Så höll det inge längre för Mona Sahlin. När ett flertal större partidistrikt samt SSU krävde Mona Sahlins avgång brast det för henne. Söndagen den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon inte ställer upp till omval på SAP:s extrainsatta kongress i vår. Spekulationer om efterträdare är redan i fullgång, och det finns nu ett antal uttalanden och analyser från diverse politiska kommentatorer om varför hon valde att avgå.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
Visar inlägg med etikett rödgröna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rödgröna. Visa alla inlägg
söndag 14 november 2010
tisdag 26 oktober 2010
Miljöpartiet de stora vinnarna av det rödgröna samarbetets upplösning
I stort sett samtliga medier rapporterar idag att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, och Miljöpartiet väljer att "ta en paus" i sitt samarbete. Svenska Dagbladets ledarsida reflekterar över det hela :
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
tisdag 14 september 2010
En allt mer desperat opposition
Valet börjar närma sig, och det ser ut som om de senaste mätningarna har gjort de rödgröna desperata. Detta tar sig i uttryck i att man på löpande band kastar ur sig icke genomtänkta, populistiska utspel.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
torsdag 9 september 2010
Konsten att bilda en stark regering
Valet närmar sig med stormsteg. Det är snart bara en vecka kvar och det mesta tyder på en liten ledning för Alliansen. Jag är dock ganska säker på att det är betydligt jämnare. Valet kommer att bli en rysare, precis som för fyra år sedan.
Men till skillnad från förra valet så finns i detta val en uppenbar risk för att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. De etablerade partierna svettas. Alla partierna i båda blocken har klargjort att något samarbete med SD inte är aktuellt. Den problematiska situation som kan uppstå är att om inget av blocken får egen majoritet kan SD få en vågmästarroll, och således en mycket mäktig roll sin lilla storlek till trots. Att ett vågmästarparti kan få en mycket stark roll fick vi se prov på i Stockholm 2002 då miljöpartiet drev igenom trängselskatterna helt stick i stäv med vad dåvarande finansborgarrådet Annika Billström hade gått till val på.
I Svenska Dagbladet yttrar sig den före detta folkpartiledaren, och tillika en av mina större politiska förebilder, Bengt Westerberg om ämnet.
Den före detta Folkpartiledaren Bengt Westerberg säger att det finns mycket som tyder på att en liknande parlamentarisk situation riskerar uppstå i höstens val – men nu med SD som tungan på vågen.
Westerbergs uppfattning är om inget av blocken får egen majoritet i valet – så bör det skapas en blocköverskridande regering.
– Det är viktigt med en majoritetsregering. Det är önskvärt att medborgarna kan lita på regeringens besked, särskilt när det gäller ekonomisk politik.
Vad kan man lära sig av mandatperioden 1991-1994?
– Det man kan lära sig är att om regeringen inte har en majoritet så kan det uppstå en oro, jag tror till exempel att den i högsta grad bidrog till utvecklingen med skyhöga räntor och 90-talets finanskris, säger Westerberg.
– Vi skulle inte uppleva samma effekter i dag, med de fasta växelkurserna, men det skulle definitivt medföra en större ekonomisk oro.
Starka regeringar är alltid att föredra. Det blir mer stabilitet i landet, och mindre oro. Det var regeringsperioden 1991-1994 ett lysande exempel på då det mer eller mindre främlingsfientliga Ny Demokrati agerade i en vågmästarroll. För att undvika att denna situation skulle uppstå ville Bengt Westerberg att man skulle ha som alternativ att skapa en blocköverskridande överenskommelse med socialdemokraterna. Detta uppfattades av väljarna som luddigt, vilket Westerberg också erkänner i artikeln. Samtidigt menar han att man heller inte få ha helt stängda dörrar då det gäller att minimera utrymmet för främlingsfientliga partier.
Jag hoppas på att vi kan få en majoritetsregering med alliansen. Men skulle det blir så att SD får en vågmästarroll är det dags att svälja stoltheten. 18 av 26 länsordföranden sträcker ut sina händer mot alliansen, och i Botkyrka har till och med ett nätverk "miljöpartister för alliansen" bildats. Det finns många liberala miljöpartister, det kan mycket väl gå att samarbeta. Se till att skapa fyra stabila år, över gränsen om så skulle behövas!
