Så höll det inge längre för Mona Sahlin. När ett flertal större partidistrikt samt SSU krävde Mona Sahlins avgång brast det för henne. Söndagen den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon inte ställer upp till omval på SAP:s extrainsatta kongress i vår. Spekulationer om efterträdare är redan i fullgång, och det finns nu ett antal uttalanden och analyser från diverse politiska kommentatorer om varför hon valde att avgå.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
Visar inlägg med etikett Fredrik Reinfeldt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fredrik Reinfeldt. Visa alla inlägg
söndag 14 november 2010
torsdag 21 oktober 2010
LAS och Moderaterna
Dagens industri berättar idag att partiets nya inställning till LAS splittrar partiet. Sveriges största regeringsparti som tidigare alltid haft en mycket kritisk hållning till LAS har under Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ledning intagit en ställning som allt mer liknar den som Socialdemokraterna har. Men det finns uppenbarligen vissa sprickor i partiet i frågan.
Fyra av tio moderata riksdagsledamöter går emot de nya Moderaternas las-vänliga linje, enligt en enkät genomförd av arbetsrättstidningen Lag och avtal.
Den stora minoritetsgruppen svarar tveklöst ja på frågan ”bör arbetsgivare få större möjlighet att bestämma vilka som ska stanna kvar vid arbetsbrist?”. De vill att arbetsgivarna friare än idag ska kunna välja vem som ska få behålla jobbet vid arbetsbrist.
Moderaterna har under partiledare Fredrik Reinfeldts ledning övergett den kritiska hållning till arbetsrätten som arbetsgivarna i Svensk Näringsliv står för.
I dagsläget är det Centern och Folkpartiet som står för den största viljan att förändra LAS. I ett system där arbetsgivaren tillåts bestämma mer över vilka som ska få gå vid uppsägningar gör att alla anställda på arbetsplatsen får samma chans att visa på allvar vad de går för. I det nuvarande turordningssystemet spelar det ingen roll hur duktig man är, då det alltid är den som varit på arbetsplatsen längst som får förtur att stanna kvar.
De förändringar som gjorts under de senaste fyra åren är visserligen steg i rätt riktning, men det finns ännu mycket kvar att göra på området.
Fyra av tio moderata riksdagsledamöter går emot de nya Moderaternas las-vänliga linje, enligt en enkät genomförd av arbetsrättstidningen Lag och avtal.
Den stora minoritetsgruppen svarar tveklöst ja på frågan ”bör arbetsgivare få större möjlighet att bestämma vilka som ska stanna kvar vid arbetsbrist?”. De vill att arbetsgivarna friare än idag ska kunna välja vem som ska få behålla jobbet vid arbetsbrist.
Moderaterna har under partiledare Fredrik Reinfeldts ledning övergett den kritiska hållning till arbetsrätten som arbetsgivarna i Svensk Näringsliv står för.
I dagsläget är det Centern och Folkpartiet som står för den största viljan att förändra LAS. I ett system där arbetsgivaren tillåts bestämma mer över vilka som ska få gå vid uppsägningar gör att alla anställda på arbetsplatsen får samma chans att visa på allvar vad de går för. I det nuvarande turordningssystemet spelar det ingen roll hur duktig man är, då det alltid är den som varit på arbetsplatsen längst som får förtur att stanna kvar.
De förändringar som gjorts under de senaste fyra åren är visserligen steg i rätt riktning, men det finns ännu mycket kvar att göra på området.
måndag 20 september 2010
Vad händer med Sverige?
Så har svenska folket sagt sitt. För egen del hade jag inför Folkpartiets valvaka i Jönköping inskaffat både skumpa och cigarr för att fira ordentligt. Men firandet uteblev, trots att alliansen fortfarande är störst. Det faktum att det populistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sin in i riksdagen och nu ser ut att inta en vågmästarroll gjorde att saker och ting inte kändes bra alls.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
tisdag 14 september 2010
En allt mer desperat opposition
Valet börjar närma sig, och det ser ut som om de senaste mätningarna har gjort de rödgröna desperata. Detta tar sig i uttryck i att man på löpande band kastar ur sig icke genomtänkta, populistiska utspel.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
