier rapporterar idag att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, och Miljöpartiet väljer att "ta en paus" i sitt samarbete. Svenska Dagbladets ledarsida reflekterar över det hela :
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
onsdag 15 september 2010
Vad händer med Sveriges roll i EU som det blir maktskifte?
I SVD Brännpunkt skriver idag tre moderata statsråd om sin oro för att Sverige ska få en svagare roll i EU om det blir maktskifte.
Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.
Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.
De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.
Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:
Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).
För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '
EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?
Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.
Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.
Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.
De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.
Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:
Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).
För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '
EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?
Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.
måndag 2 augusti 2010
Skolk är oacceptabelt
Utbildningsminister Jan Björklund presenterade idag under en pressträff att skolk ska skrivas in i betyget. Det kommer inte att stå i slutbetyg från vare sig årskurs nio i grundskolan eller i gymnasiet. Däremot kommer det att stå i betygen som kommer mellan terminerna. Utbildningsministern säger följande i pressmeddelandet:
- Det är inte okej att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats. Då ska det inte vara det för eleverna i skolan heller. Eleverna ska vara närvarande på lektionerna, skolket idag är oacceptabelt stort, säger utbildningsminister Jan Björklund.
- Skolk leder till lägre skolresultat och en uppluckrad studiemoral.
- Det finns olika skäl till att elever skolkar men det är ofta ett tecken på att allt inte står rätt till. Att tidigt upptäcka att eleven mår dåligt för att kunna ge det stöd som krävs är en investering för skolan och samhället men framförallt för individen.
Självklart måste man gå på djupet med varför någon skolkar. Men det råder idag en allmänt slapphänt attityd till skolk, åtminstone på gymnasiet. Det är av största vikt att man markerar att skolan inte är nåt ställe dit man kommer och går som man önskar. Genom detta nya system kan man i slutet av varje termin upptäcka vilka som har mycket ogiltig frånvaro, och därifrån sedan ta reda på vad skolket beror på, och därefter agera.
Socialdemokraterna ställer sig positiva till denna idén. Till DN säger talespersonen i ämnet Ylva Johansson följande:
– Jag har inga problem med det förslaget. Men man ska inte ha en överdriven tilltro till att det löser alla problem.
– Det kan vara ett av medlen för att agera tydligt och tidigt mot skolk men det får inte vara det enda sättet.
Detta kan jämföras med när förslaget kom på tal för första gången, då samtliga rödgröna partier avvisade förslaget och kallade det för "populistiskt, gammeldags och utan verkan". Det svänger fort i den rödgröna röran.
Frågan är också hur de andra två partierna i det rödgröna ställer sig till sossarnas inställning, då båda är inne på idéer om att avskaffa betyg helt; även om det är något de inte stoltserar med i valrörelsen.
Det känns ofta som om Socialdemokraternas skolpolitik börjar likna folkpartiets mer och mer på flera punkter. Det var ett misstag att inte göra en uppgörelse med S från alliansens sida. Jag är dock glad om detta går igenom nu även utan S hjälp. Diciplin och tydliga markeringar är förutsättning för en kunskapsinriktad skola där eleverna ska kunna prestera goda resultat. Eller för att hålla sig till Lärarförbundets slogan:
"Satsa på skolan så löser sig resten".
- Det är inte okej att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats. Då ska det inte vara det för eleverna i skolan heller. Eleverna ska vara närvarande på lektionerna, skolket idag är oacceptabelt stort, säger utbildningsminister Jan Björklund.
- Skolk leder till lägre skolresultat och en uppluckrad studiemoral.
- Det finns olika skäl till att elever skolkar men det är ofta ett tecken på att allt inte står rätt till. Att tidigt upptäcka att eleven mår dåligt för att kunna ge det stöd som krävs är en investering för skolan och samhället men framförallt för individen.
Självklart måste man gå på djupet med varför någon skolkar. Men det råder idag en allmänt slapphänt attityd till skolk, åtminstone på gymnasiet. Det är av största vikt att man markerar att skolan inte är nåt ställe dit man kommer och går som man önskar. Genom detta nya system kan man i slutet av varje termin upptäcka vilka som har mycket ogiltig frånvaro, och därifrån sedan ta reda på vad skolket beror på, och därefter agera.
