I stort sett samtliga medier rapporterar idag att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, och Miljöpartiet väljer att "ta en paus" i sitt samarbete. Svenska Dagbladets ledarsida reflekterar över det hela :
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
Visar inlägg med etikett Lars Ohly. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lars Ohly. Visa alla inlägg
tisdag 26 oktober 2010
måndag 20 september 2010
Vad händer med Sverige?
Så har svenska folket sagt sitt. För egen del hade jag inför Folkpartiets valvaka i Jönköping inskaffat både skumpa och cigarr för att fira ordentligt. Men firandet uteblev, trots att alliansen fortfarande är störst. Det faktum att det populistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sin in i riksdagen och nu ser ut att inta en vågmästarroll gjorde att saker och ting inte kändes bra alls.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
tisdag 14 september 2010
En allt mer desperat opposition
Valet börjar närma sig, och det ser ut som om de senaste mätningarna har gjort de rödgröna desperata. Detta tar sig i uttryck i att man på löpande band kastar ur sig icke genomtänkta, populistiska utspel.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
söndag 16 maj 2010
Även de gröna kommer att driva orealistiska mål i Valrörelsen
På politikerbloggen går det att läsa om vad som kom med i det valmanifest som Miljöpartiet i helgen antog under sin kongress i Uppsala. Partistyrelsen hade inför kongressen sagt att man i valmanifestet endast skulle ha med mål som ansågs vara realistiska att driva inför kommande mandatperiod. Ungefär på samma sätt uttryckte sig vänsterpartiets partistyrelse inför sin kongress förra helgen, dock utan framgång.
Också på miljöpartiets kongress fick partistyrelsen bakläxa. I valmanifestet skrivs det in att arbetstiden bör sänkas till 35 timmar istället för 40. Nu tänker två av tre rödgröna partier driva denna fråga, endast socialdemokraterna är emot. Svenska dagbladets politiske analytiker Göran Eriksson tror att socialdemokraterna kommer att vinna denna fråga .
Budskapet från S-kongressen i höstas var ett helt annat. Arbetstidsförkortning är ingen lösning utan "vad Sverige behöver är fler som arbetar, inte färre. Arbetsutbudet måste öka".
Det blir Socialdemokraterna som vinner den här dragkampen. Den rödgröna regeringsplattformen, som presenteras under sensommaren, kommer inte att innehålla förslag om generell arbetstidsförkortning.
Det vet Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Men för kongresser, särskilt i Vänster- och Miljöpartiet, är partitaktiken ofta sekundär.
I sitt valmanifest antog man också att de svenska trupperna i Afghanistan bör vara borta senast 2014. Det är en lite mildare skrivning till skillnad från V som vill dra hem trupperna fortast möjligt. I en så inbiten konflikt som det är i Afghanistan är det farligt att sätta sådana mål. Tiden bör istället få utvisa när det kan vara aktuellt att ta hem trupperna.
Gällande infrastrukturen skrivs att kapaciteten för färnvägsnätet bör fördubblas, vilket jag gillar. En väl fungerande järnvägstrafik är en nyckel för hållbara transporter i framtiden. Desutom lägger man fram satsningar på höghastighetsbanor, något jag saknar i den borgerliga infrastrukturpropositionen. Plus i kanten för detta.
Mindre bra är dock att man skriver att "Sverige har inget behov av fler motorvägar". Vad miljöpartister ofta missar är att utsläpp uppstår framförallt när bilar gasar upp farten, alltså framförallt vid trafikstockning. Kan trafiken flyta problemfritt minskar utsläppen. Därför behövs motorvägar; att ha vägar i dåligt skick löser inga problem. Självklart måste man bygga ut kollektivtrafiken, rejält på många håll. Men det är farligt att sätta dessa två i kontraster mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Slutligen kan man väl ändå säga att MP har tvättat bort flumstämpeln då man inte längre tänker driva frågan om Friår. Och det var längesedan man övergav idén om medborgarlön.
Också på miljöpartiets kongress fick partistyrelsen bakläxa. I valmanifestet skrivs det in att arbetstiden bör sänkas till 35 timmar istället för 40. Nu tänker två av tre rödgröna partier driva denna fråga, endast socialdemokraterna är emot. Svenska dagbladets politiske analytiker Göran Eriksson tror att socialdemokraterna kommer att vinna denna fråga .
Budskapet från S-kongressen i höstas var ett helt annat. Arbetstidsförkortning är ingen lösning utan "vad Sverige behöver är fler som arbetar, inte färre. Arbetsutbudet måste öka".
Det blir Socialdemokraterna som vinner den här dragkampen. Den rödgröna regeringsplattformen, som presenteras under sensommaren, kommer inte att innehålla förslag om generell arbetstidsförkortning.
Det vet Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Men för kongresser, särskilt i Vänster- och Miljöpartiet, är partitaktiken ofta sekundär.
