socialdemokratin famlar i ett till synes ändlöst mörker

Så höll det inge längre för Mona Sahlin. När ett flertal större partidistrikt samt SSU krävde Mona Sahlins avgång brast det för henne. Söndagen den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon inte ställer upp till omval på SAP:s extrainsatta kongress i vår. Spekulationer om efterträdare är redan i fullgång, och det finns nu ett antal uttalanden och analyser från diverse politiska kommentatorer om varför hon valde att avgå.

I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.


Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.

Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.


Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.

Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total


Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.

Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.

Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.

Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.


Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.

Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.

En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen


Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.

Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?

Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.


Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.

Miljöpartiet de stora vinnarna av det rödgröna samarbetets upplösning

I stort sett samtliga medier rapporterar idag att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, och Miljöpartiet väljer att "ta en paus" i sitt samarbete. Svenska Dagbladets ledarsida reflekterar över det hela :


Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.

Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.

Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.

Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.

Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.

Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.

Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.

Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.

Vad händer med Sveriges roll i EU som det blir maktskifte?

I SVD Brännpunkt skriver idag tre moderata statsråd om sin oro för att Sverige ska få en svagare roll i EU om det blir maktskifte.


Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.

Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.


De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.

Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:


Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).

För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '


EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?

Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.

Konsten att bilda en stark regering

Valet närmar sig med stormsteg. Det är snart bara en vecka kvar och det mesta tyder på en liten ledning för Alliansen. Jag är dock ganska säker på att det är betydligt jämnare. Valet kommer att bli en rysare, precis som för fyra år sedan.

Men till skillnad från förra valet så finns i detta val en uppenbar risk för att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. De etablerade partierna svettas. Alla partierna i båda blocken har klargjort att något samarbete med SD inte är aktuellt. Den problematiska situation som kan uppstå är att om inget av blocken får egen majoritet kan SD få en vågmästarroll, och således en mycket mäktig roll sin lilla storlek till trots. Att ett vågmästarparti kan få en mycket stark roll fick vi se prov på i Stockholm 2002 då miljöpartiet drev igenom trängselskatterna helt stick i stäv med vad dåvarande finansborgarrådet Annika Billström hade gått till val på.

I Svenska Dagbladet yttrar sig den före detta folkpartiledaren, och tillika en av mina större politiska förebilder, Bengt Westerberg om ämnet.


Den före detta Folkpartiledaren Bengt Westerberg säger att det finns mycket som tyder på att en liknande parlamentarisk situation riskerar uppstå i höstens val – men nu med SD som tungan på vågen.

Westerbergs uppfattning är om inget av blocken får egen majoritet i valet – så bör det skapas en blocköverskridande regering.

– Det är viktigt med en majoritetsregering. Det är önskvärt att medborgarna kan lita på regeringens besked, särskilt när det gäller ekonomisk politik.

Vad kan man lära sig av mandatperioden 1991-1994?

– Det man kan lära sig är att om regeringen inte har en majoritet så kan det uppstå en oro, jag tror till exempel att den i högsta grad bidrog till utvecklingen med skyhöga räntor och 90-talets finanskris, säger Westerberg.

– Vi skulle inte uppleva samma effekter i dag, med de fasta växelkurserna, men det skulle definitivt medföra en större ekonomisk oro.


Starka regeringar är alltid att föredra. Det blir mer stabilitet i landet, och mindre oro. Det var regeringsperioden 1991-1994 ett lysande exempel på då det mer eller mindre främlingsfientliga Ny Demokrati agerade i en vågmästarroll. För att undvika att denna situation skulle uppstå ville Bengt Westerberg att man skulle ha som alternativ att skapa en blocköverskridande överenskommelse med socialdemokraterna. Detta uppfattades av väljarna som luddigt, vilket Westerberg också erkänner i artikeln. Samtidigt menar han att man heller inte få ha helt stängda dörrar då det gäller att minimera utrymmet för främlingsfientliga partier.

Jag hoppas på att vi kan få en majoritetsregering med alliansen. Men skulle det blir så att SD får en vågmästarroll är det dags att svälja stoltheten. 18 av 26 länsordföranden sträcker ut sina händer mot alliansen, och i Botkyrka har till och med ett nätverk "miljöpartister för alliansen" bildats. Det finns många liberala miljöpartister, det kan mycket väl gå att samarbeta. Se till att skapa fyra stabila år, över gränsen om så skulle behövas!

Carl Bildt är konsekvent om trupperna i Afghanistan

Svenska dagbladet rapporterar att utrikesminister Carl Bildt har blivit stärkt i sin uppfattning gällande den Svenska insatsen i Afghanistan.