Socialdemokraterna ställer sig positiva till denna idén. Till DN säger talespersonen i ämnet Ylva Johansson följande:
– Jag har inga problem med det förslaget. Men man ska inte ha en överdriven tilltro till att det löser alla problem.
– Det kan vara ett av medlen för att agera tydligt och tidigt mot skolk men det får inte vara det enda sättet.
Detta kan jämföras med när förslaget kom på tal för första gången, då samtliga rödgröna partier avvisade förslaget och kallade det för "populistiskt, gammeldags och utan verkan". Det svänger fort i den rödgröna röran.
Frågan är också hur de andra två partierna i det rödgröna ställer sig till sossarnas inställning, då båda är inne på idéer om att avskaffa betyg helt; även om det är något de inte stoltserar med i valrörelsen.
Det känns ofta som om Socialdemokraternas skolpolitik börjar likna folkpartiets mer och mer på flera punkter. Det var ett misstag att inte göra en uppgörelse med S från alliansens sida. Jag är dock glad om detta går igenom nu även utan S hjälp. Diciplin och tydliga markeringar är förutsättning för en kunskapsinriktad skola där eleverna ska kunna prestera goda resultat. Eller för att hålla sig till Lärarförbundets slogan:
"Satsa på skolan så löser sig resten".
tisdag 25 maj 2010
Det rödgröna samarbetets stora vinnare: Vänsterpartiet
Idag presenterades ett gemensamt förslag från de rödgröna: USA bör lämna sina militärbaser världen över. I svenska dagbladet kan man läsa:
"Det rödgröna kravet innebär en reträtt av 300000 amerikanska militärer, men har hittills inte uppmärksammats. För socialdemokratin är det en rejäl kursändring. Regeringen Persson deklarerade valåret 2006: ”För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna”. Med en regering ledd av Mona Sahlin 2010 blir det en annorlunda politik"
Det är är lätt att förstå vad som har hänt: Vänsterpartiet är de stora vinnarna i det rödgröna samarbetet. V:s utrikespolitiske talesman Hans Linde skriver på sin blogg om hur det hela ska gå till. USA ska helt enkelt bomma igen alla sina militära baser utanför landets gränser.
Det har varit ett par socialdemokratiska statsministrar genom åren. Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, och Göran Persson. Alla hade de något gemensamt (förutom partitillhörigheten): De såg till att hålla Vänsterpartiet (på den tiden Vänsterpartiet Kommunisterna) så långt ifrån utrikespolitiken som det bara gick. Man hade överhuvudtaget inte något formellt samarbete med dem. Jag har hela tiden tänkt att vad som än händer efter valet så kommer inte Mona Sahlin att låta V komma i närheten av utrikes, försvars, utbildnings, eller finansministerposten. Jag har dessutom lugnat folk som trott att detta skulle kunna ske. Men nu är jag inte lika säker längre, speciellt inte efter dagens inlägg. Vänstern gräver upp den gamla stämpeln som Gudrun Schyman gjorde allt för att tvätta bort. Detta är ett första steg, vad blir det härnäst? ett utökat samarbete med Kubanska eller den Vietnamesiska regeringen.
Fredrik Malm och Jan Björklund skriver på Newsmill
Det har förts fram flera märkliga förslag från vänsteroppositionen i denna valrörelse, men inget förslag är så obegripligt som detta. I en tid när vi behöver fördjupa våra ansträngningar tillsammans med världens mest inflytelserika stater för att möta klimathot, ekonomisk oro och säkerhetspolitiska risker - då väljer Mona Sahlin att gå till val på en diplomatisk frontalkrock med USA
Adam Cwejman likaså:
"Nästan lite cyniskt är att man bara uttryckligen kräver att USA monterar ner sina kärnvapen. Givetvis vill ingen se kärnvapen, oavsett vems händer de befinner sig i men att först och främst kräva att det är USA som backar ner militärt, både vad gäller baser och kärnvapen är bara historielöst."
