Burka, niqab, konsten att uttrycka sig samt folkpartiets ideologiska ställning.

Så har då turen kommit till Sverige. Efter att ett flertal länder i Europa infört förbud mot bärande av heltäckande slöjor som burka och niqab kom det även upp på den politiska agendan i vårt svenska avlånga land. Och det var folkpartiledaren Jan Björklund som satte igång diskussionen. Efter ett uppmärksamma fall hos DO där en kvinna anmält en skola för att hon inte fått bära Niqab.


– När man granskar lagstiftningen så är den extremt otydlig, olika lagar står mot varandra. Mitt ansvar är att rektorerna har tydliga spelregler. Man ska inte behöva handla i domstol för att få uttolkat vad som står i lagen. Man ska förstå genom att läsa lagen. Därför tycker jag att lagen ska förtydligas så att man begriper vad som gäller.

Jan Björklund säger att han även är öppen för att i lag förbjuda elever och lärare att bära klädsel som täcker ansiktet.

– Det är en annan väg, men jag tror att införs lagen så kommer rektorn i de fall som blir aktuella att bestämma att man inte får ha täckt ansikte. Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte.


Frågan anses vara kontroversiellt, och har upprört röster såväl hos partikollegor, allianskollegor och självklart även politiska motståndare. Men idag kunde aftonbladet berätta att lagförslaget fått stöd av Fredrik Reinfelt


– Det ligger naturligtvis något i det som Jan hade som utgångspunkt: Att läraryrket är förknippat med kommunikation och att det därför kan vara rimligt att se över en lagstiftning som inte möjliggör att man kan agera som lärare med sitt ansikte helt täckt.

Ett av kritikernas huvudargument är att problemet i själva verket är väldigt litet. Få bär heltäckande slöja i Sverige i dag. Fredrik Reinfeldt håller med.

– Givet att vi har 400 000 muslimer i Sverige så är det kanske viktigt att påtala att här har vi ett fenomen som understiger kanske 100 personer. Jag har lärt mig det att samhällsproblem ska motiveras av att de ställer oss inför svåra avvägningar men också att de är stora - och det vill jag inte ge intryck av att det här är, säger Reinfeldt.


Jo att det kan vara problematiskt att man som lärare inte kan se ansiktet på eleven, och även att för eleven inte kunna se lärarens ansikte. Och till skillnad från många medierubriker så handlar ju inte detta om något generellt förbud mot att bära heltäckande slöjor i skolan. Vad som det snarare rör sig om är att rektorer ska ges möjligheten att kunna kräva att lärare ska visa ansiktet för sina elever. Socialdemokraternas integrationspolitiske talesman Luciano Astodillo menar dock att förslaget är ett slag i luften då denna möjlighet redan ges. Hade det varit ett solklart regelverk så hade dock inte det fall som nu ligger hos DO hamnat där.

Björklund kunde dock lagt fram förslaget på ett betydligt bättre sätt. Istället för att ritka budskapet direkt mot en religiös gruppering så kunde man istället helt enkelt sagt att "rektorer ska ges möjligheten att kräva att lärare och elever på skolan inte ska få bära maskering så att det ej går att se dess ansikte", eller nåt i den stilen. Det uttryck som nu blev spelade ett flertal vänsterdebbatörer rätt i händerna. Värst som vanligt är en av de mer extrema kandidaterna i Vänsterpartiet, före detta Ung vänsterordföranden Ali Esbati som kallade det hela på sin blogg för ett ett rasistflörtutspel med udden riktad mot en grupp som har svårt att försvara sig och/eller inte finns.


Detta understryker också varför ett parti som Folkpartiet på många sätt är väsentligt farligare än säg Sverigedemokraterna. För genom att med större bekvämlighet rida på allt härsknare liberala floskler om ”debatten”, kan Folkpartiet normalisera rasismen, inte minst i de ängsliga men resursstarka och paranta mellanskikt som partiet närmast uteslutande har sin väljarbas i.


Ja frågan är ju om man ska skratta, gråta eller bara helt enkelt inte bry sig. Så fort någon, oavsett vem nämner orden integration, invandrare eller islam så ropar Esbati "RASIST" så högt han bara kan. Var är vänsterpartiets integrationspolitik? Nej det är klart, eftersom ordet integration går hand i hand med ordet rasism så kan de ju inte ha någon integrationspolitik. I sann socialistisk anda ser man mellan fringrarna på detta området, liksom med skolpolitiken och låtsas som att allt är frid och fröjd.

Om vi då ska istället se på den interna kritiken så har ordföranden för Liberal Mångfald i Stockholm, Mikael "prinsen" Trolin riktat skarp kritik mot sin partiledare:


– Björklund är en av tre folkpartister som har lyft fram högerpolitiken och kravliberalismen, de andra var Johan Jakobsson och Lars Leijonborg. De fick gå som direkt följd av nederlaget i valet, och spionskandalen. Men de två grejerna är två sidor av samma mynt – den hårda framtoningen.

Han anser även att Björklund är en belastning för partiet.

