Flyktingmottagandet har i alla tider präglats av en inställning att det är synd om flyktingarna som kommer hit, eftersom de många gånger har flytt undan förtryck och förföljelse. När de kommit till Sverige har de därför bemötts med klapp på axeln, samt information hur det går till när de får utbetalningar från socialtjänsten medan de väntar på besked från migrationsverket huruvida de får stanna eller inte. Under denna tid sitter fullt arbetsföra människor utan möjlighet att på något sätt kunna bidra till samhällets utveckling.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skriver idag på DN debatt om att denna inställning till flyktingar måste bytas från att man berättar om hur man får pengarna från socialtjänsten, till att istället fråga var och en vad denne har för möjlighet att bidra till samhället.
I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resursslöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige.
Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem.
För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land.
För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja. Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund.
Den tidigare kollektiviserade flyktingpolitiken har skapat ett stort utanförskap som resulterat i att arbetslösheten bland utlandsfödda är avsevärt högre än bland svenskfödda. Bland nyanlända flyktingar finns mängder av människor som inte vill något hellre än att bidra till samhället efter sin förmåga. Att låta dessa vänta i sju år på att få börja arbeta är ett enorms slöseri med mänskliga resurser.
1 dec träder en reform i kraft där det blir arbetsförmedlingen som kommer att bistå nyanlända flyktingar med insatser för den enskilde individen att få sysselsättning, istället för att socialtjänsten tar den första kontakten som det är idag. En lotsfunktion ska hjälpa de nyanlända att hitta just sin plats på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är i rejält behov av en helt ny integrationspolitik. Det är därför beklagligt att socialdemokraterna kan tänka sig att fälla den proposition som ska se till att reformen finansieras. S sätter sig då i samma båt som Sverigedemokraterna och bidrar till att bilden av flyktingar som ett problem snarare än som en tillgång består. Varje människa är unik, varje människa har olika förmågor. Låt var och en av dessa som kommer till Sverige få möjligheten att utvecklas efter just sin förmåga.
Visar inlägg med etikett alliansen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett alliansen. Visa alla inlägg
onsdag 17 november 2010
måndag 20 september 2010
Vad händer med Sverige?
Så har svenska folket sagt sitt. För egen del hade jag inför Folkpartiets valvaka i Jönköping inskaffat både skumpa och cigarr för att fira ordentligt. Men firandet uteblev, trots att alliansen fortfarande är störst. Det faktum att det populistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sin in i riksdagen och nu ser ut att inta en vågmästarroll gjorde att saker och ting inte kändes bra alls.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
onsdag 15 september 2010
Vad händer med Sveriges roll i EU som det blir maktskifte?
I SVD Brännpunkt skriver idag tre moderata statsråd om sin oro för att Sverige ska få en svagare roll i EU om det blir maktskifte.
Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.
Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.
De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.
Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:
Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).
För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '
EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?
Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.
Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.
Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.
De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.
Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:
Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).
För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '
EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?
Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.
tisdag 14 september 2010
En allt mer desperat opposition
Valet börjar närma sig, och det ser ut som om de senaste mätningarna har gjort de rödgröna desperata. Detta tar sig i uttryck i att man på löpande band kastar ur sig icke genomtänkta, populistiska utspel.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
torsdag 9 september 2010
Konsten att bilda en stark regering
Valet närmar sig med stormsteg. Det är snart bara en vecka kvar och det mesta tyder på en liten ledning för Alliansen. Jag är dock ganska säker på att det är betydligt jämnare. Valet kommer att bli en rysare, precis som för fyra år sedan.
Men till skillnad från förra valet så finns i detta val en uppenbar risk för att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. De etablerade partierna svettas. Alla partierna i båda blocken har klargjort att något samarbete med SD inte är aktuellt. Den problematiska situation som kan uppstå är att om inget av blocken får egen majoritet kan SD få en vågmästarroll, och således en mycket mäktig roll sin lilla storlek till trots. Att ett vågmästarparti kan få en mycket stark roll fick vi se prov på i Stockholm 2002 då miljöpartiet drev igenom trängselskatterna helt stick i stäv med vad dåvarande finansborgarrådet Annika Billström hade gått till val på.
I Svenska Dagbladet yttrar sig den före detta folkpartiledaren, och tillika en av mina större politiska förebilder, Bengt Westerberg om ämnet.
Den före detta Folkpartiledaren Bengt Westerberg säger att det finns mycket som tyder på att en liknande parlamentarisk situation riskerar uppstå i höstens val – men nu med SD som tungan på vågen.
Westerbergs uppfattning är om inget av blocken får egen majoritet i valet – så bör det skapas en blocköverskridande regering.