Carl Bildt
"Det är en huvudlös politik, klassisk antiamerikansk Vänsterpartipolitik som skulle vara omöjlig i en regeringsställning"
Detta är ett mycket starkt skäl för att jobba ännu hårdare för att få alliansregeringen återvald i höst.
"Det rödgröna kravet innebär en reträtt av 300000 amerikanska militärer, men har hittills inte uppmärksammats. För socialdemokratin är det en rejäl kursändring. Regeringen Persson deklarerade valåret 2006: ”För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna”. Med en regering ledd av Mona Sahlin 2010 blir det en annorlunda politik"
Det är är lätt att förstå vad som har hänt: Vänsterpartiet är de stora vinnarna i det rödgröna samarbetet. V:s utrikespolitiske talesman Hans Linde skriver på sin blogg om hur det hela ska gå till. USA ska helt enkelt bomma igen alla sina militära baser utanför landets gränser.
Det har varit ett par socialdemokratiska statsministrar genom åren. Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, och Göran Persson. Alla hade de något gemensamt (förutom partitillhörigheten): De såg till att hålla Vänsterpartiet (på den tiden Vänsterpartiet Kommunisterna) så långt ifrån utrikespolitiken som det bara gick. Man hade överhuvudtaget inte något formellt samarbete med dem. Jag har hela tiden tänkt att vad som än händer efter valet så kommer inte Mona Sahlin att låta V komma i närheten av utrikes, försvars, utbildnings, eller finansministerposten. Jag har dessutom lugnat folk som trott att detta skulle kunna ske. Men nu är jag inte lika säker längre, speciellt inte efter dagens inlägg. Vänstern gräver upp den gamla stämpeln som Gudrun Schyman gjorde allt för att tvätta bort. Detta är ett första steg, vad blir det härnäst? ett utökat samarbete med Kubanska eller den Vietnamesiska regeringen.
Fredrik Malm och Jan Björklund skriver på Newsmill
Det har förts fram flera märkliga förslag från vänsteroppositionen i denna valrörelse, men inget förslag är så obegripligt som detta. I en tid när vi behöver fördjupa våra ansträngningar tillsammans med världens mest inflytelserika stater för att möta klimathot, ekonomisk oro och säkerhetspolitiska risker - då väljer Mona Sahlin att gå till val på en diplomatisk frontalkrock med USA
Adam Cwejman likaså:
"Nästan lite cyniskt är att man bara uttryckligen kräver att USA monterar ner sina kärnvapen. Givetvis vill ingen se kärnvapen, oavsett vems händer de befinner sig i men att först och främst kräva att det är USA som backar ner militärt, både vad gäller baser och kärnvapen är bara historielöst."
Carl Bildt
"Det är en huvudlös politik, klassisk antiamerikansk Vänsterpartipolitik som skulle vara omöjlig i en regeringsställning"
Detta är ett mycket starkt skäl för att jobba ännu hårdare för att få alliansregeringen återvald i höst.
fredag 21 maj 2010
Carl Bildt är konsekvent om trupperna i Afghanistan
Svenska dagbladet rapporterar att utrikesminister Carl Bildt har blivit stärkt i sin uppfattning gällande den Svenska insatsen i Afghanistan.
"Jag har blivit stärkt i min uppfattning att Sverige verkligen behövs för att säkra stabiliteten och styrkan på 500 soldater känns relevant. Jag har svårt att säga något slutdatum för den svenska insatsen, men om fem år är vi alldeles säkert kvar i någon form. Det är viktigt att vi ser detta som ett mycket långsiktigt engagemang"
Att Alliansregeringen har en klar och tydlig åsikt i denna fråga är viktigt. Ett land som tidigare haft en av världens mest förtryckta befolkningar ser nu en ljusning. Bygget av det nya landet är inte lätt, och heller inget som löser sig över en natt. Men att det kommit igång och går i rätt riktning är ändå något positivt.
Så här långt har ett par svenska soldater stupat, och varje gång det sker kommer höjda röster, i synnerhet från vänsterhåll, att trupperna ska tas hem med omedelbar verkan. Det är många som fått sätta livet till i detta krig. Mängder av Engelsmän, amerikaner, tyskar, danskar, you name it. De som åker till Afghanistan vet vad de ger sig in på; de sätter sitt eget liv i risk för att rädda andras.
