socialdemokratin famlar i ett till synes ändlöst mörker

Så höll det inge längre för Mona Sahlin. När ett flertal större partidistrikt samt SSU krävde Mona Sahlins avgång brast det för henne. Söndagen den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon inte ställer upp till omval på SAP:s extrainsatta kongress i vår. Spekulationer om efterträdare är redan i fullgång, och det finns nu ett antal uttalanden och analyser från diverse politiska kommentatorer om varför hon valde att avgå.

I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.


Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.

Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.


Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.

Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total


Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.

Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.

Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.

Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.


Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.

Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.

En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen


Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.

Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?

Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.


Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.

LAS och Moderaterna

Dagens industri berättar idag att partiets nya inställning till LAS splittrar partiet. Sveriges största regeringsparti som tidigare alltid haft en mycket kritisk hållning till LAS har under Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ledning intagit en ställning som allt mer liknar den som Socialdemokraterna har. Men det finns uppenbarligen vissa sprickor i partiet i frågan.


Fyra av tio moderata riksdagsledamöter går emot de nya Moderaternas las-vänliga linje, enligt en enkät genomförd av arbetsrättstidningen Lag och avtal.

Den stora minoritetsgruppen svarar tveklöst ja på frågan ”bör arbetsgivare få större möjlighet att bestämma vilka som ska stanna kvar vid arbetsbrist?”. De vill att arbetsgivarna friare än idag ska kunna välja vem som ska få behålla jobbet vid arbetsbrist.

Moderaterna har under partiledare Fredrik Reinfeldts ledning övergett den kritiska hållning till arbetsrätten som arbetsgivarna i Svensk Näringsliv står för.


I dagsläget är det Centern och Folkpartiet som står för den största viljan att förändra LAS. I ett system där arbetsgivaren tillåts bestämma mer över vilka som ska få gå vid uppsägningar gör att alla anställda på arbetsplatsen får samma chans att visa på allvar vad de går för. I det nuvarande turordningssystemet spelar det ingen roll hur duktig man är, då det alltid är den som varit på arbetsplatsen längst som får förtur att stanna kvar.

De förändringar som gjorts under de senaste fyra åren är visserligen steg i rätt riktning, men det finns ännu mycket kvar att göra på området.

En allt mer desperat opposition

Valet börjar närma sig, och det ser ut som om de senaste mätningarna har gjort de rödgröna desperata. Detta tar sig i uttryck i att man på löpande band kastar ur sig icke genomtänkta, populistiska utspel.

På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter

Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.

Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.


Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.


Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.

Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.

Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.

Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.

Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.

IMF ger Sverige bra betyg

Dagens Industri kan idag berätta att Internationella valutafonden IMF applåderar den svenska hanteringen av krisen.

Kapitalet flödar in i Sverige, som med sunda statsfinanser framstår som en attraktiv tillflyktsort i skuldkrisens Europa, konstaterar IMF:s Sverigedelegation i sin färska årliga rapport.

Men man är samtidigt lite försiktig

Det är ”välförtjänt” för ett land med en statsskuld på mindre 40 procent, konstaterar IMF. Men det innebär också att kronan pressas upp.
”Om det fortsätter, kommer export- och tillväxtutsikterna att få sig en törn”, skriver IMF i en färsk Sverigerapport.

En valutas värde påverkar givetvis alltid ett lands exportkraft. Blir kronan starkare gentemot Euron i synnerhet så blir vår export dyrare och exporten kan missgynnas, samtidigt som importen blir desto billigare. Sveriges främsta handelspartners är EU-länderna, och detta är ett starkt skäl till att vara med i den europeiska valutaunionen. Lägger man då till alla kostnader som företag drabbas av årligen på grund av valutakursförluster inser man ganska snabbt vilket enormt handelshinder en valuta är.

IMF skriver vidare i sin rapport att en nackdel för Sverige är att man har sin exporttyngd på investeringsvaror till den tunga industrin. Det finns en poäng i det hela. Höjda räntor kan leda till minskade investeringar, och då kan Sveriges export också drabbas. IMF gör därför klokt i att gå försiktigt fram med sina räntehöjningar.

Men vad beror då det starka förtroendet för Sverige på? Land efter land presenterar stora sparkpaket. Senast ut var Tyskland som nu ska spara 771 miljarder. Ett varningens finger har också höjts för att Ungern ska hamna i en Greklandskris. Och inte minst i Storbritannien har David Cameron tagit sig an att börja sanera budgeten. Men i Sverige har vi stått fria från gigantiska sparpaket. Finansminister Anders Borg har lyckats lugna marknaderna och marknadsfört Sverige som ett tryggt land att investera i. Och idag säger han sig "ha svårt att tro att krisen i medelhavsländerna hotar återväxten". Den av regeringen förda politiken som fått människor att gå från bidrag till arbete har uppenbarligen gett effekt. Det finns pengar i statskassan, man behöver inga ekonomiska stålbad. Fler människor som arbetar, mer skatteintäkter. Svårare än så är det inte.

Det är inte särskilt konstigt att Moderaterna har blivit större än Socialdemokraterna. Med tanke på att de rödgröna endast verkar vilja rasera de reformer som alliansen genomfört mycket framgångsrikt.

De rödgröna tappar - Alliansen ökar

Idag visar DN/Synnovates senaste mätning att alliansen har tagit ledningen i mätningen . Mätningarna har svängt upp och ned på sistone, och Gunnar Johansson i DN har sin förklaring klar för sig .


Det ligger nära till hands att tro på Grekland som en förklaring. Skuldkrisen i Europa har visat att Sverige klarar sig bättre än andra länder. När det blåser i omvärlden står finansminister Anders Borg för lugn och ordning.


Anders Borg är en minister jag hyser stor respekt för. Dels är han mannen bakom konceptet "de nya moderaterna" som är en av de stora anledningarna till att alliansen vann förra valet, och dels har han alltid klara och tydliga svar på frågor. Och i en värld där många länder i Europa befinner sig i chocktillstånd visar han lugnt och smidigt på vad dessa kriser beror på, samtidigt som han poängterar att Sverige ligger bra till och hur vi ska bete oss för att inte hamna i samma situation. Anders Borgs jobbskatteavdrag har dessutom visat sig vara väldigt uppskattat och lyckat.

Jag tror även att de rödgrönas senaste utrikespolitiska utspel kan ha en viss effekt. Det var ett utspel som förde vänsterpartiet många år bakåt i tiden, ja till den tid då de hette VPK. Människor vill helt enkelt inte ha den försämrade relation till USA och övriga västländer som det hela skulle innebära. Istället vill man ha internationell närvaro av starka demokratier.

Det blir genast roligare att jobba när man ser såna här siffror : )