– Det är viktigt med en majoritetsregering. Det är önskvärt att medborgarna kan lita på regeringens besked, särskilt när det gäller ekonomisk politik.
Vad kan man lära sig av mandatperioden 1991-1994?
– Det man kan lära sig är att om regeringen inte har en majoritet så kan det uppstå en oro, jag tror till exempel att den i högsta grad bidrog till utvecklingen med skyhöga räntor och 90-talets finanskris, säger Westerberg.
– Vi skulle inte uppleva samma effekter i dag, med de fasta växelkurserna, men det skulle definitivt medföra en större ekonomisk oro.
Starka regeringar är alltid att föredra. Det blir mer stabilitet i landet, och mindre oro. Det var regeringsperioden 1991-1994 ett lysande exempel på då det mer eller mindre främlingsfientliga Ny Demokrati agerade i en vågmästarroll. För att undvika att denna situation skulle uppstå ville Bengt Westerberg att man skulle ha som alternativ att skapa en blocköverskridande överenskommelse med socialdemokraterna. Detta uppfattades av väljarna som luddigt, vilket Westerberg också erkänner i artikeln. Samtidigt menar han att man heller inte få ha helt stängda dörrar då det gäller att minimera utrymmet för främlingsfientliga partier.
Jag hoppas på att vi kan få en majoritetsregering med alliansen. Men skulle det blir så att SD får en vågmästarroll är det dags att svälja stoltheten. 18 av 26 länsordföranden sträcker ut sina händer mot alliansen, och i Botkyrka har till och med ett nätverk "miljöpartister för alliansen" bildats. Det finns många liberala miljöpartister, det kan mycket väl gå att samarbeta. Se till att skapa fyra stabila år, över gränsen om så skulle behövas!
Men till skillnad från förra valet så finns i detta val en uppenbar risk för att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. De etablerade partierna svettas. Alla partierna i båda blocken har klargjort att något samarbete med SD inte är aktuellt. Den problematiska situation som kan uppstå är att om inget av blocken får egen majoritet kan SD få en vågmästarroll, och således en mycket mäktig roll sin lilla storlek till trots. Att ett vågmästarparti kan få en mycket stark roll fick vi se prov på i Stockholm 2002 då miljöpartiet drev igenom trängselskatterna helt stick i stäv med vad dåvarande finansborgarrådet Annika Billström hade gått till val på.
I Svenska Dagbladet yttrar sig den före detta folkpartiledaren, och tillika en av mina större politiska förebilder, Bengt Westerberg om ämnet.
Den före detta Folkpartiledaren Bengt Westerberg säger att det finns mycket som tyder på att en liknande parlamentarisk situation riskerar uppstå i höstens val – men nu med SD som tungan på vågen.
Westerbergs uppfattning är om inget av blocken får egen majoritet i valet – så bör det skapas en blocköverskridande regering.
– Det är viktigt med en majoritetsregering. Det är önskvärt att medborgarna kan lita på regeringens besked, särskilt när det gäller ekonomisk politik.
Vad kan man lära sig av mandatperioden 1991-1994?
– Det man kan lära sig är att om regeringen inte har en majoritet så kan det uppstå en oro, jag tror till exempel att den i högsta grad bidrog till utvecklingen med skyhöga räntor och 90-talets finanskris, säger Westerberg.
– Vi skulle inte uppleva samma effekter i dag, med de fasta växelkurserna, men det skulle definitivt medföra en större ekonomisk oro.
Starka regeringar är alltid att föredra. Det blir mer stabilitet i landet, och mindre oro. Det var regeringsperioden 1991-1994 ett lysande exempel på då det mer eller mindre främlingsfientliga Ny Demokrati agerade i en vågmästarroll. För att undvika att denna situation skulle uppstå ville Bengt Westerberg att man skulle ha som alternativ att skapa en blocköverskridande överenskommelse med socialdemokraterna. Detta uppfattades av väljarna som luddigt, vilket Westerberg också erkänner i artikeln. Samtidigt menar han att man heller inte få ha helt stängda dörrar då det gäller att minimera utrymmet för främlingsfientliga partier.
Jag hoppas på att vi kan få en majoritetsregering med alliansen. Men skulle det blir så att SD får en vågmästarroll är det dags att svälja stoltheten. 18 av 26 länsordföranden sträcker ut sina händer mot alliansen, och i Botkyrka har till och med ett nätverk "miljöpartister för alliansen" bildats. Det finns många liberala miljöpartister, det kan mycket väl gå att samarbeta. Se till att skapa fyra stabila år, över gränsen om så skulle behövas!
måndag 2 augusti 2010
Skolk är oacceptabelt
Utbildningsminister Jan Björklund presenterade idag under en pressträff att skolk ska skrivas in i betyget. Det kommer inte att stå i slutbetyg från vare sig årskurs nio i grundskolan eller i gymnasiet. Däremot kommer det att stå i betygen som kommer mellan terminerna. Utbildningsministern säger följande i pressmeddelandet:
- Det är inte okej att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats. Då ska det inte vara det för eleverna i skolan heller. Eleverna ska vara närvarande på lektionerna, skolket idag är oacceptabelt stort, säger utbildningsminister Jan Björklund.