– Under Almedalsveckan visade det sig att 25 procent kunde tänka sig att rösta på Folkpartiet, men att de såg Björklund som ett problem. Och jag tror att det är just Björklunds hårda framtoning som är problemet.


Även LUF-ordföranden Adam Cwejman skriver i Expressen:


Hur ska man då tolka Jan Björklunds intresse för slöjan? Ett krav utan större bäring på verkligheten är farligt nära cynisk populism och symbolpolitik.
Det är självklart att religionens roll i samhället bör diskuteras, men är en politisering av slöjan verkligen rätt väg att gå? Det hjälper ingen, varken de kvinnor som av olika skäl bär slöja eller samhället i stort.

I ett land som Sverige där vi tror på att människor ska kunna försörja sig själva och ha inflytande över sina egna liv är det dessutom en självklarhet att verka för att alla ska ha möjlighet att få en givande sysselsättning.
Det är om sådant Folkpartiet borde tala. Om riktig politik, som inte skiljer ut vissa grupper utan skapar möjligheter för alla i samhället.
Tyvärr är Jan Björklunds utspel istället ett i raden från Folkpartiet som bygger på orden "förbud" och "krav". När kommer det folkpartistiska förslag som talar om att "liberalisera" och "tillåta"?


Att Björklund är en belastning för Folkpartiet tror jag knappast. Han är en framtonande politiker som är rak och tydlig i de flesta frågor. Att ställa krav behöver inte vara något ont. Exempelvis gillar jag skarpt idéer om ordningsbetyg, möjlighet att stäng av elever och tidigare nationella prov. Problemet i detta fall är att det blir, även om det kanske inte är meningen, en udd riktad mot en viss grupp. Istället för att från statens sida blanda sig i detta med pekpinnar för just skolan så borde man istället stärka bestämmelserna om att det är en sak mellan arbetsgivare och anställda vilka plagg som ska vara tillåtna att bära på en arbetsplats. Kravställandet får inte ta överhand i vårt svenska liberala parti, det ska fortfarande vara individens frihet som står i Centrum.

Jag vill, till skillnad från Philip Wenndahl i Liberal Mångfald, INTE se ett Folkparti som mer och mer börjar likna danska Venstre med allt vad det innebär; i synnerhet samarbete med partier långt ut på högerkanten ( detta fall Danskt Folkeparti).

Drevet är i rullning

Det gick inte många dagar innan oppositionen och dess sympatisörer försökte dra nytta av det hela. Senast ut är Aftonbladets Helle Klein :

"Littorin är borta men stats­minister Reinfeldt är kvar. Han visste redan i tisdags att den egentliga anledningen till att Littorin ville avgå var Afton­bladets uppgifter om det påstådda sexbrottet. I fyra dagar har han låtsats som inget och medverkat till att sprida lögnen om att vårdnadstvisten var avgångsorsaken.

Går det att lita på statsministern efter detta? Har han rent av vetat en längre tid? Har han skyddat en brottsling?"

"Reinfeldts presskonferens i lördags klargjorde ingenting. Han bara sa att Littorin till honom sagt att Aftonbladets uppgifter inte stämmer. Men vad anser han själv? Om han tror på sin partikamrat skulle han väl säga det och bestämt avvisa mediauppgifterna? Om han inte tror på honom skulle han väl lika bestämt ta avstånd från det eventuella brottet och tala engagerat mot sexköp?"


Det som har hänt är en tragedi för hela den svenska politiken. Men att försöka plocka poäng på det som har hänt är lågt. Vi vet ännu inte exakt vad som har hänt, och jag tycker man ska avvakta den utredning som görs innan man dömer någon. Statsministerns uppgift är inte heller att agera journalist och spekulera, varför man knappast kan anklaga honom för att ha vare sig ljugit eller hållt inne med sanningen. Samma sak upplevde vi under föregående valrörelse då Göran Persson inte var sen med att använda dataintrångsskandalen i Folkpartiet som ett politiskt slagträ. Det är bara att hoppas på att samma sak inte kommer att ske igen mer än vad det redan gjort.

Almedalen - blandat kompott

Jag kom i torsdags kväll fem från årets almedalsvecka i Visby. Det har varit en mycket spännande vecka med tal av partiledare, intressanta seminarier, och självklart en massa trevligt umgänge och festande. Statsminister Fredrik Reinfeldt höll ett tal som jag måste säga var bland hans bättre insatser i hans statsministerhistoria (som förhoppningsvis kommer att fortgå). Han använde sig av en helt ny framtoning. Lite lätt skämtsam och tydliga tyngdpunkter. Talen av Björklund och Olofsson var inte heller fy skam, men de kunde inte på långa vägar jämföras med statsministerns. Bland seminarier var för min del det mest intressanta ett som företagarna anordnade om finanskrisens orsak och verkan där bland annat Mats Odell och Johan Norberg deltog. Den sistnämnde är en riktigt trevlig talare att lyssna på. Även Tomas Bodström visade upp en mer skämtsam sida då han under ett av polisförbundets seminarier fullständigt retade gallfeber på justitieminister Ask. Kort och gott, en mycket lyckad vecka och vi har redan bokat vandrarhem för nästa år. Bland uppseendeväckande saker var väl att Gudrun Schyman tog sig friheten att bränna upp 100 000 kr i en bunke. Ett ytterst märkligt beteende om du frågar mig.

