Så höll det inge längre för Mona Sahlin. När ett flertal större partidistrikt samt SSU krävde Mona Sahlins avgång brast det för henne. Söndagen den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon inte ställer upp till omval på SAP:s extrainsatta kongress i vår. Spekulationer om efterträdare är redan i fullgång, och det finns nu ett antal uttalanden och analyser från diverse politiska kommentatorer om varför hon valde att avgå.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
Visar inlägg med etikett Vänsterpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vänsterpartiet. Visa alla inlägg
söndag 14 november 2010
tisdag 26 oktober 2010
Miljöpartiet de stora vinnarna av det rödgröna samarbetets upplösning
I stort sett samtliga medier rapporterar idag att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, och Miljöpartiet väljer att "ta en paus" i sitt samarbete. Svenska Dagbladets ledarsida reflekterar över det hela :
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
onsdag 15 september 2010
Vad händer med Sveriges roll i EU som det blir maktskifte?
I SVD Brännpunkt skriver idag tre moderata statsråd om sin oro för att Sverige ska få en svagare roll i EU om det blir maktskifte.
Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.
Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.
De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.
Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:
Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).
För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '
EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?
Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.
Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.
Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.
De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.
Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:
Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).
För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '
EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?
Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.
torsdag 5 augusti 2010
Burka, niqab, konsten att uttrycka sig samt folkpartiets ideologiska ställning.
Så har då turen kommit till Sverige. Efter att ett flertal länder i Europa infört förbud mot bärande av heltäckande slöjor som burka och niqab kom det även upp på den politiska agendan i vårt svenska avlånga land. Och det var folkpartiledaren Jan Björklund som satte igång diskussionen. Efter ett uppmärksamma fall hos DO där en kvinna anmält en skola för att hon inte fått bära Niqab.
– När man granskar lagstiftningen så är den extremt otydlig, olika lagar står mot varandra. Mitt ansvar är att rektorerna har tydliga spelregler. Man ska inte behöva handla i domstol för att få uttolkat vad som står i lagen. Man ska förstå genom att läsa lagen. Därför tycker jag att lagen ska förtydligas så att man begriper vad som gäller.
Jan Björklund säger att han även är öppen för att i lag förbjuda elever och lärare att bära klädsel som täcker ansiktet.
– Det är en annan väg, men jag tror att införs lagen så kommer rektorn i de fall som blir aktuella att bestämma att man inte får ha täckt ansikte. Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte.
Frågan anses vara kontroversiellt, och har upprört röster såväl hos partikollegor, allianskollegor och självklart även politiska motståndare. Men idag kunde aftonbladet berätta att lagförslaget fått stöd av Fredrik Reinfelt
– Det ligger naturligtvis något i det som Jan hade som utgångspunkt: Att läraryrket är förknippat med kommunikation och att det därför kan vara rimligt att se över en lagstiftning som inte möjliggör att man kan agera som lärare med sitt ansikte helt täckt.
Ett av kritikernas huvudargument är att problemet i själva verket är väldigt litet. Få bär heltäckande slöja i Sverige i dag. Fredrik Reinfeldt håller med.
– Givet att vi har 400 000 muslimer i Sverige så är det kanske viktigt att påtala att här har vi ett fenomen som understiger kanske 100 personer. Jag har lärt mig det att samhällsproblem ska motiveras av att de ställer oss inför svåra avvägningar men också att de är stora - och det vill jag inte ge intryck av att det här är, säger Reinfeldt.
Jo att det kan vara problematiskt att man som lärare inte kan se ansiktet på eleven, och även att för eleven inte kunna se lärarens ansikte. Och till skillnad från många medierubriker så handlar ju inte detta om något generellt förbud mot att bära heltäckande slöjor i skolan. Vad som det snarare rör sig om är att rektorer ska ges möjligheten att kunna kräva att lärare ska visa ansiktet för sina elever. Socialdemokraternas integrationspolitiske talesman Luciano Astodillo menar dock att förslaget är ett slag i luften då denna möjlighet redan ges. Hade det varit ett solklart regelverk så hade dock inte det fall som nu ligger hos DO hamnat där.
Björklund kunde dock lagt fram förslaget på ett betydligt bättre sätt. Istället för att ritka budskapet direkt mot en religiös gruppering så kunde man istället helt enkelt sagt att "rektorer ska ges möjligheten att kräva att lärare och elever på skolan inte ska få bära maskering så att det ej går att se dess ansikte", eller nåt i den stilen. Det uttryck som nu blev spelade ett flertal vänsterdebbatörer rätt i händerna. Värst som vanligt är en av de mer extrema kandidaterna i Vänsterpartiet, före detta Ung vänsterordföranden Ali Esbati som kallade det hela på sin blogg för ett ett rasistflörtutspel med udden riktad mot en grupp som har svårt att försvara sig och/eller inte finns.
Detta understryker också varför ett parti som Folkpartiet på många sätt är väsentligt farligare än säg Sverigedemokraterna. För genom att med större bekvämlighet rida på allt härsknare liberala floskler om ”debatten”, kan Folkpartiet normalisera rasismen, inte minst i de ängsliga men resursstarka och paranta mellanskikt som partiet närmast uteslutande har sin väljarbas i.