- Skolk leder till lägre skolresultat och en uppluckrad studiemoral.
- Det finns olika skäl till att elever skolkar men det är ofta ett tecken på att allt inte står rätt till. Att tidigt upptäcka att eleven mår dåligt för att kunna ge det stöd som krävs är en investering för skolan och samhället men framförallt för individen.
Självklart måste man gå på djupet med varför någon skolkar. Men det råder idag en allmänt slapphänt attityd till skolk, åtminstone på gymnasiet. Det är av största vikt att man markerar att skolan inte är nåt ställe dit man kommer och går som man önskar. Genom detta nya system kan man i slutet av varje termin upptäcka vilka som har mycket ogiltig frånvaro, och därifrån sedan ta reda på vad skolket beror på, och därefter agera.
Socialdemokraterna ställer sig positiva till denna idén. Till DN säger talespersonen i ämnet Ylva Johansson följande:
– Jag har inga problem med det förslaget. Men man ska inte ha en överdriven tilltro till att det löser alla problem.
– Det kan vara ett av medlen för att agera tydligt och tidigt mot skolk men det får inte vara det enda sättet.
Detta kan jämföras med när förslaget kom på tal för första gången, då samtliga rödgröna partier avvisade förslaget och kallade det för "populistiskt, gammeldags och utan verkan". Det svänger fort i den rödgröna röran.
Frågan är också hur de andra två partierna i det rödgröna ställer sig till sossarnas inställning, då båda är inne på idéer om att avskaffa betyg helt; även om det är något de inte stoltserar med i valrörelsen.
Det känns ofta som om Socialdemokraternas skolpolitik börjar likna folkpartiets mer och mer på flera punkter. Det var ett misstag att inte göra en uppgörelse med S från alliansens sida. Jag är dock glad om detta går igenom nu även utan S hjälp. Diciplin och tydliga markeringar är förutsättning för en kunskapsinriktad skola där eleverna ska kunna prestera goda resultat. Eller för att hålla sig till Lärarförbundets slogan:
"Satsa på skolan så löser sig resten".
- Det är inte okej att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats. Då ska det inte vara det för eleverna i skolan heller. Eleverna ska vara närvarande på lektionerna, skolket idag är oacceptabelt stort, säger utbildningsminister Jan Björklund.
- Skolk leder till lägre skolresultat och en uppluckrad studiemoral.
- Det finns olika skäl till att elever skolkar men det är ofta ett tecken på att allt inte står rätt till. Att tidigt upptäcka att eleven mår dåligt för att kunna ge det stöd som krävs är en investering för skolan och samhället men framförallt för individen.
Självklart måste man gå på djupet med varför någon skolkar. Men det råder idag en allmänt slapphänt attityd till skolk, åtminstone på gymnasiet. Det är av största vikt att man markerar att skolan inte är nåt ställe dit man kommer och går som man önskar. Genom detta nya system kan man i slutet av varje termin upptäcka vilka som har mycket ogiltig frånvaro, och därifrån sedan ta reda på vad skolket beror på, och därefter agera.
Socialdemokraterna ställer sig positiva till denna idén. Till DN säger talespersonen i ämnet Ylva Johansson följande:
– Jag har inga problem med det förslaget. Men man ska inte ha en överdriven tilltro till att det löser alla problem.
– Det kan vara ett av medlen för att agera tydligt och tidigt mot skolk men det får inte vara det enda sättet.
Detta kan jämföras med när förslaget kom på tal för första gången, då samtliga rödgröna partier avvisade förslaget och kallade det för "populistiskt, gammeldags och utan verkan". Det svänger fort i den rödgröna röran.
Frågan är också hur de andra två partierna i det rödgröna ställer sig till sossarnas inställning, då båda är inne på idéer om att avskaffa betyg helt; även om det är något de inte stoltserar med i valrörelsen.