Men till skillnad från förra valet så finns i detta val en uppenbar risk för att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. De etablerade partierna svettas. Alla partierna i båda blocken har klargjort att något samarbete med SD inte är aktuellt. Den problematiska situation som kan uppstå är att om inget av blocken får egen majoritet kan SD få en vågmästarroll, och således en mycket mäktig roll sin lilla storlek till trots. Att ett vågmästarparti kan få en mycket stark roll fick vi se prov på i Stockholm 2002 då miljöpartiet drev igenom trängselskatterna helt stick i stäv med vad dåvarande finansborgarrådet Annika Billström hade gått till val på.
I Svenska Dagbladet yttrar sig den före detta folkpartiledaren, och tillika en av mina större politiska förebilder, Bengt Westerberg om ämnet.
Den före detta Folkpartiledaren Bengt Westerberg säger att det finns mycket som tyder på att en liknande parlamentarisk situation riskerar uppstå i höstens val – men nu med SD som tungan på vågen.
Westerbergs uppfattning är om inget av blocken får egen majoritet i valet – så bör det skapas en blocköverskridande regering.
– Det är viktigt med en majoritetsregering. Det är önskvärt att medborgarna kan lita på regeringens besked, särskilt när det gäller ekonomisk politik.
Vad kan man lära sig av mandatperioden 1991-1994?
– Det man kan lära sig är att om regeringen inte har en majoritet så kan det uppstå en oro, jag tror till exempel att den i högsta grad bidrog till utvecklingen med skyhöga räntor och 90-talets finanskris, säger Westerberg.
– Vi skulle inte uppleva samma effekter i dag, med de fasta växelkurserna, men det skulle definitivt medföra en större ekonomisk oro.
Starka regeringar är alltid att föredra. Det blir mer stabilitet i landet, och mindre oro. Det var regeringsperioden 1991-1994 ett lysande exempel på då det mer eller mindre främlingsfientliga Ny Demokrati agerade i en vågmästarroll. För att undvika att denna situation skulle uppstå ville Bengt Westerberg att man skulle ha som alternativ att skapa en blocköverskridande överenskommelse med socialdemokraterna. Detta uppfattades av väljarna som luddigt, vilket Westerberg också erkänner i artikeln. Samtidigt menar han att man heller inte få ha helt stängda dörrar då det gäller att minimera utrymmet för främlingsfientliga partier.
Jag hoppas på att vi kan få en majoritetsregering med alliansen. Men skulle det blir så att SD får en vågmästarroll är det dags att svälja stoltheten. 18 av 26 länsordföranden sträcker ut sina händer mot alliansen, och i Botkyrka har till och med ett nätverk "miljöpartister för alliansen" bildats. Det finns många liberala miljöpartister, det kan mycket väl gå att samarbeta. Se till att skapa fyra stabila år, över gränsen om så skulle behövas!
måndag 2 augusti 2010
Skolk är oacceptabelt
Utbildningsminister Jan Björklund presenterade idag under en pressträff att skolk ska skrivas in i betyget. Det kommer inte att stå i slutbetyg från vare sig årskurs nio i grundskolan eller i gymnasiet. Däremot kommer det att stå i betygen som kommer mellan terminerna. Utbildningsministern säger följande i pressmeddelandet:
- Det är inte okej att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats. Då ska det inte vara det för eleverna i skolan heller. Eleverna ska vara närvarande på lektionerna, skolket idag är oacceptabelt stort, säger utbildningsminister Jan Björklund.
- Skolk leder till lägre skolresultat och en uppluckrad studiemoral.
- Det finns olika skäl till att elever skolkar men det är ofta ett tecken på att allt inte står rätt till. Att tidigt upptäcka att eleven mår dåligt för att kunna ge det stöd som krävs är en investering för skolan och samhället men framförallt för individen.
Självklart måste man gå på djupet med varför någon skolkar. Men det råder idag en allmänt slapphänt attityd till skolk, åtminstone på gymnasiet. Det är av största vikt att man markerar att skolan inte är nåt ställe dit man kommer och går som man önskar. Genom detta nya system kan man i slutet av varje termin upptäcka vilka som har mycket ogiltig frånvaro, och därifrån sedan ta reda på vad skolket beror på, och därefter agera.
Socialdemokraterna ställer sig positiva till denna idén. Till DN säger talespersonen i ämnet Ylva Johansson följande:
– Jag har inga problem med det förslaget. Men man ska inte ha en överdriven tilltro till att det löser alla problem.