Ja frågan är ju om man ska skratta, gråta eller bara helt enkelt inte bry sig. Så fort någon, oavsett vem nämner orden integration, invandrare eller islam så ropar Esbati "RASIST" så högt han bara kan. Var är vänsterpartiets integrationspolitik? Nej det är klart, eftersom ordet integration går hand i hand med ordet rasism så kan de ju inte ha någon integrationspolitik. I sann socialistisk anda ser man mellan fringrarna på detta området, liksom med skolpolitiken och låtsas som att allt är frid och fröjd.
Om vi då ska istället se på den interna kritiken så har ordföranden för Liberal Mångfald i Stockholm, Mikael "prinsen" Trolin riktat skarp kritik mot sin partiledare:
– Björklund är en av tre folkpartister som har lyft fram högerpolitiken och kravliberalismen, de andra var Johan Jakobsson och Lars Leijonborg. De fick gå som direkt följd av nederlaget i valet, och spionskandalen. Men de två grejerna är två sidor av samma mynt – den hårda framtoningen.
Han anser även att Björklund är en belastning för partiet.
– Under Almedalsveckan visade det sig att 25 procent kunde tänka sig att rösta på Folkpartiet, men att de såg Björklund som ett problem. Och jag tror att det är just Björklunds hårda framtoning som är problemet.
Även LUF-ordföranden Adam Cwejman skriver i Expressen:
Hur ska man då tolka Jan Björklunds intresse för slöjan? Ett krav utan större bäring på verkligheten är farligt nära cynisk populism och symbolpolitik.
Det är självklart att religionens roll i samhället bör diskuteras, men är en politisering av slöjan verkligen rätt väg att gå? Det hjälper ingen, varken de kvinnor som av olika skäl bär slöja eller samhället i stort.
I ett land som Sverige där vi tror på att människor ska kunna försörja sig själva och ha inflytande över sina egna liv är det dessutom en självklarhet att verka för att alla ska ha möjlighet att få en givande sysselsättning.
Det är om sådant Folkpartiet borde tala. Om riktig politik, som inte skiljer ut vissa grupper utan skapar möjligheter för alla i samhället.
Tyvärr är Jan Björklunds utspel istället ett i raden från Folkpartiet som bygger på orden "förbud" och "krav". När kommer det folkpartistiska förslag som talar om att "liberalisera" och "tillåta"?
Att Björklund är en belastning för Folkpartiet tror jag knappast. Han är en framtonande politiker som är rak och tydlig i de flesta frågor. Att ställa krav behöver inte vara något ont. Exempelvis gillar jag skarpt idéer om ordningsbetyg, möjlighet att stäng av elever och tidigare nationella prov. Problemet i detta fall är att det blir, även om det kanske inte är meningen, en udd riktad mot en viss grupp. Istället för att från statens sida blanda sig i detta med pekpinnar för just skolan så borde man istället stärka bestämmelserna om att det är en sak mellan arbetsgivare och anställda vilka plagg som ska vara tillåtna att bära på en arbetsplats. Kravställandet får inte ta överhand i vårt svenska liberala parti, det ska fortfarande vara individens frihet som står i Centrum.
Jag vill, till skillnad från Philip Wenndahl i Liberal Mångfald, INTE se ett Folkparti som mer och mer börjar likna danska Venstre med allt vad det innebär; i synnerhet samarbete med partier långt ut på högerkanten ( detta fall Danskt Folkeparti).
– När man granskar lagstiftningen så är den extremt otydlig, olika lagar står mot varandra. Mitt ansvar är att rektorerna har tydliga spelregler. Man ska inte behöva handla i domstol för att få uttolkat vad som står i lagen. Man ska förstå genom att läsa lagen. Därför tycker jag att lagen ska förtydligas så att man begriper vad som gäller.
Jan Björklund säger att han även är öppen för att i lag förbjuda elever och lärare att bära klädsel som täcker ansiktet.
– Det är en annan väg, men jag tror att införs lagen så kommer rektorn i de fall som blir aktuella att bestämma att man inte får ha täckt ansikte. Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte.
Frågan anses vara kontroversiellt, och har upprört röster såväl hos partikollegor, allianskollegor och självklart även politiska motståndare. Men idag kunde aftonbladet berätta att lagförslaget fått stöd av Fredrik Reinfelt
– Det ligger naturligtvis något i det som Jan hade som utgångspunkt: Att läraryrket är förknippat med kommunikation och att det därför kan vara rimligt att se över en lagstiftning som inte möjliggör att man kan agera som lärare med sitt ansikte helt täckt.
Ett av kritikernas huvudargument är att problemet i själva verket är väldigt litet. Få bär heltäckande slöja i Sverige i dag. Fredrik Reinfeldt håller med.
– Givet att vi har 400 000 muslimer i Sverige så är det kanske viktigt att påtala att här har vi ett fenomen som understiger kanske 100 personer. Jag har lärt mig det att samhällsproblem ska motiveras av att de ställer oss inför svåra avvägningar men också att de är stora - och det vill jag inte ge intryck av att det här är, säger Reinfeldt.