Det känns ofta som om Socialdemokraternas skolpolitik börjar likna folkpartiets mer och mer på flera punkter. Det var ett misstag att inte göra en uppgörelse med S från alliansens sida. Jag är dock glad om detta går igenom nu även utan S hjälp. Diciplin och tydliga markeringar är förutsättning för en kunskapsinriktad skola där eleverna ska kunna prestera goda resultat. Eller för att hålla sig till Lärarförbundets slogan:
"Satsa på skolan så löser sig resten".
söndag 11 juli 2010
Almedalen - blandat kompott
Jag kom i torsdags kväll fem från årets almedalsvecka i Visby. Det har varit en mycket spännande vecka med tal av partiledare, intressanta seminarier, och självklart en massa trevligt umgänge och festande. Statsminister Fredrik Reinfeldt höll ett tal som jag måste säga var bland hans bättre insatser i hans statsministerhistoria (som förhoppningsvis kommer att fortgå). Han använde sig av en helt ny framtoning. Lite lätt skämtsam och tydliga tyngdpunkter. Talen av Björklund och Olofsson var inte heller fy skam, men de kunde inte på långa vägar jämföras med statsministerns. Bland seminarier var för min del det mest intressanta ett som företagarna anordnade om finanskrisens orsak och verkan där bland annat Mats Odell och Johan Norberg deltog. Den sistnämnde är en riktigt trevlig talare att lyssna på. Även Tomas Bodström visade upp en mer skämtsam sida då han under ett av polisförbundets seminarier fullständigt retade gallfeber på justitieminister Ask. Kort och gott, en mycket lyckad vecka och vi har redan bokat vandrarhem för nästa år. Bland uppseendeväckande saker var väl att Gudrun Schyman tog sig friheten att bränna upp 100 000 kr i en bunke. Ett ytterst märkligt beteende om du frågar mig.
Under slutet av veckan offentliggjordes det också att Sven-Otto Littorin lämnade sin post som arbetsmarknadsminister, skälet uppgavs vara familjeskäl. Men senare kom uppgifter från Aftonbladet om att det hela hade helt andra grunder, nämligen den att Littorin för fyra år sedan köpt sex . Detta är som bekant en handling som i Sverige är olaglig. Littorin själv förnekar händelserna, och spekulationerna är i full gång. Fredrik Reinfeldt har nyss meddelat att frågorna gällande anklagelserna var skälet till avgången. Men fyra dagar efter att Littorin avgått förnekar han den anklagelse som han tidigare inte ville svara på. Han hävdar vidare till att det har med hans barn att göra. Motsägelsefullt kan tyckas. Aftonbladets Lena Mellin kommenterar förljande:
"Det är motsägelsefullt. Först lämnar Sven Otto Littorin regeringen för att han får frågor som han inte vill besvara.
Sedan går det fyra dygn. Då svarar Littorin plötsligt genom sin advokat, vilket är mycket välkommet. Hans svar är nej. Han har inte köpt sex.
Sven Otto Littorin lämnar alltså regeringen för att han fått frågor om någonting som han fyra dagar senare uppger att han aldrig har gjort.
Det kan vara sant. Men det är i så fall en av de märkligaste ministeravgångarna
i svensk politisk historia."
Även DN:s ledare skriver idag om ämnet:
"Det brott Sven Otto Littorin påstås ha begått före sin ministertid, och som han förnekat i sitt samtal med Reinfeldt, är nu preskriberat. Det innebär inte att misstankarna saknar allmänintresse, men det betyder att Aftonbladets uppgifter aldrig kommer att prövas rättsligt.
Littorins avgång reser dock besvärande frågor om statsministerns och hans före detta arbetsmarknadsministers syn på sanningen.
Sven Otto Littorin har själv talat om att han lidit av djupa depressioner och av hjärtproblem. Det väcker medkänsla, men kan aldrig motivera att man som minister slirar med sanningen eller avstår från att svara på brottsanklagelser som har stöd i vittnesmål och sidobevisning.
Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Den just avslutade Almedalsveckan lämnar en obehaglig eftersmak."
Situationen är svårhanterlig. Det faktum att man försökt dölja sanningen från början är problem nog i sig. Men vad kommer detta att få för följder för Moderaternas (och i värsta fall alliansens) valrörelser? Det återstår att se. Vad jag är orolig för är att oppositionen kommer att använda det hela som ett slagträ i debatter, precis som skedde mot Folkpartiet under förra valrörelsen. En droppe t-sprit gör hela bägaren sur. Mona Sahlin har redan börjat när hon i svenska dagbladet anklagar regeringen för att lägga ut dimridåer
Självklart bör alla fakta ligga på bordet. Det bästa man kan göra just nu är att avvakta tills så är fallet. Och jag hoppas verkligen inte att detta på något sätt kommer att påverka några valresultat.
Vill i övrigt tacka alla för en mycket trevlig almedalsvecka, och ser fram emot valrörelsen!