Vänsterpartiets valplattform innehåller krav på att sverige ska lämna afghanistan . Miljöpartiets plattform säger att trupperna bör tas hem under nästa mandatperiod. Socialdemokraternas hållning är lite mer diffus, vissa vill ta hem trupperna och vissa vill ha dem kvar.
Med en sådan vacklande opposition känns det tryggt att veta att Alliansregeringen har en klar och tydlig ståndpunkt: Sverige ska vara kvar så länge det behövs!
"Jag har blivit stärkt i min uppfattning att Sverige verkligen behövs för att säkra stabiliteten och styrkan på 500 soldater känns relevant. Jag har svårt att säga något slutdatum för den svenska insatsen, men om fem år är vi alldeles säkert kvar i någon form. Det är viktigt att vi ser detta som ett mycket långsiktigt engagemang"
Att Alliansregeringen har en klar och tydlig åsikt i denna fråga är viktigt. Ett land som tidigare haft en av världens mest förtryckta befolkningar ser nu en ljusning. Bygget av det nya landet är inte lätt, och heller inget som löser sig över en natt. Men att det kommit igång och går i rätt riktning är ändå något positivt.
Så här långt har ett par svenska soldater stupat, och varje gång det sker kommer höjda röster, i synnerhet från vänsterhåll, att trupperna ska tas hem med omedelbar verkan. Det är många som fått sätta livet till i detta krig. Mängder av Engelsmän, amerikaner, tyskar, danskar, you name it. De som åker till Afghanistan vet vad de ger sig in på; de sätter sitt eget liv i risk för att rädda andras.
Vänsterpartiets valplattform innehåller krav på att sverige ska lämna afghanistan . Miljöpartiets plattform säger att trupperna bör tas hem under nästa mandatperiod. Socialdemokraternas hållning är lite mer diffus, vissa vill ta hem trupperna och vissa vill ha dem kvar.
Med en sådan vacklande opposition känns det tryggt att veta att Alliansregeringen har en klar och tydlig ståndpunkt: Sverige ska vara kvar så länge det behövs!
söndag 16 maj 2010
Även de gröna kommer att driva orealistiska mål i Valrörelsen
På politikerbloggen går det att läsa om vad som kom med i det valmanifest som Miljöpartiet i helgen antog under sin kongress i Uppsala. Partistyrelsen hade inför kongressen sagt att man i valmanifestet endast skulle ha med mål som ansågs vara realistiska att driva inför kommande mandatperiod. Ungefär på samma sätt uttryckte sig vänsterpartiets partistyrelse inför sin kongress förra helgen, dock utan framgång.
Också på miljöpartiets kongress fick partistyrelsen bakläxa. I valmanifestet skrivs det in att arbetstiden bör sänkas till 35 timmar istället för 40. Nu tänker två av tre rödgröna partier driva denna fråga, endast socialdemokraterna är emot. Svenska dagbladets politiske analytiker Göran Eriksson tror att socialdemokraterna kommer att vinna denna fråga .
Budskapet från S-kongressen i höstas var ett helt annat. Arbetstidsförkortning är ingen lösning utan "vad Sverige behöver är fler som arbetar, inte färre. Arbetsutbudet måste öka".
Det blir Socialdemokraterna som vinner den här dragkampen. Den rödgröna regeringsplattformen, som presenteras under sensommaren, kommer inte att innehålla förslag om generell arbetstidsförkortning.
Det vet Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Men för kongresser, särskilt i Vänster- och Miljöpartiet, är partitaktiken ofta sekundär.
I sitt valmanifest antog man också att de svenska trupperna i Afghanistan bör vara borta senast 2014. Det är en lite mildare skrivning till skillnad från V som vill dra hem trupperna fortast möjligt. I en så inbiten konflikt som det är i Afghanistan är det farligt att sätta sådana mål. Tiden bör istället få utvisa när det kan vara aktuellt att ta hem trupperna.