Jo att det kan vara problematiskt att man som lärare inte kan se ansiktet på eleven, och även att för eleven inte kunna se lärarens ansikte. Och till skillnad från många medierubriker så handlar ju inte detta om något generellt förbud mot att bära heltäckande slöjor i skolan. Vad som det snarare rör sig om är att rektorer ska ges möjligheten att kunna kräva att lärare ska visa ansiktet för sina elever. Socialdemokraternas integrationspolitiske talesman Luciano Astodillo menar dock att förslaget är ett slag i luften då denna möjlighet redan ges. Hade det varit ett solklart regelverk så hade dock inte det fall som nu ligger hos DO hamnat där.
Björklund kunde dock lagt fram förslaget på ett betydligt bättre sätt. Istället för att ritka budskapet direkt mot en religiös gruppering så kunde man istället helt enkelt sagt att "rektorer ska ges möjligheten att kräva att lärare och elever på skolan inte ska få bära maskering så att det ej går att se dess ansikte", eller nåt i den stilen. Det uttryck som nu blev spelade ett flertal vänsterdebbatörer rätt i händerna. Värst som vanligt är en av de mer extrema kandidaterna i Vänsterpartiet, före detta Ung vänsterordföranden Ali Esbati som kallade det hela på sin blogg för ett ett rasistflörtutspel med udden riktad mot en grupp som har svårt att försvara sig och/eller inte finns.
Detta understryker också varför ett parti som Folkpartiet på många sätt är väsentligt farligare än säg Sverigedemokraterna. För genom att med större bekvämlighet rida på allt härsknare liberala floskler om ”debatten”, kan Folkpartiet normalisera rasismen, inte minst i de ängsliga men resursstarka och paranta mellanskikt som partiet närmast uteslutande har sin väljarbas i.
Ja frågan är ju om man ska skratta, gråta eller bara helt enkelt inte bry sig. Så fort någon, oavsett vem nämner orden integration, invandrare eller islam så ropar Esbati "RASIST" så högt han bara kan. Var är vänsterpartiets integrationspolitik? Nej det är klart, eftersom ordet integration går hand i hand med ordet rasism så kan de ju inte ha någon integrationspolitik. I sann socialistisk anda ser man mellan fringrarna på detta området, liksom med skolpolitiken och låtsas som att allt är frid och fröjd.
Om vi då ska istället se på den interna kritiken så har ordföranden för Liberal Mångfald i Stockholm, Mikael "prinsen" Trolin riktat skarp kritik mot sin partiledare:
– Björklund är en av tre folkpartister som har lyft fram högerpolitiken och kravliberalismen, de andra var Johan Jakobsson och Lars Leijonborg. De fick gå som direkt följd av nederlaget i valet, och spionskandalen. Men de två grejerna är två sidor av samma mynt – den hårda framtoningen.
Han anser även att Björklund är en belastning för partiet.
– Under Almedalsveckan visade det sig att 25 procent kunde tänka sig att rösta på Folkpartiet, men att de såg Björklund som ett problem. Och jag tror att det är just Björklunds hårda framtoning som är problemet.
Även LUF-ordföranden Adam Cwejman skriver i Expressen:
Hur ska man då tolka Jan Björklunds intresse för slöjan? Ett krav utan större bäring på verkligheten är farligt nära cynisk populism och symbolpolitik.
Det är självklart att religionens roll i samhället bör diskuteras, men är en politisering av slöjan verkligen rätt väg att gå? Det hjälper ingen, varken de kvinnor som av olika skäl bär slöja eller samhället i stort.
I ett land som Sverige där vi tror på att människor ska kunna försörja sig själva och ha inflytande över sina egna liv är det dessutom en självklarhet att verka för att alla ska ha möjlighet att få en givande sysselsättning.
Det är om sådant Folkpartiet borde tala. Om riktig politik, som inte skiljer ut vissa grupper utan skapar möjligheter för alla i samhället.
Tyvärr är Jan Björklunds utspel istället ett i raden från Folkpartiet som bygger på orden "förbud" och "krav". När kommer det folkpartistiska förslag som talar om att "liberalisera" och "tillåta"?
Att Björklund är en belastning för Folkpartiet tror jag knappast. Han är en framtonande politiker som är rak och tydlig i de flesta frågor. Att ställa krav behöver inte vara något ont. Exempelvis gillar jag skarpt idéer om ordningsbetyg, möjlighet att stäng av elever och tidigare nationella prov. Problemet i detta fall är att det blir, även om det kanske inte är meningen, en udd riktad mot en viss grupp. Istället för att från statens sida blanda sig i detta med pekpinnar för just skolan så borde man istället stärka bestämmelserna om att det är en sak mellan arbetsgivare och anställda vilka plagg som ska vara tillåtna att bära på en arbetsplats. Kravställandet får inte ta överhand i vårt svenska liberala parti, det ska fortfarande vara individens frihet som står i Centrum.
