Låt Serbien förhandla, men gå försiktigt fram

DN rapporterar idag att Serbien nu fått klartecken att börja förhandla om medlemsskap i EU :


Uppgörelsen innebär att EU-kommissionen ska yttra sig om Serbiens beredskap för medlemskap, ett viktigt första steg mot formell status som ansökarland. Samtidigt uppges kraven på Serbien att gripa krigsbrottsmisstänkta militärer som Ratko Mladic stå kvar som villkor.

– Vi har gjort det vi borde ha gjort för ett halvår sedan, säger utrikesminister Carl Bildt (M) efter ministrarnas beslut att skicka Serbiens ansökan om EU-medlemskap vidare till EU-kommissionen för analys.

Annons:Sverige och Nederländerna har haft de mest extrema positionerna i förhandlingarna. Sverige ser beslutet att lämna ansökningshandlingarna vidare som ett rent tekniskt beslut, medan Nederländerna bromsat och krävt att Mladic ska gripas.

– Man kan ju inte vara motvallskärring hur länge som helst i det europeiska samarbetet, säger Bildt.


Svårigheterna för Serbien att få komma med i EU har sin grund i det bosnienserbiska kriget på 90-talet, ett krig som betraktas som ett av de mest inhumana som ägt rum efter förintelsen. Många trodde nog och hoppades på att Serbien skulle bli en väl fungerande demokrati efter det att Slobodan Milosevic avsatts från makten 2000. Men så blev det inte. Nationalistiska regeringar har konsekvent vägrat att samarbeta med FN:s krigsförbrytartribunal i Haag och snarare hyllat kända krigsförbrytare som hjältar istället för att söka efter dem med ljus och lykta.

Situationen idag är annorlunda. En mer västvänlig regering sitter vid makten, och en viktig milstolpe nåddes häromåret då en av de värsta krigsskurkarna greps och utlämnades; den tidigare bosnienserbiske ledaren Radowan Karacic. Hans närmsta medarbetare Ratko Mladic är fortfarande på fri fot, och ett av villkoren för ett medlemsskap är att han grips och lämnas ut.

Att Mladic lämnas ut är ett fullt rimligt krav att ställa. Samtliga ansvariga för det vidriga kriget i Bosnien måste ställas till svars för sina handlingar. Men detta är inte det enda hindret för Serbien att få ett EU-medlemsskap. Landet har också liksom många andra länder i öst en utbredd korruption. EU:s ledare har fått bittert erfara vad det kan innebära då man släppte in Rumänien och Bulgarien alldeles för tidigt. Det har resultetat i frysta utbetalningar; då de pengar som betalats ut gick till helt fel saker eller rent av försvann. Denna lärdom bör man nu använda sig av, och inte gå för fort fram.

Så låt gärna Serbien förhandla, men gå försiktigt fram!

Sexköpslagen har gett önskad effekt

Regeringens utredare Anna Skarhed presenterade i dagarna sin utvärdering om den lag som förbjuder sexköp har gett den effekt som önskats. Det är en lag som varit mycket omdiskuterad. En del har hävdat att den endast flyttar verksamheten in i det dunkla, andra menar att det är ett bra sätt att komma åt hallickar på. Den utredning som gjorts på uppdrag av regeringen presenteras på regeringens hemsida och visar följande resultat i korta drag:


"Utredningens slutsats är att prostitutionen i Sverige, till skillnad från i jämförbara länder, sedan förbudet infördes i vart fall inte har ökat. Förbudet mot köp av sexuell tjänst har också motverkat etableringen av organiserad kriminalitet i Sverige. Kriminaliseringen har därmed bidragit till att bekämpa prostitutionen och människohandel för sexuella ändamål.