Gällande infrastrukturen skrivs att kapaciteten för färnvägsnätet bör fördubblas, vilket jag gillar. En väl fungerande järnvägstrafik är en nyckel för hållbara transporter i framtiden. Desutom lägger man fram satsningar på höghastighetsbanor, något jag saknar i den borgerliga infrastrukturpropositionen. Plus i kanten för detta.
Mindre bra är dock att man skriver att "Sverige har inget behov av fler motorvägar". Vad miljöpartister ofta missar är att utsläpp uppstår framförallt när bilar gasar upp farten, alltså framförallt vid trafikstockning. Kan trafiken flyta problemfritt minskar utsläppen. Därför behövs motorvägar; att ha vägar i dåligt skick löser inga problem. Självklart måste man bygga ut kollektivtrafiken, rejält på många håll. Men det är farligt att sätta dessa två i kontraster mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Slutligen kan man väl ändå säga att MP har tvättat bort flumstämpeln då man inte längre tänker driva frågan om Friår. Och det var längesedan man övergav idén om medborgarlön.
Också på miljöpartiets kongress fick partistyrelsen bakläxa. I valmanifestet skrivs det in att arbetstiden bör sänkas till 35 timmar istället för 40. Nu tänker två av tre rödgröna partier driva denna fråga, endast socialdemokraterna är emot. Svenska dagbladets politiske analytiker Göran Eriksson tror att socialdemokraterna kommer att vinna denna fråga .
Budskapet från S-kongressen i höstas var ett helt annat. Arbetstidsförkortning är ingen lösning utan "vad Sverige behöver är fler som arbetar, inte färre. Arbetsutbudet måste öka".
Det blir Socialdemokraterna som vinner den här dragkampen. Den rödgröna regeringsplattformen, som presenteras under sensommaren, kommer inte att innehålla förslag om generell arbetstidsförkortning.
Det vet Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Men för kongresser, särskilt i Vänster- och Miljöpartiet, är partitaktiken ofta sekundär.
I sitt valmanifest antog man också att de svenska trupperna i Afghanistan bör vara borta senast 2014. Det är en lite mildare skrivning till skillnad från V som vill dra hem trupperna fortast möjligt. I en så inbiten konflikt som det är i Afghanistan är det farligt att sätta sådana mål. Tiden bör istället få utvisa när det kan vara aktuellt att ta hem trupperna.
Gällande infrastrukturen skrivs att kapaciteten för färnvägsnätet bör fördubblas, vilket jag gillar. En väl fungerande järnvägstrafik är en nyckel för hållbara transporter i framtiden. Desutom lägger man fram satsningar på höghastighetsbanor, något jag saknar i den borgerliga infrastrukturpropositionen. Plus i kanten för detta.
Mindre bra är dock att man skriver att "Sverige har inget behov av fler motorvägar". Vad miljöpartister ofta missar är att utsläpp uppstår framförallt när bilar gasar upp farten, alltså framförallt vid trafikstockning. Kan trafiken flyta problemfritt minskar utsläppen. Därför behövs motorvägar; att ha vägar i dåligt skick löser inga problem. Självklart måste man bygga ut kollektivtrafiken, rejält på många håll. Men det är farligt att sätta dessa två i kontraster mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Slutligen kan man väl ändå säga att MP har tvättat bort flumstämpeln då man inte längre tänker driva frågan om Friår. Och det var längesedan man övergav idén om medborgarlön.
tisdag 20 april 2010
motorvägbyggen och satsningar på kollektivtrafik. Det ena utesluter inte det andra
Idag gjorde Stockholms oppositionsborgarråd Carin Jämtin en helomvändning i frågan om byggandet av förbifartsleden "Förbifart Stockholm". Från att tidigare varit överens med den Borgerliga alliansen om att den ska byggas vill man nu istället år 2012 ha en folkomröstning om förbifartens vara eller icke vara. Att sossarna har lämnat överenskommelsen är märkligt, men vad som är ännu märkligare är att folkomröstningen är tänkt att gå till på följande sätt: På valsedeln ska man fylla i om man vill ha 1. Satsning på spår och kollektivtrafik 2. Förbifart Stockholm.