Jag vill, till skillnad från Philip Wenndahl i Liberal Mångfald, INTE se ett Folkparti som mer och mer börjar likna danska Venstre med allt vad det innebär; i synnerhet samarbete med partier långt ut på högerkanten ( detta fall Danskt Folkeparti).
onsdag 9 juni 2010
Vad händer med Sverige i EU om det blir maktskifte i höst?
På Newsmill finns en intressant artikel om hur Sveriges roll i Europa kommer att förändras om det blir maktskifte i höst. Artikeln är skriven av Liberalen Jan Rejdnell.
"En alltmer antivästlig världsbild och nationalistisk inställning präglar vänstern i Sverige. Om bara ett fåtal förslag vinner gehör i en kommande rödgrön regering, får det katastrofala följder för svensk ekonomi och återverkning i samarbetet i Europa. Ohly och vänsterpartiet kommer aldrig foga sig en gemensam utriskepolitisk grund eller samsyn med övriga länder i Europa."
Det finns skäl till denna oro. Persson, Hansson, Carlsson, Erlander, ja alla såg de till att hålla vänsterpartiet långt bort ifrån utrikespolitiken. Jag har också tidigare trott detsamma om Mona Sahlin skulle använda sig av samma stuk. Dröm om min förvåning när de rödgröna lanserade sitt förslag till utrikespolitiskt manifest där man kräver att USA ska stänga alla sina militärbaser världen över. Göran Persson var tidigare noga med att upprätthålla goda relationer med USA, men det har aldrig Vänstern velat som alltid sett USA som "kapitalismens överhuvud". Vilka ska bli våra nya samarbetspartners när vi kommer på kant med USA? Herrar som Chavez, Castro, och Lukasjenko? Hur relationerna med USA kommer att bli vid en rödgrön valseger vill jag inte ens tänka på
Så är det det här med EU. Att driva en gemensam utrikespolitik med de andra EU-länderna finns det flera skäl till. Framförallt så är Europa en betydligt starkare röst i världen än lilla Sverige, och till en starkare röst lyssnar desto fler. EU kan på allvar bli en viktig aktör i kampen för att demokratisera världen. Men nu kan ett parti släppas in som vill lämna EU, som tycker att vi är lite bättre än andra och därför ska stå utanför samarbetet. Samma parti motsätter sig arbetskraftsinvandring och hejade ivrigt på Byggnads när de hindrade en grupp lettiska arbetare att söka sin lycka i Sverige.
Vänsterpartiet är Europafientligt och bakåtsträvande. Det skulle vara en katastrof om de fick något som helst inflytande över svensk utrikespolitik.
Men detta taggar mig att arbeta ännu hårdare för en valseger för alliansen i höst!
"En alltmer antivästlig världsbild och nationalistisk inställning präglar vänstern i Sverige. Om bara ett fåtal förslag vinner gehör i en kommande rödgrön regering, får det katastrofala följder för svensk ekonomi och återverkning i samarbetet i Europa. Ohly och vänsterpartiet kommer aldrig foga sig en gemensam utriskepolitisk grund eller samsyn med övriga länder i Europa."
Det finns skäl till denna oro. Persson, Hansson, Carlsson, Erlander, ja alla såg de till att hålla vänsterpartiet långt bort ifrån utrikespolitiken. Jag har också tidigare trott detsamma om Mona Sahlin skulle använda sig av samma stuk. Dröm om min förvåning när de rödgröna lanserade sitt förslag till utrikespolitiskt manifest där man kräver att USA ska stänga alla sina militärbaser världen över. Göran Persson var tidigare noga med att upprätthålla goda relationer med USA, men det har aldrig Vänstern velat som alltid sett USA som "kapitalismens överhuvud". Vilka ska bli våra nya samarbetspartners när vi kommer på kant med USA? Herrar som Chavez, Castro, och Lukasjenko? Hur relationerna med USA kommer att bli vid en rödgrön valseger vill jag inte ens tänka på
Så är det det här med EU. Att driva en gemensam utrikespolitik med de andra EU-länderna finns det flera skäl till. Framförallt så är Europa en betydligt starkare röst i världen än lilla Sverige, och till en starkare röst lyssnar desto fler. EU kan på allvar bli en viktig aktör i kampen för att demokratisera världen. Men nu kan ett parti släppas in som vill lämna EU, som tycker att vi är lite bättre än andra och därför ska stå utanför samarbetet. Samma parti motsätter sig arbetskraftsinvandring och hejade ivrigt på Byggnads när de hindrade en grupp lettiska arbetare att söka sin lycka i Sverige.
Vänsterpartiet är Europafientligt och bakåtsträvande. Det skulle vara en katastrof om de fick något som helst inflytande över svensk utrikespolitik.
Men detta taggar mig att arbeta ännu hårdare för en valseger för alliansen i höst!
fredag 28 maj 2010
De rödgröna tappar - Alliansen ökar
Idag visar DN/Synnovates senaste mätning att alliansen har tagit ledningen i mätningen . Mätningarna har svängt upp och ned på sistone, och Gunnar Johansson i DN har sin förklaring klar för sig .