– Det kan vara ett av medlen för att agera tydligt och tidigt mot skolk men det får inte vara det enda sättet.
Detta kan jämföras med när förslaget kom på tal för första gången, då samtliga rödgröna partier avvisade förslaget och kallade det för "populistiskt, gammeldags och utan verkan". Det svänger fort i den rödgröna röran.
Frågan är också hur de andra två partierna i det rödgröna ställer sig till sossarnas inställning, då båda är inne på idéer om att avskaffa betyg helt; även om det är något de inte stoltserar med i valrörelsen.
Det känns ofta som om Socialdemokraternas skolpolitik börjar likna folkpartiets mer och mer på flera punkter. Det var ett misstag att inte göra en uppgörelse med S från alliansens sida. Jag är dock glad om detta går igenom nu även utan S hjälp. Diciplin och tydliga markeringar är förutsättning för en kunskapsinriktad skola där eleverna ska kunna prestera goda resultat. Eller för att hålla sig till Lärarförbundets slogan:
"Satsa på skolan så löser sig resten".
- Det är inte okej att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats. Då ska det inte vara det för eleverna i skolan heller. Eleverna ska vara närvarande på lektionerna, skolket idag är oacceptabelt stort, säger utbildningsminister Jan Björklund.
- Skolk leder till lägre skolresultat och en uppluckrad studiemoral.
- Det finns olika skäl till att elever skolkar men det är ofta ett tecken på att allt inte står rätt till. Att tidigt upptäcka att eleven mår dåligt för att kunna ge det stöd som krävs är en investering för skolan och samhället men framförallt för individen.
Självklart måste man gå på djupet med varför någon skolkar. Men det råder idag en allmänt slapphänt attityd till skolk, åtminstone på gymnasiet. Det är av största vikt att man markerar att skolan inte är nåt ställe dit man kommer och går som man önskar. Genom detta nya system kan man i slutet av varje termin upptäcka vilka som har mycket ogiltig frånvaro, och därifrån sedan ta reda på vad skolket beror på, och därefter agera.
Socialdemokraterna ställer sig positiva till denna idén. Till DN säger talespersonen i ämnet Ylva Johansson följande:
– Jag har inga problem med det förslaget. Men man ska inte ha en överdriven tilltro till att det löser alla problem.
– Det kan vara ett av medlen för att agera tydligt och tidigt mot skolk men det får inte vara det enda sättet.
Detta kan jämföras med när förslaget kom på tal för första gången, då samtliga rödgröna partier avvisade förslaget och kallade det för "populistiskt, gammeldags och utan verkan". Det svänger fort i den rödgröna röran.
Frågan är också hur de andra två partierna i det rödgröna ställer sig till sossarnas inställning, då båda är inne på idéer om att avskaffa betyg helt; även om det är något de inte stoltserar med i valrörelsen.
Det känns ofta som om Socialdemokraternas skolpolitik börjar likna folkpartiets mer och mer på flera punkter. Det var ett misstag att inte göra en uppgörelse med S från alliansens sida. Jag är dock glad om detta går igenom nu även utan S hjälp. Diciplin och tydliga markeringar är förutsättning för en kunskapsinriktad skola där eleverna ska kunna prestera goda resultat. Eller för att hålla sig till Lärarförbundets slogan:
"Satsa på skolan så löser sig resten".
söndag 13 juni 2010
SIFO: Alliansen leder
Idag presenterades ännu en opponionsmätning. Och till skillnad från den som presenterades från SCB tidigare i veckan så hävdar SIF att Allianser leder och Moderaterna är största parti. Av de mätningar som presenterats den senaste veckan är det endast SCB som visat på ett stort övertag för de rödgröna. Dick Erixon kommenterar det hela enligt följande:
SCB kan slänga sig i väggen
Nåja, dock bör det tilläggas att den mätningen spelat valresultatet ända sedan mätningarna startade 1973. Dessutom har SCB använt sig av ett betydligt större urval än vad de andra opponionsinstituten har gjort.
DN:s politiske kommentator Henrik Brors kommenterar det hela enligt följande:
De mätningar som huvudsakligen är gjorda i andra halvan av maj visar på en omsvängning till de borgerligas fördel som gör att det väger jämnt mellan blocken, som i Novus och Synovates mätningar.
Skillnaderna mellan SCB och andra institut kan alltså bero på att det sker snabba omkastningar i opinionen nu, som är svåra att fånga upp om man bara gör mätningar två gånger om året som Statistiska Centralbyrån.