Detta ter sig märkligt. Att Stockholm ska ha en bra och fungerande kollektivtrafik är självklart, men det kommer inte att trolla bort de problem som finns med de bilar som bara passerar rätt igenom staden. Därför behövs förbifarten. Båda två är alltså viktiga satsningar. Men nu försöker Socialdemokraterna, givetvis med hårda påtryckningar från MP ställa dessa emot varandra. Det är ett felaktigt tänk och den svenska huvudstadens infrastruktur riskerar att bli mycket lidande ifall det blir maktskifte vid höstens val.
I övrigt kan jag rekommendera Per Kågesons artikel artikel om att förbifarten måste ha mer utrymme för kollektivtrafik.
Detta ter sig märkligt. Att Stockholm ska ha en bra och fungerande kollektivtrafik är självklart, men det kommer inte att trolla bort de problem som finns med de bilar som bara passerar rätt igenom staden. Därför behövs förbifarten. Båda två är alltså viktiga satsningar. Men nu försöker Socialdemokraterna, givetvis med hårda påtryckningar från MP ställa dessa emot varandra. Det är ett felaktigt tänk och den svenska huvudstadens infrastruktur riskerar att bli mycket lidande ifall det blir maktskifte vid höstens val.
I övrigt kan jag rekommendera Per Kågesons artikel artikel om att förbifarten måste ha mer utrymme för kollektivtrafik.
tisdag 13 april 2010
Oppositionen ännu utan konkreta förslag
Mona Sahlin skriver idag på DN debatt om hur de "omprövat politiken". Efter att ha fått skarp kritik för att inte komma med några förslag hur det röd-gröna samarbetet ska få fler människor i arbete. Kritiken lär kvarstå, för i Sahlins artikel framkommer inte mycket konkret.
Regeringen har expermimenterat med nya orättvisor och skapat en ny stor grupp av försäkringslösa. Men några nya jobb har inte tillkommit
Faktum är att det visst har skapats nya jobb. Under alliansens första år vid makten skapades närmare 100 000 nya jobb till följd av den förda politiken; detta enligt konjukturinstitutet. Sen har många jobb försvunnit i den ekonomiska krisens spår; nåot som även hade hänt ifall det varit socialdemokratiskt styre. Men i kristider är det alltid lätt som oppositionsparti att sitta och skälla på den sittande regeringen.
Sahlin presenterar fyra huvudsakliga punkter för att förbättra situationen. Rubrikerna är fler jobb, mer utbildning, minskad barnfattigdom, och minskat socialbidragsberoende. Men bortsett från att man vill höja flerbarnstilläggen, tilläggsbidrag för studenter med barn, och även underhållsstödet för ensamstående föräldrar gapar det tomt under rubrikerna. Inget sägs om hur man ska uppnå dessa mål.
Vi har väntat länge på svar från oppositionen hur de ska få bukt med det kärva ekonomiska läget, det verkar som om vi får göra så ett tag till.
Regeringen har expermimenterat med nya orättvisor och skapat en ny stor grupp av försäkringslösa. Men några nya jobb har inte tillkommit
Faktum är att det visst har skapats nya jobb. Under alliansens första år vid makten skapades närmare 100 000 nya jobb till följd av den förda politiken; detta enligt konjukturinstitutet. Sen har många jobb försvunnit i den ekonomiska krisens spår; nåot som även hade hänt ifall det varit socialdemokratiskt styre. Men i kristider är det alltid lätt som oppositionsparti att sitta och skälla på den sittande regeringen.
Sahlin presenterar fyra huvudsakliga punkter för att förbättra situationen. Rubrikerna är fler jobb, mer utbildning, minskad barnfattigdom, och minskat socialbidragsberoende. Men bortsett från att man vill höja flerbarnstilläggen, tilläggsbidrag för studenter med barn, och även underhållsstödet för ensamstående föräldrar gapar det tomt under rubrikerna. Inget sägs om hur man ska uppnå dessa mål.
Vi har väntat länge på svar från oppositionen hur de ska få bukt med det kärva ekonomiska läget, det verkar som om vi får göra så ett tag till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