Det ligger nära till hands att tro på Grekland som en förklaring. Skuldkrisen i Europa har visat att Sverige klarar sig bättre än andra länder. När det blåser i omvärlden står finansminister Anders Borg för lugn och ordning.
Anders Borg är en minister jag hyser stor respekt för. Dels är han mannen bakom konceptet "de nya moderaterna" som är en av de stora anledningarna till att alliansen vann förra valet, och dels har han alltid klara och tydliga svar på frågor. Och i en värld där många länder i Europa befinner sig i chocktillstånd visar han lugnt och smidigt på vad dessa kriser beror på, samtidigt som han poängterar att Sverige ligger bra till och hur vi ska bete oss för att inte hamna i samma situation. Anders Borgs jobbskatteavdrag har dessutom visat sig vara väldigt uppskattat och lyckat.
Jag tror även att de rödgrönas senaste utrikespolitiska utspel kan ha en viss effekt. Det var ett utspel som förde vänsterpartiet många år bakåt i tiden, ja till den tid då de hette VPK. Människor vill helt enkelt inte ha den försämrade relation till USA och övriga västländer som det hela skulle innebära. Istället vill man ha internationell närvaro av starka demokratier.
Det blir genast roligare att jobba när man ser såna här siffror : )
Det ligger nära till hands att tro på Grekland som en förklaring. Skuldkrisen i Europa har visat att Sverige klarar sig bättre än andra länder. När det blåser i omvärlden står finansminister Anders Borg för lugn och ordning.
Anders Borg är en minister jag hyser stor respekt för. Dels är han mannen bakom konceptet "de nya moderaterna" som är en av de stora anledningarna till att alliansen vann förra valet, och dels har han alltid klara och tydliga svar på frågor. Och i en värld där många länder i Europa befinner sig i chocktillstånd visar han lugnt och smidigt på vad dessa kriser beror på, samtidigt som han poängterar att Sverige ligger bra till och hur vi ska bete oss för att inte hamna i samma situation. Anders Borgs jobbskatteavdrag har dessutom visat sig vara väldigt uppskattat och lyckat.
Jag tror även att de rödgrönas senaste utrikespolitiska utspel kan ha en viss effekt. Det var ett utspel som förde vänsterpartiet många år bakåt i tiden, ja till den tid då de hette VPK. Människor vill helt enkelt inte ha den försämrade relation till USA och övriga västländer som det hela skulle innebära. Istället vill man ha internationell närvaro av starka demokratier.
Det blir genast roligare att jobba när man ser såna här siffror : )
tisdag 25 maj 2010
Det rödgröna samarbetets stora vinnare: Vänsterpartiet
Idag presenterades ett gemensamt förslag från de rödgröna: USA bör lämna sina militärbaser världen över. I svenska dagbladet kan man läsa:
"Det rödgröna kravet innebär en reträtt av 300000 amerikanska militärer, men har hittills inte uppmärksammats. För socialdemokratin är det en rejäl kursändring. Regeringen Persson deklarerade valåret 2006: ”För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna”. Med en regering ledd av Mona Sahlin 2010 blir det en annorlunda politik"
Det är är lätt att förstå vad som har hänt: Vänsterpartiet är de stora vinnarna i det rödgröna samarbetet. V:s utrikespolitiske talesman Hans Linde skriver på sin blogg om hur det hela ska gå till. USA ska helt enkelt bomma igen alla sina militära baser utanför landets gränser.
Det har varit ett par socialdemokratiska statsministrar genom åren. Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, och Göran Persson. Alla hade de något gemensamt (förutom partitillhörigheten): De såg till att hålla Vänsterpartiet (på den tiden Vänsterpartiet Kommunisterna) så långt ifrån utrikespolitiken som det bara gick. Man hade överhuvudtaget inte något formellt samarbete med dem. Jag har hela tiden tänkt att vad som än händer efter valet så kommer inte Mona Sahlin att låta V komma i närheten av utrikes, försvars, utbildnings, eller finansministerposten. Jag har dessutom lugnat folk som trott att detta skulle kunna ske. Men nu är jag inte lika säker längre, speciellt inte efter dagens inlägg. Vänstern gräver upp den gamla stämpeln som Gudrun Schyman gjorde allt för att tvätta bort. Detta är ett första steg, vad blir det härnäst? ett utökat samarbete med Kubanska eller den Vietnamesiska regeringen.
Fredrik Malm och Jan Björklund skriver på Newsmill
Det har förts fram flera märkliga förslag från vänsteroppositionen i denna valrörelse, men inget förslag är så obegripligt som detta. I en tid när vi behöver fördjupa våra ansträngningar tillsammans med världens mest inflytelserika stater för att möta klimathot, ekonomisk oro och säkerhetspolitiska risker - då väljer Mona Sahlin att gå till val på en diplomatisk frontalkrock med USA
Adam Cwejman likaså:
"Nästan lite cyniskt är att man bara uttryckligen kräver att USA monterar ner sina kärnvapen. Givetvis vill ingen se kärnvapen, oavsett vems händer de befinner sig i men att först och främst kräva att det är USA som backar ner militärt, både vad gäller baser och kärnvapen är bara historielöst."