Under slutet av veckan offentliggjordes det också att Sven-Otto Littorin lämnade sin post som arbetsmarknadsminister, skälet uppgavs vara familjeskäl. Men senare kom uppgifter från Aftonbladet om att det hela hade helt andra grunder, nämligen den att Littorin för fyra år sedan köpt sex . Detta är som bekant en handling som i Sverige är olaglig. Littorin själv förnekar händelserna, och spekulationerna är i full gång. Fredrik Reinfeldt har nyss meddelat att frågorna gällande anklagelserna var skälet till avgången. Men fyra dagar efter att Littorin avgått förnekar han den anklagelse som han tidigare inte ville svara på. Han hävdar vidare till att det har med hans barn att göra. Motsägelsefullt kan tyckas. Aftonbladets Lena Mellin kommenterar förljande:
"Det är motsägelsefullt. Först lämnar Sven Otto Littorin regeringen för att han får frågor som han inte vill besvara.
Sedan går det fyra dygn. Då svarar Littorin plötsligt genom sin advokat, vilket är mycket välkommet. Hans svar är nej. Han har inte köpt sex.
Sven Otto Littorin lämnar alltså regeringen för att han fått frågor om någonting som han fyra dagar senare uppger att han aldrig har gjort.
Det kan vara sant. Men det är i så fall en av de märkligaste ministeravgångarna
i svensk politisk historia."
Även DN:s ledare skriver idag om ämnet:
"Det brott Sven Otto Littorin påstås ha begått före sin ministertid, och som han förnekat i sitt samtal med Reinfeldt, är nu preskriberat. Det innebär inte att misstankarna saknar allmänintresse, men det betyder att Aftonbladets uppgifter aldrig kommer att prövas rättsligt.
Littorins avgång reser dock besvärande frågor om statsministerns och hans före detta arbetsmarknadsministers syn på sanningen.
Sven Otto Littorin har själv talat om att han lidit av djupa depressioner och av hjärtproblem. Det väcker medkänsla, men kan aldrig motivera att man som minister slirar med sanningen eller avstår från att svara på brottsanklagelser som har stöd i vittnesmål och sidobevisning.
Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Den just avslutade Almedalsveckan lämnar en obehaglig eftersmak."
Situationen är svårhanterlig. Det faktum att man försökt dölja sanningen från början är problem nog i sig. Men vad kommer detta att få för följder för Moderaternas (och i värsta fall alliansens) valrörelser? Det återstår att se. Vad jag är orolig för är att oppositionen kommer att använda det hela som ett slagträ i debatter, precis som skedde mot Folkpartiet under förra valrörelsen. En droppe t-sprit gör hela bägaren sur. Mona Sahlin har redan börjat när hon i svenska dagbladet anklagar regeringen för att lägga ut dimridåer
Självklart bör alla fakta ligga på bordet. Det bästa man kan göra just nu är att avvakta tills så är fallet. Och jag hoppas verkligen inte att detta på något sätt kommer att påverka några valresultat.
Vill i övrigt tacka alla för en mycket trevlig almedalsvecka, och ser fram emot valrörelsen!
söndag 13 juni 2010
SIFO: Alliansen leder
Idag presenterades ännu en opponionsmätning. Och till skillnad från den som presenterades från SCB tidigare i veckan så hävdar SIF att Allianser leder och Moderaterna är största parti. Av de mätningar som presenterats den senaste veckan är det endast SCB som visat på ett stort övertag för de rödgröna. Dick Erixon kommenterar det hela enligt följande:
SCB kan slänga sig i väggen
Nåja, dock bör det tilläggas att den mätningen spelat valresultatet ända sedan mätningarna startade 1973. Dessutom har SCB använt sig av ett betydligt större urval än vad de andra opponionsinstituten har gjort.
DN:s politiske kommentator Henrik Brors kommenterar det hela enligt följande:
De mätningar som huvudsakligen är gjorda i andra halvan av maj visar på en omsvängning till de borgerligas fördel som gör att det väger jämnt mellan blocken, som i Novus och Synovates mätningar.
Skillnaderna mellan SCB och andra institut kan alltså bero på att det sker snabba omkastningar i opinionen nu, som är svåra att fånga upp om man bara gör mätningar två gånger om året som Statistiska Centralbyrån.
Det är troligtvis mycket jämnt mellan blocken, och vi har en mycket spännande valrörelse att se fram emot.
SCB kan slänga sig i väggen
Nåja, dock bör det tilläggas att den mätningen spelat valresultatet ända sedan mätningarna startade 1973. Dessutom har SCB använt sig av ett betydligt större urval än vad de andra opponionsinstituten har gjort.