I sitt valmanifest antog man också att de svenska trupperna i Afghanistan bör vara borta senast 2014. Det är en lite mildare skrivning till skillnad från V som vill dra hem trupperna fortast möjligt. I en så inbiten konflikt som det är i Afghanistan är det farligt att sätta sådana mål. Tiden bör istället få utvisa när det kan vara aktuellt att ta hem trupperna.
Gällande infrastrukturen skrivs att kapaciteten för färnvägsnätet bör fördubblas, vilket jag gillar. En väl fungerande järnvägstrafik är en nyckel för hållbara transporter i framtiden. Desutom lägger man fram satsningar på höghastighetsbanor, något jag saknar i den borgerliga infrastrukturpropositionen. Plus i kanten för detta.
Mindre bra är dock att man skriver att "Sverige har inget behov av fler motorvägar". Vad miljöpartister ofta missar är att utsläpp uppstår framförallt när bilar gasar upp farten, alltså framförallt vid trafikstockning. Kan trafiken flyta problemfritt minskar utsläppen. Därför behövs motorvägar; att ha vägar i dåligt skick löser inga problem. Självklart måste man bygga ut kollektivtrafiken, rejält på många håll. Men det är farligt att sätta dessa två i kontraster mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Slutligen kan man väl ändå säga att MP har tvättat bort flumstämpeln då man inte längre tänker driva frågan om Friår. Och det var längesedan man övergav idén om medborgarlön.
söndag 9 maj 2010
V: Mer pengar till allt!
I dagarna har Vänsterpartiets kongress gått av stapeln i Gävle. Partistyrelsen gjorde under förberedelserna en rad utspel som kan tolkas som att man vill att samarbetet med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ska kunna löpa problemfritt. Bland annat ville man slopa kravet på 6 timmars arbetsdag.
Men partistyrelsen fick bakläxa. Istället såg ombuden till att partiet gjorde ett par rejäla vänstersvängar. Svenska dagbladet rapporterar att kravet på 6 timmar arbetsdag blir kvar , att man vill ha höjd A-kassa och Sjukersättning till 90 procent av lönen, och dessutom tänker man "jobba stenhårt för att avskaffa karensdagen i sjukförsäkringen". Kongressen fick besök av de övriga partiledarna i det röd-gröna samarbetet för att demonstrera viljan att regera ihop. Efter kongressens vänstersvängar lär samarbetet bli svårare.
Folkpartiets ekonomiske talesman hade kloka resonemang om slöseriet.
- Det som har skapat krisen i Grekland är den typen av förslag som Vänsterpartiet för fram; mindre arbete och mer betald fritid. Om det här genomförs skulle det leda till en grekisk frossa inom fem-sex år.
Vidare:
- Vad de gör ju är att de angriper skattebasen, det vill säga arbete. Det kommer att leda till nedskärningar, inte till det som de tror ökade pengar till kommuner och landsting.
Den kris som råder i Grekland, och i värsta fall kan drabba ytterligare länder inom EU tycker man borde få Lars Ohly och co att begripa att det inte går att spendera hur mycket pengar som helst när det inte finns några som helst idéer om hur utgifterna ska finansieras. Medan det uppenbarligen är bidragslinjen som de röd-gröna tänker driva i valrörelsen kommer alliansen att fortsätta men den inslagna arbetslinjen. Med många människor i arbete kan man generera skatteintäker nog för att Sverige även fortsättningvis ska kunna ha en välfärd i världsklass.
Men partistyrelsen fick bakläxa. Istället såg ombuden till att partiet gjorde ett par rejäla vänstersvängar. Svenska dagbladet rapporterar att kravet på 6 timmar arbetsdag blir kvar , att man vill ha höjd A-kassa och Sjukersättning till 90 procent av lönen, och dessutom tänker man "jobba stenhårt för att avskaffa karensdagen i sjukförsäkringen". Kongressen fick besök av de övriga partiledarna i det röd-gröna samarbetet för att demonstrera viljan att regera ihop. Efter kongressens vänstersvängar lär samarbetet bli svårare.
Folkpartiets ekonomiske talesman hade kloka resonemang om slöseriet.
- Det som har skapat krisen i Grekland är den typen av förslag som Vänsterpartiet för fram; mindre arbete och mer betald fritid. Om det här genomförs skulle det leda till en grekisk frossa inom fem-sex år.
Vidare:
- Vad de gör ju är att de angriper skattebasen, det vill säga arbete. Det kommer att leda till nedskärningar, inte till det som de tror ökade pengar till kommuner och landsting.
Den kris som råder i Grekland, och i värsta fall kan drabba ytterligare länder inom EU tycker man borde få Lars Ohly och co att begripa att det inte går att spendera hur mycket pengar som helst när det inte finns några som helst idéer om hur utgifterna ska finansieras. Medan det uppenbarligen är bidragslinjen som de röd-gröna tänker driva i valrörelsen kommer alliansen att fortsätta men den inslagna arbetslinjen. Med många människor i arbete kan man generera skatteintäker nog för att Sverige även fortsättningvis ska kunna ha en välfärd i världsklass.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