Carl Bildt
"Det är en huvudlös politik, klassisk antiamerikansk Vänsterpartipolitik som skulle vara omöjlig i en regeringsställning"
Detta är ett mycket starkt skäl för att jobba ännu hårdare för att få alliansregeringen återvald i höst.
"Det rödgröna kravet innebär en reträtt av 300000 amerikanska militärer, men har hittills inte uppmärksammats. För socialdemokratin är det en rejäl kursändring. Regeringen Persson deklarerade valåret 2006: ”För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna”. Med en regering ledd av Mona Sahlin 2010 blir det en annorlunda politik"
Det är är lätt att förstå vad som har hänt: Vänsterpartiet är de stora vinnarna i det rödgröna samarbetet. V:s utrikespolitiske talesman Hans Linde skriver på sin blogg om hur det hela ska gå till. USA ska helt enkelt bomma igen alla sina militära baser utanför landets gränser.
Det har varit ett par socialdemokratiska statsministrar genom åren. Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, och Göran Persson. Alla hade de något gemensamt (förutom partitillhörigheten): De såg till att hålla Vänsterpartiet (på den tiden Vänsterpartiet Kommunisterna) så långt ifrån utrikespolitiken som det bara gick. Man hade överhuvudtaget inte något formellt samarbete med dem. Jag har hela tiden tänkt att vad som än händer efter valet så kommer inte Mona Sahlin att låta V komma i närheten av utrikes, försvars, utbildnings, eller finansministerposten. Jag har dessutom lugnat folk som trott att detta skulle kunna ske. Men nu är jag inte lika säker längre, speciellt inte efter dagens inlägg. Vänstern gräver upp den gamla stämpeln som Gudrun Schyman gjorde allt för att tvätta bort. Detta är ett första steg, vad blir det härnäst? ett utökat samarbete med Kubanska eller den Vietnamesiska regeringen.
Fredrik Malm och Jan Björklund skriver på Newsmill
Det har förts fram flera märkliga förslag från vänsteroppositionen i denna valrörelse, men inget förslag är så obegripligt som detta. I en tid när vi behöver fördjupa våra ansträngningar tillsammans med världens mest inflytelserika stater för att möta klimathot, ekonomisk oro och säkerhetspolitiska risker - då väljer Mona Sahlin att gå till val på en diplomatisk frontalkrock med USA
Adam Cwejman likaså:
"Nästan lite cyniskt är att man bara uttryckligen kräver att USA monterar ner sina kärnvapen. Givetvis vill ingen se kärnvapen, oavsett vems händer de befinner sig i men att först och främst kräva att det är USA som backar ner militärt, både vad gäller baser och kärnvapen är bara historielöst."
Carl Bildt
"Det är en huvudlös politik, klassisk antiamerikansk Vänsterpartipolitik som skulle vara omöjlig i en regeringsställning"
Detta är ett mycket starkt skäl för att jobba ännu hårdare för att få alliansregeringen återvald i höst.
fredag 21 maj 2010
Carl Bildt är konsekvent om trupperna i Afghanistan
Svenska dagbladet rapporterar att utrikesminister Carl Bildt har blivit stärkt i sin uppfattning gällande den Svenska insatsen i Afghanistan.
"Jag har blivit stärkt i min uppfattning att Sverige verkligen behövs för att säkra stabiliteten och styrkan på 500 soldater känns relevant. Jag har svårt att säga något slutdatum för den svenska insatsen, men om fem år är vi alldeles säkert kvar i någon form. Det är viktigt att vi ser detta som ett mycket långsiktigt engagemang"
Att Alliansregeringen har en klar och tydlig åsikt i denna fråga är viktigt. Ett land som tidigare haft en av världens mest förtryckta befolkningar ser nu en ljusning. Bygget av det nya landet är inte lätt, och heller inget som löser sig över en natt. Men att det kommit igång och går i rätt riktning är ändå något positivt.
Så här långt har ett par svenska soldater stupat, och varje gång det sker kommer höjda röster, i synnerhet från vänsterhåll, att trupperna ska tas hem med omedelbar verkan. Det är många som fått sätta livet till i detta krig. Mängder av Engelsmän, amerikaner, tyskar, danskar, you name it. De som åker till Afghanistan vet vad de ger sig in på; de sätter sitt eget liv i risk för att rädda andras.
Vänsterpartiets valplattform innehåller krav på att sverige ska lämna afghanistan . Miljöpartiets plattform säger att trupperna bör tas hem under nästa mandatperiod. Socialdemokraternas hållning är lite mer diffus, vissa vill ta hem trupperna och vissa vill ha dem kvar.
Med en sådan vacklande opposition känns det tryggt att veta att Alliansregeringen har en klar och tydlig ståndpunkt: Sverige ska vara kvar så länge det behövs!