DN:s politiske kommentator Henrik Brors kommenterar det hela enligt följande:
De mätningar som huvudsakligen är gjorda i andra halvan av maj visar på en omsvängning till de borgerligas fördel som gör att det väger jämnt mellan blocken, som i Novus och Synovates mätningar.
Skillnaderna mellan SCB och andra institut kan alltså bero på att det sker snabba omkastningar i opinionen nu, som är svåra att fånga upp om man bara gör mätningar två gånger om året som Statistiska Centralbyrån.
Det är troligtvis mycket jämnt mellan blocken, och vi har en mycket spännande valrörelse att se fram emot.
onsdag 9 juni 2010
Vad händer med Sverige i EU om det blir maktskifte i höst?
På Newsmill finns en intressant artikel om hur Sveriges roll i Europa kommer att förändras om det blir maktskifte i höst. Artikeln är skriven av Liberalen Jan Rejdnell.
"En alltmer antivästlig världsbild och nationalistisk inställning präglar vänstern i Sverige. Om bara ett fåtal förslag vinner gehör i en kommande rödgrön regering, får det katastrofala följder för svensk ekonomi och återverkning i samarbetet i Europa. Ohly och vänsterpartiet kommer aldrig foga sig en gemensam utriskepolitisk grund eller samsyn med övriga länder i Europa."
Det finns skäl till denna oro. Persson, Hansson, Carlsson, Erlander, ja alla såg de till att hålla vänsterpartiet långt bort ifrån utrikespolitiken. Jag har också tidigare trott detsamma om Mona Sahlin skulle använda sig av samma stuk. Dröm om min förvåning när de rödgröna lanserade sitt förslag till utrikespolitiskt manifest där man kräver att USA ska stänga alla sina militärbaser världen över. Göran Persson var tidigare noga med att upprätthålla goda relationer med USA, men det har aldrig Vänstern velat som alltid sett USA som "kapitalismens överhuvud". Vilka ska bli våra nya samarbetspartners när vi kommer på kant med USA? Herrar som Chavez, Castro, och Lukasjenko? Hur relationerna med USA kommer att bli vid en rödgrön valseger vill jag inte ens tänka på
Så är det det här med EU. Att driva en gemensam utrikespolitik med de andra EU-länderna finns det flera skäl till. Framförallt så är Europa en betydligt starkare röst i världen än lilla Sverige, och till en starkare röst lyssnar desto fler. EU kan på allvar bli en viktig aktör i kampen för att demokratisera världen. Men nu kan ett parti släppas in som vill lämna EU, som tycker att vi är lite bättre än andra och därför ska stå utanför samarbetet. Samma parti motsätter sig arbetskraftsinvandring och hejade ivrigt på Byggnads när de hindrade en grupp lettiska arbetare att söka sin lycka i Sverige.
Vänsterpartiet är Europafientligt och bakåtsträvande. Det skulle vara en katastrof om de fick något som helst inflytande över svensk utrikespolitik.
Men detta taggar mig att arbeta ännu hårdare för en valseger för alliansen i höst!
"En alltmer antivästlig världsbild och nationalistisk inställning präglar vänstern i Sverige. Om bara ett fåtal förslag vinner gehör i en kommande rödgrön regering, får det katastrofala följder för svensk ekonomi och återverkning i samarbetet i Europa. Ohly och vänsterpartiet kommer aldrig foga sig en gemensam utriskepolitisk grund eller samsyn med övriga länder i Europa."
Det finns skäl till denna oro. Persson, Hansson, Carlsson, Erlander, ja alla såg de till att hålla vänsterpartiet långt bort ifrån utrikespolitiken. Jag har också tidigare trott detsamma om Mona Sahlin skulle använda sig av samma stuk. Dröm om min förvåning när de rödgröna lanserade sitt förslag till utrikespolitiskt manifest där man kräver att USA ska stänga alla sina militärbaser världen över. Göran Persson var tidigare noga med att upprätthålla goda relationer med USA, men det har aldrig Vänstern velat som alltid sett USA som "kapitalismens överhuvud". Vilka ska bli våra nya samarbetspartners när vi kommer på kant med USA? Herrar som Chavez, Castro, och Lukasjenko? Hur relationerna med USA kommer att bli vid en rödgrön valseger vill jag inte ens tänka på
Så är det det här med EU. Att driva en gemensam utrikespolitik med de andra EU-länderna finns det flera skäl till. Framförallt så är Europa en betydligt starkare röst i världen än lilla Sverige, och till en starkare röst lyssnar desto fler. EU kan på allvar bli en viktig aktör i kampen för att demokratisera världen. Men nu kan ett parti släppas in som vill lämna EU, som tycker att vi är lite bättre än andra och därför ska stå utanför samarbetet. Samma parti motsätter sig arbetskraftsinvandring och hejade ivrigt på Byggnads när de hindrade en grupp lettiska arbetare att söka sin lycka i Sverige.