Under slutet av veckan offentliggjordes det också att Sven-Otto Littorin lämnade sin post som arbetsmarknadsminister, skälet uppgavs vara familjeskäl. Men senare kom uppgifter från Aftonbladet om att det hela hade helt andra grunder, nämligen den att Littorin för fyra år sedan köpt sex . Detta är som bekant en handling som i Sverige är olaglig. Littorin själv förnekar händelserna, och spekulationerna är i full gång. Fredrik Reinfeldt har nyss meddelat att frågorna gällande anklagelserna var skälet till avgången. Men fyra dagar efter att Littorin avgått förnekar han den anklagelse som han tidigare inte ville svara på. Han hävdar vidare till att det har med hans barn att göra. Motsägelsefullt kan tyckas. Aftonbladets Lena Mellin kommenterar förljande:

"Det är motsägelsefullt. Först lämnar Sven Otto Littorin regeringen för att han får frågor som han inte vill besvara.
Sedan går det fyra dygn. Då svarar Littorin plötsligt genom sin advokat, vilket är mycket välkommet. Hans svar är nej. Han har inte köpt sex.
Sven Otto Littorin lämnar alltså regeringen för att han fått frågor om någonting som han fyra dagar senare uppger att han aldrig har gjort.
Det kan vara sant. Men det är i så fall en av de märkligaste ministeravgångarna
i svensk politisk historia."


Även DN:s ledare skriver idag om ämnet:

"Det brott Sven Otto Littorin påstås ha begått före sin ministertid, och som han förnekat i sitt samtal med Reinfeldt, är nu preskriberat. Det innebär inte att misstankarna saknar allmänintresse, men det betyder att Aftonbladets uppgifter aldrig kommer att prövas rättsligt.
Littorins avgång reser dock besvärande frågor om statsministerns och hans före detta arbetsmarknadsministers syn på sanningen.
Sven Otto Littorin har själv talat om att han lidit av djupa depressioner och av hjärtproblem. Det väcker medkänsla, men kan aldrig motivera att man som minister slirar med sanningen eller avstår från att svara på brottsanklagelser som har stöd i vittnesmål och sidobevisning.
Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Den just avslutade Almedalsveckan lämnar en obehaglig eftersmak."


Situationen är svårhanterlig. Det faktum att man försökt dölja sanningen från början är problem nog i sig. Men vad kommer detta att få för följder för Moderaternas (och i värsta fall alliansens) valrörelser? Det återstår att se. Vad jag är orolig för är att oppositionen kommer att använda det hela som ett slagträ i debatter, precis som skedde mot Folkpartiet under förra valrörelsen. En droppe t-sprit gör hela bägaren sur. Mona Sahlin har redan börjat när hon i svenska dagbladet anklagar regeringen för att lägga ut dimridåer

Självklart bör alla fakta ligga på bordet. Det bästa man kan göra just nu är att avvakta tills så är fallet. Och jag hoppas verkligen inte att detta på något sätt kommer att påverka några valresultat.

Vill i övrigt tacka alla för en mycket trevlig almedalsvecka, och ser fram emot valrörelsen!

Framgång borde premieras, inte motarbetas

I dagens industri kan man läsa om vilka politiker som tjänar mest . De är ett par stycken från alliansen som toppar, däribland Antonia Ax:son Johnsson, Maud Olofsson och självklart statsminister Fredrik Reinfeldt. De höga inkomsterna ligger på nivåer mellan 1,5 och 3,5 miljoner.

Publikationer av detta slag är inget ovanligt i Sverige. Hur ofta ser man exempelvis inte löpsedlar med rubrikerna "de tjänar mest i din kommun"? Uppgifter om människors löner är offentlig information, så att publicera dem är rent juridiskt inget förkastligt. Samma sak sker när vissa chefer får ut bonusar efter prestation.

Vad som däremot är förkastligt är att man tittar snett på en människa som får lite högre lön än andra. En person som får en hög lön har förmodligen lyckats bra i sin karriär, har ett stort ansvar, och lägger ned mycket tid på sitt jobb. Förmodligen betydligt mer tid än många andra. Därav anser de som sätter personens lön att denne är värd en hög lön. Riksdagsledamöter är ett exempel. De tjänar mycket bra, men de har också ett enormt ansvar. De sitter på sina positioner på mandat av hela svenska folket, och arbetar otroligt mycket mer än de flesta. Då vore det väl oerhört konstigt om inte dessa folkvalda skulle tillåtas ha höga löner. I andra länder, exempelvis USA, anses det vara beundransvärt att kliva uppåt i karriären och öka sina inkomster. Men i Sverige ter det sig nästan som nåt fult. Självklart finns det yrkesgrupper som är underbetalda, men då ska man fokusera på att höja deras löner. Inte sänka löner hos personer i andra yrkesgrupper.

Detta beror endast på en sak, som ligger djupt rotad hos det svenska folket: Den svenska avundsjukan!