"Jag har blivit stärkt i min uppfattning att Sverige verkligen behövs för att säkra stabiliteten och styrkan på 500 soldater känns relevant. Jag har svårt att säga något slutdatum för den svenska insatsen, men om fem år är vi alldeles säkert kvar i någon form. Det är viktigt att vi ser detta som ett mycket långsiktigt engagemang"
Att Alliansregeringen har en klar och tydlig åsikt i denna fråga är viktigt. Ett land som tidigare haft en av världens mest förtryckta befolkningar ser nu en ljusning. Bygget av det nya landet är inte lätt, och heller inget som löser sig över en natt. Men att det kommit igång och går i rätt riktning är ändå något positivt.
Så här långt har ett par svenska soldater stupat, och varje gång det sker kommer höjda röster, i synnerhet från vänsterhåll, att trupperna ska tas hem med omedelbar verkan. Det är många som fått sätta livet till i detta krig. Mängder av Engelsmän, amerikaner, tyskar, danskar, you name it. De som åker till Afghanistan vet vad de ger sig in på; de sätter sitt eget liv i risk för att rädda andras.
Vänsterpartiets valplattform innehåller krav på att sverige ska lämna afghanistan . Miljöpartiets plattform säger att trupperna bör tas hem under nästa mandatperiod. Socialdemokraternas hållning är lite mer diffus, vissa vill ta hem trupperna och vissa vill ha dem kvar.
Med en sådan vacklande opposition känns det tryggt att veta att Alliansregeringen har en klar och tydlig ståndpunkt: Sverige ska vara kvar så länge det behövs!
söndag 16 maj 2010
Även de gröna kommer att driva orealistiska mål i Valrörelsen
På politikerbloggen går det att läsa om vad som kom med i det valmanifest som Miljöpartiet i helgen antog under sin kongress i Uppsala. Partistyrelsen hade inför kongressen sagt att man i valmanifestet endast skulle ha med mål som ansågs vara realistiska att driva inför kommande mandatperiod. Ungefär på samma sätt uttryckte sig vänsterpartiets partistyrelse inför sin kongress förra helgen, dock utan framgång.
Också på miljöpartiets kongress fick partistyrelsen bakläxa. I valmanifestet skrivs det in att arbetstiden bör sänkas till 35 timmar istället för 40. Nu tänker två av tre rödgröna partier driva denna fråga, endast socialdemokraterna är emot. Svenska dagbladets politiske analytiker Göran Eriksson tror att socialdemokraterna kommer att vinna denna fråga .
Budskapet från S-kongressen i höstas var ett helt annat. Arbetstidsförkortning är ingen lösning utan "vad Sverige behöver är fler som arbetar, inte färre. Arbetsutbudet måste öka".
Det blir Socialdemokraterna som vinner den här dragkampen. Den rödgröna regeringsplattformen, som presenteras under sensommaren, kommer inte att innehålla förslag om generell arbetstidsförkortning.
Det vet Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Men för kongresser, särskilt i Vänster- och Miljöpartiet, är partitaktiken ofta sekundär.
I sitt valmanifest antog man också att de svenska trupperna i Afghanistan bör vara borta senast 2014. Det är en lite mildare skrivning till skillnad från V som vill dra hem trupperna fortast möjligt. I en så inbiten konflikt som det är i Afghanistan är det farligt att sätta sådana mål. Tiden bör istället få utvisa när det kan vara aktuellt att ta hem trupperna.
Gällande infrastrukturen skrivs att kapaciteten för färnvägsnätet bör fördubblas, vilket jag gillar. En väl fungerande järnvägstrafik är en nyckel för hållbara transporter i framtiden. Desutom lägger man fram satsningar på höghastighetsbanor, något jag saknar i den borgerliga infrastrukturpropositionen. Plus i kanten för detta.
Mindre bra är dock att man skriver att "Sverige har inget behov av fler motorvägar". Vad miljöpartister ofta missar är att utsläpp uppstår framförallt när bilar gasar upp farten, alltså framförallt vid trafikstockning. Kan trafiken flyta problemfritt minskar utsläppen. Därför behövs motorvägar; att ha vägar i dåligt skick löser inga problem. Självklart måste man bygga ut kollektivtrafiken, rejält på många håll. Men det är farligt att sätta dessa två i kontraster mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Slutligen kan man väl ändå säga att MP har tvättat bort flumstämpeln då man inte längre tänker driva frågan om Friår. Och det var längesedan man övergav idén om medborgarlön.
Också på miljöpartiets kongress fick partistyrelsen bakläxa. I valmanifestet skrivs det in att arbetstiden bör sänkas till 35 timmar istället för 40. Nu tänker två av tre rödgröna partier driva denna fråga, endast socialdemokraterna är emot. Svenska dagbladets politiske analytiker Göran Eriksson tror att socialdemokraterna kommer att vinna denna fråga .
Budskapet från S-kongressen i höstas var ett helt annat. Arbetstidsförkortning är ingen lösning utan "vad Sverige behöver är fler som arbetar, inte färre. Arbetsutbudet måste öka".
Det blir Socialdemokraterna som vinner den här dragkampen. Den rödgröna regeringsplattformen, som presenteras under sensommaren, kommer inte att innehålla förslag om generell arbetstidsförkortning.
Det vet Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Men för kongresser, särskilt i Vänster- och Miljöpartiet, är partitaktiken ofta sekundär.