"Jag har blivit stärkt i min uppfattning att Sverige verkligen behövs för att säkra stabiliteten och styrkan på 500 soldater känns relevant. Jag har svårt att säga något slutdatum för den svenska insatsen, men om fem år är vi alldeles säkert kvar i någon form. Det är viktigt att vi ser detta som ett mycket långsiktigt engagemang"

Att Alliansregeringen har en klar och tydlig åsikt i denna fråga är viktigt. Ett land som tidigare haft en av världens mest förtryckta befolkningar ser nu en ljusning. Bygget av det nya landet är inte lätt, och heller inget som löser sig över en natt. Men att det kommit igång och går i rätt riktning är ändå något positivt.

Så här långt har ett par svenska soldater stupat, och varje gång det sker kommer höjda röster, i synnerhet från vänsterhåll, att trupperna ska tas hem med omedelbar verkan. Det är många som fått sätta livet till i detta krig. Mängder av Engelsmän, amerikaner, tyskar, danskar, you name it. De som åker till Afghanistan vet vad de ger sig in på; de sätter sitt eget liv i risk för att rädda andras.

Vänsterpartiets valplattform innehåller krav på att sverige ska lämna afghanistan . Miljöpartiets plattform säger att trupperna bör tas hem under nästa mandatperiod. Socialdemokraternas hållning är lite mer diffus, vissa vill ta hem trupperna och vissa vill ha dem kvar.

Med en sådan vacklande opposition känns det tryggt att veta att Alliansregeringen har en klar och tydlig ståndpunkt: Sverige ska vara kvar så länge det behövs!

Även de gröna kommer att driva orealistiska mål i Valrörelsen

På politikerbloggen går det att läsa om vad som kom med i det valmanifest som Miljöpartiet i helgen antog under sin kongress i Uppsala. Partistyrelsen hade inför kongressen sagt att man i valmanifestet endast skulle ha med mål som ansågs vara realistiska att driva inför kommande mandatperiod. Ungefär på samma sätt uttryckte sig vänsterpartiets partistyrelse inför sin kongress förra helgen, dock utan framgång.

Också på miljöpartiets kongress fick partistyrelsen bakläxa. I valmanifestet skrivs det in att arbetstiden bör sänkas till 35 timmar istället för 40. Nu tänker två av tre rödgröna partier driva denna fråga, endast socialdemokraterna är emot. Svenska dagbladets politiske analytiker Göran Eriksson tror att socialdemokraterna kommer att vinna denna fråga .

Budskapet från S-kongressen i höstas var ett helt annat. Arbetstidsförkortning är ingen lösning utan "vad Sverige behöver är fler som arbetar, inte färre. Arbetsutbudet måste öka".
Det blir Socialdemokraterna som vinner den här dragkampen. Den rödgröna regeringsplattformen, som presenteras under sensommaren, kommer inte att innehålla förslag om generell arbetstidsförkortning.
Det vet Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Men för kongresser, särskilt i Vänster- och Miljöpartiet, är partitaktiken ofta sekundär.

I sitt valmanifest antog man också att de svenska trupperna i Afghanistan bör vara borta senast 2014. Det är en lite mildare skrivning till skillnad från V som vill dra hem trupperna fortast möjligt. I en så inbiten konflikt som det är i Afghanistan är det farligt att sätta sådana mål. Tiden bör istället få utvisa när det kan vara aktuellt att ta hem trupperna.

Gällande infrastrukturen skrivs att kapaciteten för färnvägsnätet bör fördubblas, vilket jag gillar. En väl fungerande järnvägstrafik är en nyckel för hållbara transporter i framtiden. Desutom lägger man fram satsningar på höghastighetsbanor, något jag saknar i den borgerliga infrastrukturpropositionen. Plus i kanten för detta.

Mindre bra är dock att man skriver att "Sverige har inget behov av fler motorvägar". Vad miljöpartister ofta missar är att utsläpp uppstår framförallt när bilar gasar upp farten, alltså framförallt vid trafikstockning. Kan trafiken flyta problemfritt minskar utsläppen. Därför behövs motorvägar; att ha vägar i dåligt skick löser inga problem. Självklart måste man bygga ut kollektivtrafiken, rejält på många håll. Men det är farligt att sätta dessa två i kontraster mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Slutligen kan man väl ändå säga att MP har tvättat bort flumstämpeln då man inte längre tänker driva frågan om Friår. Och det var längesedan man övergav idén om medborgarlön.