Det är troligtvis mycket jämnt mellan blocken, och vi har en mycket spännande valrörelse att se fram emot.
SCB kan slänga sig i väggen
Nåja, dock bör det tilläggas att den mätningen spelat valresultatet ända sedan mätningarna startade 1973. Dessutom har SCB använt sig av ett betydligt större urval än vad de andra opponionsinstituten har gjort.
DN:s politiske kommentator Henrik Brors kommenterar det hela enligt följande:
De mätningar som huvudsakligen är gjorda i andra halvan av maj visar på en omsvängning till de borgerligas fördel som gör att det väger jämnt mellan blocken, som i Novus och Synovates mätningar.
Skillnaderna mellan SCB och andra institut kan alltså bero på att det sker snabba omkastningar i opinionen nu, som är svåra att fånga upp om man bara gör mätningar två gånger om året som Statistiska Centralbyrån.
Det är troligtvis mycket jämnt mellan blocken, och vi har en mycket spännande valrörelse att se fram emot.
onsdag 9 juni 2010
Vad händer med Sverige i EU om det blir maktskifte i höst?
På Newsmill finns en intressant artikel om hur Sveriges roll i Europa kommer att förändras om det blir maktskifte i höst. Artikeln är skriven av Liberalen Jan Rejdnell.
"En alltmer antivästlig världsbild och nationalistisk inställning präglar vänstern i Sverige. Om bara ett fåtal förslag vinner gehör i en kommande rödgrön regering, får det katastrofala följder för svensk ekonomi och återverkning i samarbetet i Europa. Ohly och vänsterpartiet kommer aldrig foga sig en gemensam utriskepolitisk grund eller samsyn med övriga länder i Europa."
Det finns skäl till denna oro. Persson, Hansson, Carlsson, Erlander, ja alla såg de till att hålla vänsterpartiet långt bort ifrån utrikespolitiken. Jag har också tidigare trott detsamma om Mona Sahlin skulle använda sig av samma stuk. Dröm om min förvåning när de rödgröna lanserade sitt förslag till utrikespolitiskt manifest där man kräver att USA ska stänga alla sina militärbaser världen över. Göran Persson var tidigare noga med att upprätthålla goda relationer med USA, men det har aldrig Vänstern velat som alltid sett USA som "kapitalismens överhuvud". Vilka ska bli våra nya samarbetspartners när vi kommer på kant med USA? Herrar som Chavez, Castro, och Lukasjenko? Hur relationerna med USA kommer att bli vid en rödgrön valseger vill jag inte ens tänka på
Så är det det här med EU. Att driva en gemensam utrikespolitik med de andra EU-länderna finns det flera skäl till. Framförallt så är Europa en betydligt starkare röst i världen än lilla Sverige, och till en starkare röst lyssnar desto fler. EU kan på allvar bli en viktig aktör i kampen för att demokratisera världen. Men nu kan ett parti släppas in som vill lämna EU, som tycker att vi är lite bättre än andra och därför ska stå utanför samarbetet. Samma parti motsätter sig arbetskraftsinvandring och hejade ivrigt på Byggnads när de hindrade en grupp lettiska arbetare att söka sin lycka i Sverige.
Vänsterpartiet är Europafientligt och bakåtsträvande. Det skulle vara en katastrof om de fick något som helst inflytande över svensk utrikespolitik.
Men detta taggar mig att arbeta ännu hårdare för en valseger för alliansen i höst!
"En alltmer antivästlig världsbild och nationalistisk inställning präglar vänstern i Sverige. Om bara ett fåtal förslag vinner gehör i en kommande rödgrön regering, får det katastrofala följder för svensk ekonomi och återverkning i samarbetet i Europa. Ohly och vänsterpartiet kommer aldrig foga sig en gemensam utriskepolitisk grund eller samsyn med övriga länder i Europa."