Förbudet mot köp av sexuell tjänst har också en normativ effekt. Det har skett en markant förändring av inställningen till köp av sexuella tjänster som i tiden sammanfaller med kriminaliseringen av sexköp. Det finns numera ett starkt stöd för förbudet mot köp av sexuell tjänst i Sverige. Förbudet har visat sig ha en avskräckande effekt på sexköpare. Utredningen har inte kunnat finna att kriminaliseringen negativt drabbat de personer som utnyttjas i prostitution."


Den organiserade brottsligheten som sysslar med trafficking väljer uppenbarligen att etablera sig i länder där prostution är fullt tillåtet, exempelvis Tyskland där det numera ses som vilket yrke som helst, något som dessutom skildras i Svante Tidholms film "Som en Pascha" som häromveckan visades i SVT. Att inte tillåta denna "marknad" i Sverige håller uppenbarligen verksamheten härifrån.

Vad som mer är intressant i utredningen är att den visar att den svenska sexköpslagen har skapat en attitydförändring. Det anses mindre och mindre acceptabelt att behandla människors kroppar (både män och kvinnor) som handelsvaror. Många kritiker har också menat att detta skulle skapa en dålig situation för de prostituerade, vilket uppenbarligen inte heller stämmer. Undersökning på undersökning har visat att den allra största majoriteten prostituerade vill lämna prostitutionen, och med denna lag vet de prostituerade att de torskar som köper dem begår ett brott med den handlingen. Genom att våga anmäla dessa kan de få brottsofferstöd, och på sikt förhoppningsvis kunna leva ett bättre liv utan att bli köpta. Myten om den lyckliga horan är och förblir i de allra flesta fall inget annat än en myt.

Ska man tro denna utredning så har argumenten från Alexander Bard och andra motståndare till sexköpslagen inte hållit. Men arbetet är inte slut, självklart måste arbetet med prostitution och trafficking fortsätta. Och Sverige bör i EU aktivt jobba för att lagen sprids vidare till andra länder. Hela rapporten finns att läsa här

Det gjorde ont i mig när Liberala Ungdomsförbundet under sin förra kongress gick ifrån sin tidigare positiva hållning till sexköpslagen. Men det är inte för sent att ändra sig.

Världshandeln är inget problem, utan en lösning på många problem.

Dagens nyheter har idag en mycket intressant ledare om orsak och verkan gällande stigande livsmedelspriser.


"När de globala livsmedelspriserna sköt i höjden för två år sedan var det många som skyllde på spekulanter. Sedan fick världen annat att tänka på. Det blev finanskris, och sökandet efter syndabockar riktades åt annat håll. Men hur var det egentligen? Var det spekulation som drev livsmedelspriserna i höjden? Två forskare har på uppdrag av OECD analyserat frågan. Men utfallet är negativ: Ingenting tyder på att det var klippare och spekulanter som pressade upp livsmedelspriserna. Inte heller tycks fondernas själva konstruktion ha haft någon roll i dramat".


Livsmedel är något gemene man införskaffar för att just äta det. Det är inga produkter man köper in och ligger på i väntan på att priserna ska gå upp. Livsmedel, åtminstone färska sådana, blir dåliga när de får ligga. Till skillnad från exempelvis värdepapper och fastigheter.

Självklart är inte situationen oproblematisk. Stigande priser drabbar fattiga människor i utvecklingsländer hårt.


"Men mot befolkningen i fattiga länder kan stigande och häftigt fluktuerande livsmedelspriser utgöra ett allvarligt hot. OECD beräknar att en miljard människor i dag är undernärda. På lägre sikt måste livsmedelsproduktionen öka för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten. Ändå är det varken något produktionsfall eller befolkningsökningen som ligger bakom de senaste årens högre livsmedelspriser. Pressen uppåt kan i huvudsak förklaras av stigande efterfrågan. För det första har en växande medelklass i länder som Kina och Indien förändrat sin konsumtion. De har råd att köpa exklusivare livsmedel och har inte minst börjat äta mer kött än tidigare. Denna välståndsökning är i sig positiv. Problemet är att det finns andra grupper vars inkomster inte stigit som fått svårt att betala de högre livsmedelspriserna."