Vänsterpartiet är Europafientligt och bakåtsträvande. Det skulle vara en katastrof om de fick något som helst inflytande över svensk utrikespolitik.
Men detta taggar mig att arbeta ännu hårdare för en valseger för alliansen i höst!
fredag 28 maj 2010
De rödgröna tappar - Alliansen ökar
Idag visar DN/Synnovates senaste mätning att alliansen har tagit ledningen i mätningen . Mätningarna har svängt upp och ned på sistone, och Gunnar Johansson i DN har sin förklaring klar för sig .
Det ligger nära till hands att tro på Grekland som en förklaring. Skuldkrisen i Europa har visat att Sverige klarar sig bättre än andra länder. När det blåser i omvärlden står finansminister Anders Borg för lugn och ordning.
Anders Borg är en minister jag hyser stor respekt för. Dels är han mannen bakom konceptet "de nya moderaterna" som är en av de stora anledningarna till att alliansen vann förra valet, och dels har han alltid klara och tydliga svar på frågor. Och i en värld där många länder i Europa befinner sig i chocktillstånd visar han lugnt och smidigt på vad dessa kriser beror på, samtidigt som han poängterar att Sverige ligger bra till och hur vi ska bete oss för att inte hamna i samma situation. Anders Borgs jobbskatteavdrag har dessutom visat sig vara väldigt uppskattat och lyckat.
Jag tror även att de rödgrönas senaste utrikespolitiska utspel kan ha en viss effekt. Det var ett utspel som förde vänsterpartiet många år bakåt i tiden, ja till den tid då de hette VPK. Människor vill helt enkelt inte ha den försämrade relation till USA och övriga västländer som det hela skulle innebära. Istället vill man ha internationell närvaro av starka demokratier.
Det blir genast roligare att jobba när man ser såna här siffror : )
Det ligger nära till hands att tro på Grekland som en förklaring. Skuldkrisen i Europa har visat att Sverige klarar sig bättre än andra länder. När det blåser i omvärlden står finansminister Anders Borg för lugn och ordning.
Anders Borg är en minister jag hyser stor respekt för. Dels är han mannen bakom konceptet "de nya moderaterna" som är en av de stora anledningarna till att alliansen vann förra valet, och dels har han alltid klara och tydliga svar på frågor. Och i en värld där många länder i Europa befinner sig i chocktillstånd visar han lugnt och smidigt på vad dessa kriser beror på, samtidigt som han poängterar att Sverige ligger bra till och hur vi ska bete oss för att inte hamna i samma situation. Anders Borgs jobbskatteavdrag har dessutom visat sig vara väldigt uppskattat och lyckat.
Jag tror även att de rödgrönas senaste utrikespolitiska utspel kan ha en viss effekt. Det var ett utspel som förde vänsterpartiet många år bakåt i tiden, ja till den tid då de hette VPK. Människor vill helt enkelt inte ha den försämrade relation till USA och övriga västländer som det hela skulle innebära. Istället vill man ha internationell närvaro av starka demokratier.
Det blir genast roligare att jobba när man ser såna här siffror : )
fredag 21 maj 2010
Carl Bildt är konsekvent om trupperna i Afghanistan
Svenska dagbladet rapporterar att utrikesminister Carl Bildt har blivit stärkt i sin uppfattning gällande den Svenska insatsen i Afghanistan.
"Jag har blivit stärkt i min uppfattning att Sverige verkligen behövs för att säkra stabiliteten och styrkan på 500 soldater känns relevant. Jag har svårt att säga något slutdatum för den svenska insatsen, men om fem år är vi alldeles säkert kvar i någon form. Det är viktigt att vi ser detta som ett mycket långsiktigt engagemang"
Att Alliansregeringen har en klar och tydlig åsikt i denna fråga är viktigt. Ett land som tidigare haft en av världens mest förtryckta befolkningar ser nu en ljusning. Bygget av det nya landet är inte lätt, och heller inget som löser sig över en natt. Men att det kommit igång och går i rätt riktning är ändå något positivt.
Så här långt har ett par svenska soldater stupat, och varje gång det sker kommer höjda röster, i synnerhet från vänsterhåll, att trupperna ska tas hem med omedelbar verkan. Det är många som fått sätta livet till i detta krig. Mängder av Engelsmän, amerikaner, tyskar, danskar, you name it. De som åker till Afghanistan vet vad de ger sig in på; de sätter sitt eget liv i risk för att rädda andras.