Det finns skäl till denna oro. Persson, Hansson, Carlsson, Erlander, ja alla såg de till att hålla vänsterpartiet långt bort ifrån utrikespolitiken. Jag har också tidigare trott detsamma om Mona Sahlin skulle använda sig av samma stuk. Dröm om min förvåning när de rödgröna lanserade sitt förslag till utrikespolitiskt manifest där man kräver att USA ska stänga alla sina militärbaser världen över. Göran Persson var tidigare noga med att upprätthålla goda relationer med USA, men det har aldrig Vänstern velat som alltid sett USA som "kapitalismens överhuvud". Vilka ska bli våra nya samarbetspartners när vi kommer på kant med USA? Herrar som Chavez, Castro, och Lukasjenko? Hur relationerna med USA kommer att bli vid en rödgrön valseger vill jag inte ens tänka på
Så är det det här med EU. Att driva en gemensam utrikespolitik med de andra EU-länderna finns det flera skäl till. Framförallt så är Europa en betydligt starkare röst i världen än lilla Sverige, och till en starkare röst lyssnar desto fler. EU kan på allvar bli en viktig aktör i kampen för att demokratisera världen. Men nu kan ett parti släppas in som vill lämna EU, som tycker att vi är lite bättre än andra och därför ska stå utanför samarbetet. Samma parti motsätter sig arbetskraftsinvandring och hejade ivrigt på Byggnads när de hindrade en grupp lettiska arbetare att söka sin lycka i Sverige.
Vänsterpartiet är Europafientligt och bakåtsträvande. Det skulle vara en katastrof om de fick något som helst inflytande över svensk utrikespolitik.
Men detta taggar mig att arbeta ännu hårdare för en valseger för alliansen i höst!
söndag 30 maj 2010
att utbilda sig ska vara lönsamt, och även att arbeta
I dagarna presenterade Tjänsteföretagens intresseorganisation Almega som handlar om hur den statliga inkomstskatten påverkar lönsamheten med utbildning eller inte. Ett uttdrag:
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Sverige har ett
mycket högt skattetryck. Det svenska skattetrycket ligger på ca
47,1% av BNP, vilket ska jämföras med det genomsnittliga skattetrycket
i EU15 och OECD som ligger på 39,7% respektive
36,2% (2008). Men de skatteintäkter som genereras av den statliga
inkomstskatten utgör endast 3.2 % av det totala skatteintäkterna,
vilket motsvarar ca 1,5% av BNP. Trots att intäkterna
är relativt låga jämfört med andra skatteintäkter är det förhållandevis
många som betalar statlig inkomstskatt.
När ens inkomst ökar når man så småningom en nivå där man får betala statlig inkomstskatt, så kallad marginalskatt. När man når ytterligare en nivå uppåt tvingas man även betala Värnskatt, vilket kan innebära att en löneökning till stor del kan ätas upp av progressiva skatteökningar. Dagens ledare i Göteborgsposten reflekterar över det hela.
Riktigt så hårt drabbas inte majoriteten av dem som gått en högre utbildning. Men många fler än de rödgröna vill göra gällande, får snart känna på hur en ökad andel surt förvärvade slantar hamnar i statens plånbok.
Almega presenterar siffror som visar att många anställda inom service och omvårdnad har såpass hög lön att de beskattas som "höginkomsttagare". Dit hör exempelvis sjuksköterskor, lärare och barnmorskor.
Personer som satsar stora summor på studielån riskerar att inte få speciellt mycket i utdelning. Det beror också på andra saker givetvis, såsom att de arbetar i sektorer som ofta ingår i offentlig sektor och är dåligt konkurrensutsatta. Där spelar förekomsten av friskolor och vårdvalsreformer en viktig roll för att sätta fart på lönebildningen.
Att man ska straffas för att man väljer att utbilda sig på högre nivå är något som inte gynnar någon. Det riskerar dessutom i värsta fall att leda till att kompetent arbetskraft flyr Sverige. Det finns därför anledning att se över möjligheterna att övergå till platt inkomstskatt, något som tyvärr inga politiska företrädare verkar våga tala om idag. Än värre för högutbildade blir det när man även ska åläggas fastihgetsskatter och förmögenhetsskatter, något som de rödgröna vill återinföra.
Hela Almegas rapport finns här
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Sverige har ett
mycket högt skattetryck. Det svenska skattetrycket ligger på ca
47,1% av BNP, vilket ska jämföras med det genomsnittliga skattetrycket
i EU15 och OECD som ligger på 39,7% respektive
36,2% (2008). Men de skatteintäkter som genereras av den statliga
inkomstskatten utgör endast 3.2 % av det totala skatteintäkterna,
vilket motsvarar ca 1,5% av BNP. Trots att intäkterna
är relativt låga jämfört med andra skatteintäkter är det förhållandevis
många som betalar statlig inkomstskatt.