I sitt valmanifest antog man också att de svenska trupperna i Afghanistan bör vara borta senast 2014. Det är en lite mildare skrivning till skillnad från V som vill dra hem trupperna fortast möjligt. I en så inbiten konflikt som det är i Afghanistan är det farligt att sätta sådana mål. Tiden bör istället få utvisa när det kan vara aktuellt att ta hem trupperna.
Gällande infrastrukturen skrivs att kapaciteten för färnvägsnätet bör fördubblas, vilket jag gillar. En väl fungerande järnvägstrafik är en nyckel för hållbara transporter i framtiden. Desutom lägger man fram satsningar på höghastighetsbanor, något jag saknar i den borgerliga infrastrukturpropositionen. Plus i kanten för detta.
Mindre bra är dock att man skriver att "Sverige har inget behov av fler motorvägar". Vad miljöpartister ofta missar är att utsläpp uppstår framförallt när bilar gasar upp farten, alltså framförallt vid trafikstockning. Kan trafiken flyta problemfritt minskar utsläppen. Därför behövs motorvägar; att ha vägar i dåligt skick löser inga problem. Självklart måste man bygga ut kollektivtrafiken, rejält på många håll. Men det är farligt att sätta dessa två i kontraster mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Slutligen kan man väl ändå säga att MP har tvättat bort flumstämpeln då man inte längre tänker driva frågan om Friår. Och det var längesedan man övergav idén om medborgarlön.
söndag 9 maj 2010
V: Mer pengar till allt!
I dagarna har Vänsterpartiets kongress gått av stapeln i Gävle. Partistyrelsen gjorde under förberedelserna en rad utspel som kan tolkas som att man vill att samarbetet med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ska kunna löpa problemfritt. Bland annat ville man slopa kravet på 6 timmars arbetsdag.
Men partistyrelsen fick bakläxa. Istället såg ombuden till att partiet gjorde ett par rejäla vänstersvängar. Svenska dagbladet rapporterar att kravet på 6 timmar arbetsdag blir kvar , att man vill ha höjd A-kassa och Sjukersättning till 90 procent av lönen, och dessutom tänker man "jobba stenhårt för att avskaffa karensdagen i sjukförsäkringen". Kongressen fick besök av de övriga partiledarna i det röd-gröna samarbetet för att demonstrera viljan att regera ihop. Efter kongressens vänstersvängar lär samarbetet bli svårare.
Folkpartiets ekonomiske talesman hade kloka resonemang om slöseriet.
- Det som har skapat krisen i Grekland är den typen av förslag som Vänsterpartiet för fram; mindre arbete och mer betald fritid. Om det här genomförs skulle det leda till en grekisk frossa inom fem-sex år.
Vidare:
- Vad de gör ju är att de angriper skattebasen, det vill säga arbete. Det kommer att leda till nedskärningar, inte till det som de tror ökade pengar till kommuner och landsting.
Den kris som råder i Grekland, och i värsta fall kan drabba ytterligare länder inom EU tycker man borde få Lars Ohly och co att begripa att det inte går att spendera hur mycket pengar som helst när det inte finns några som helst idéer om hur utgifterna ska finansieras. Medan det uppenbarligen är bidragslinjen som de röd-gröna tänker driva i valrörelsen kommer alliansen att fortsätta men den inslagna arbetslinjen. Med många människor i arbete kan man generera skatteintäker nog för att Sverige även fortsättningvis ska kunna ha en välfärd i världsklass.
Men partistyrelsen fick bakläxa. Istället såg ombuden till att partiet gjorde ett par rejäla vänstersvängar. Svenska dagbladet rapporterar att kravet på 6 timmar arbetsdag blir kvar , att man vill ha höjd A-kassa och Sjukersättning till 90 procent av lönen, och dessutom tänker man "jobba stenhårt för att avskaffa karensdagen i sjukförsäkringen". Kongressen fick besök av de övriga partiledarna i det röd-gröna samarbetet för att demonstrera viljan att regera ihop. Efter kongressens vänstersvängar lär samarbetet bli svårare.
Folkpartiets ekonomiske talesman hade kloka resonemang om slöseriet.
- Det som har skapat krisen i Grekland är den typen av förslag som Vänsterpartiet för fram; mindre arbete och mer betald fritid. Om det här genomförs skulle det leda till en grekisk frossa inom fem-sex år.
Vidare:
- Vad de gör ju är att de angriper skattebasen, det vill säga arbete. Det kommer att leda till nedskärningar, inte till det som de tror ökade pengar till kommuner och landsting.
Den kris som råder i Grekland, och i värsta fall kan drabba ytterligare länder inom EU tycker man borde få Lars Ohly och co att begripa att det inte går att spendera hur mycket pengar som helst när det inte finns några som helst idéer om hur utgifterna ska finansieras. Medan det uppenbarligen är bidragslinjen som de röd-gröna tänker driva i valrörelsen kommer alliansen att fortsätta men den inslagna arbetslinjen. Med många människor i arbete kan man generera skatteintäker nog för att Sverige även fortsättningvis ska kunna ha en välfärd i världsklass.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