Vänsterpartiets valplattform innehåller krav på att sverige ska lämna afghanistan . Miljöpartiets plattform säger att trupperna bör tas hem under nästa mandatperiod. Socialdemokraternas hållning är lite mer diffus, vissa vill ta hem trupperna och vissa vill ha dem kvar.
Med en sådan vacklande opposition känns det tryggt att veta att Alliansregeringen har en klar och tydlig ståndpunkt: Sverige ska vara kvar så länge det behövs!
"Jag har blivit stärkt i min uppfattning att Sverige verkligen behövs för att säkra stabiliteten och styrkan på 500 soldater känns relevant. Jag har svårt att säga något slutdatum för den svenska insatsen, men om fem år är vi alldeles säkert kvar i någon form. Det är viktigt att vi ser detta som ett mycket långsiktigt engagemang"
Att Alliansregeringen har en klar och tydlig åsikt i denna fråga är viktigt. Ett land som tidigare haft en av världens mest förtryckta befolkningar ser nu en ljusning. Bygget av det nya landet är inte lätt, och heller inget som löser sig över en natt. Men att det kommit igång och går i rätt riktning är ändå något positivt.
Så här långt har ett par svenska soldater stupat, och varje gång det sker kommer höjda röster, i synnerhet från vänsterhåll, att trupperna ska tas hem med omedelbar verkan. Det är många som fått sätta livet till i detta krig. Mängder av Engelsmän, amerikaner, tyskar, danskar, you name it. De som åker till Afghanistan vet vad de ger sig in på; de sätter sitt eget liv i risk för att rädda andras.
Vänsterpartiets valplattform innehåller krav på att sverige ska lämna afghanistan . Miljöpartiets plattform säger att trupperna bör tas hem under nästa mandatperiod. Socialdemokraternas hållning är lite mer diffus, vissa vill ta hem trupperna och vissa vill ha dem kvar.
Med en sådan vacklande opposition känns det tryggt att veta att Alliansregeringen har en klar och tydlig ståndpunkt: Sverige ska vara kvar så länge det behövs!
tisdag 13 april 2010
Oppositionen ännu utan konkreta förslag
Mona Sahlin skriver idag på DN debatt om hur de "omprövat politiken". Efter att ha fått skarp kritik för att inte komma med några förslag hur det röd-gröna samarbetet ska få fler människor i arbete. Kritiken lär kvarstå, för i Sahlins artikel framkommer inte mycket konkret.
Regeringen har expermimenterat med nya orättvisor och skapat en ny stor grupp av försäkringslösa. Men några nya jobb har inte tillkommit
Faktum är att det visst har skapats nya jobb. Under alliansens första år vid makten skapades närmare 100 000 nya jobb till följd av den förda politiken; detta enligt konjukturinstitutet. Sen har många jobb försvunnit i den ekonomiska krisens spår; nåot som även hade hänt ifall det varit socialdemokratiskt styre. Men i kristider är det alltid lätt som oppositionsparti att sitta och skälla på den sittande regeringen.
Sahlin presenterar fyra huvudsakliga punkter för att förbättra situationen. Rubrikerna är fler jobb, mer utbildning, minskad barnfattigdom, och minskat socialbidragsberoende. Men bortsett från att man vill höja flerbarnstilläggen, tilläggsbidrag för studenter med barn, och även underhållsstödet för ensamstående föräldrar gapar det tomt under rubrikerna. Inget sägs om hur man ska uppnå dessa mål.
Vi har väntat länge på svar från oppositionen hur de ska få bukt med det kärva ekonomiska läget, det verkar som om vi får göra så ett tag till.
Regeringen har expermimenterat med nya orättvisor och skapat en ny stor grupp av försäkringslösa. Men några nya jobb har inte tillkommit
Faktum är att det visst har skapats nya jobb. Under alliansens första år vid makten skapades närmare 100 000 nya jobb till följd av den förda politiken; detta enligt konjukturinstitutet. Sen har många jobb försvunnit i den ekonomiska krisens spår; nåot som även hade hänt ifall det varit socialdemokratiskt styre. Men i kristider är det alltid lätt som oppositionsparti att sitta och skälla på den sittande regeringen.
Sahlin presenterar fyra huvudsakliga punkter för att förbättra situationen. Rubrikerna är fler jobb, mer utbildning, minskad barnfattigdom, och minskat socialbidragsberoende. Men bortsett från att man vill höja flerbarnstilläggen, tilläggsbidrag för studenter med barn, och även underhållsstödet för ensamstående föräldrar gapar det tomt under rubrikerna. Inget sägs om hur man ska uppnå dessa mål.
Vi har väntat länge på svar från oppositionen hur de ska få bukt med det kärva ekonomiska läget, det verkar som om vi får göra så ett tag till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