När ens inkomst ökar når man så småningom en nivå där man får betala statlig inkomstskatt, så kallad marginalskatt. När man når ytterligare en nivå uppåt tvingas man även betala Värnskatt, vilket kan innebära att en löneökning till stor del kan ätas upp av progressiva skatteökningar. Dagens ledare i Göteborgsposten reflekterar över det hela.
Riktigt så hårt drabbas inte majoriteten av dem som gått en högre utbildning. Men många fler än de rödgröna vill göra gällande, får snart känna på hur en ökad andel surt förvärvade slantar hamnar i statens plånbok.
Almega presenterar siffror som visar att många anställda inom service och omvårdnad har såpass hög lön att de beskattas som "höginkomsttagare". Dit hör exempelvis sjuksköterskor, lärare och barnmorskor.
Personer som satsar stora summor på studielån riskerar att inte få speciellt mycket i utdelning. Det beror också på andra saker givetvis, såsom att de arbetar i sektorer som ofta ingår i offentlig sektor och är dåligt konkurrensutsatta. Där spelar förekomsten av friskolor och vårdvalsreformer en viktig roll för att sätta fart på lönebildningen.
Att man ska straffas för att man väljer att utbilda sig på högre nivå är något som inte gynnar någon. Det riskerar dessutom i värsta fall att leda till att kompetent arbetskraft flyr Sverige. Det finns därför anledning att se över möjligheterna att övergå till platt inkomstskatt, något som tyvärr inga politiska företrädare verkar våga tala om idag. Än värre för högutbildade blir det när man även ska åläggas fastihgetsskatter och förmögenhetsskatter, något som de rödgröna vill återinföra.
Hela Almegas rapport finns här
fredag 28 maj 2010
De rödgröna tappar - Alliansen ökar
Idag visar DN/Synnovates senaste mätning att alliansen har tagit ledningen i mätningen . Mätningarna har svängt upp och ned på sistone, och Gunnar Johansson i DN har sin förklaring klar för sig .
Det ligger nära till hands att tro på Grekland som en förklaring. Skuldkrisen i Europa har visat att Sverige klarar sig bättre än andra länder. När det blåser i omvärlden står finansminister Anders Borg för lugn och ordning.
Anders Borg är en minister jag hyser stor respekt för. Dels är han mannen bakom konceptet "de nya moderaterna" som är en av de stora anledningarna till att alliansen vann förra valet, och dels har han alltid klara och tydliga svar på frågor. Och i en värld där många länder i Europa befinner sig i chocktillstånd visar han lugnt och smidigt på vad dessa kriser beror på, samtidigt som han poängterar att Sverige ligger bra till och hur vi ska bete oss för att inte hamna i samma situation. Anders Borgs jobbskatteavdrag har dessutom visat sig vara väldigt uppskattat och lyckat.
Jag tror även att de rödgrönas senaste utrikespolitiska utspel kan ha en viss effekt. Det var ett utspel som förde vänsterpartiet många år bakåt i tiden, ja till den tid då de hette VPK. Människor vill helt enkelt inte ha den försämrade relation till USA och övriga västländer som det hela skulle innebära. Istället vill man ha internationell närvaro av starka demokratier.
Det blir genast roligare att jobba när man ser såna här siffror : )
Det ligger nära till hands att tro på Grekland som en förklaring. Skuldkrisen i Europa har visat att Sverige klarar sig bättre än andra länder. När det blåser i omvärlden står finansminister Anders Borg för lugn och ordning.
Anders Borg är en minister jag hyser stor respekt för. Dels är han mannen bakom konceptet "de nya moderaterna" som är en av de stora anledningarna till att alliansen vann förra valet, och dels har han alltid klara och tydliga svar på frågor. Och i en värld där många länder i Europa befinner sig i chocktillstånd visar han lugnt och smidigt på vad dessa kriser beror på, samtidigt som han poängterar att Sverige ligger bra till och hur vi ska bete oss för att inte hamna i samma situation. Anders Borgs jobbskatteavdrag har dessutom visat sig vara väldigt uppskattat och lyckat.
Jag tror även att de rödgrönas senaste utrikespolitiska utspel kan ha en viss effekt. Det var ett utspel som förde vänsterpartiet många år bakåt i tiden, ja till den tid då de hette VPK. Människor vill helt enkelt inte ha den försämrade relation till USA och övriga västländer som det hela skulle innebära. Istället vill man ha internationell närvaro av starka demokratier.
Det blir genast roligare att jobba när man ser såna här siffror : )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