Marknaden för livsmedel är dåligt konkurrensutsatt. Exempelvis domineras livsmedelsmarknaden i Sverige av ett fåtal grossister, och hela EU:s jordbruk hålls under armarna av subventioner som här skapar en enorm överproduktion av jordbruksprodukter där överskottet dumpas till tredje världen, och en hel del dessutom bränns upp för att hålla priserna uppe. Ett ytterst omoraliskt beteende med tanke på den bristsituation som råder på många håll i världen. Europa är inte ensamt om sina subventioner, även i USA håller staten förlusttyngda bondgårdar under armarna.

En annan orsak är också att de rika ländernas ökade efterfrågan på Etanol som drivmedel har trissat upp priserna. Statlig subventionering av etanolförsäljning har visat sig vara en mindre bra miljöåtgärd, och dessa subventioner bör slopas. Inte minst därför att det missgynnar andra alternativa bränslen.

Marknaderna för livsmedel bör öppnas upp för att öka tillgången, och därav få ned priserna. Frihandel löser problem eftersom det pressar ned priser och därav skapar möjligheter för fattiga människor i tredje världen att skapa sig ett drägligare liv. Vad är det som vänstermänniskor tycker är så fruktansvärt med detta?

Vad händer med Sverige i EU om det blir maktskifte i höst?

På Newsmill finns en intressant artikel om hur Sveriges roll i Europa kommer att förändras om det blir maktskifte i höst. Artikeln är skriven av Liberalen Jan Rejdnell.

"En alltmer antivästlig världsbild och nationalistisk inställning präglar vänstern i Sverige. Om bara ett fåtal förslag vinner gehör i en kommande rödgrön regering, får det katastrofala följder för svensk ekonomi och återverkning i samarbetet i Europa. Ohly och vänsterpartiet kommer aldrig foga sig en gemensam utriskepolitisk grund eller samsyn med övriga länder i Europa."

Det finns skäl till denna oro. Persson, Hansson, Carlsson, Erlander, ja alla såg de till att hålla vänsterpartiet långt bort ifrån utrikespolitiken. Jag har också tidigare trott detsamma om Mona Sahlin skulle använda sig av samma stuk. Dröm om min förvåning när de rödgröna lanserade sitt förslag till utrikespolitiskt manifest där man kräver att USA ska stänga alla sina militärbaser världen över. Göran Persson var tidigare noga med att upprätthålla goda relationer med USA, men det har aldrig Vänstern velat som alltid sett USA som "kapitalismens överhuvud". Vilka ska bli våra nya samarbetspartners när vi kommer på kant med USA? Herrar som Chavez, Castro, och Lukasjenko? Hur relationerna med USA kommer att bli vid en rödgrön valseger vill jag inte ens tänka på

Så är det det här med EU. Att driva en gemensam utrikespolitik med de andra EU-länderna finns det flera skäl till. Framförallt så är Europa en betydligt starkare röst i världen än lilla Sverige, och till en starkare röst lyssnar desto fler. EU kan på allvar bli en viktig aktör i kampen för att demokratisera världen. Men nu kan ett parti släppas in som vill lämna EU, som tycker att vi är lite bättre än andra och därför ska stå utanför samarbetet. Samma parti motsätter sig arbetskraftsinvandring och hejade ivrigt på Byggnads när de hindrade en grupp lettiska arbetare att söka sin lycka i Sverige.

Vänsterpartiet är Europafientligt och bakåtsträvande. Det skulle vara en katastrof om de fick något som helst inflytande över svensk utrikespolitik.

Men detta taggar mig att arbeta ännu hårdare för en valseger för alliansen i höst!

EMU-motståndarna drar nytta av rådande kris

Den senaste tidens turbulens i EU-länderna kring medelhavet har gett motståndarna till valutasamarbetet ett gyllene tillfälle att profilera sig. "Vad va det vi sa?" och "Nu kommer det vi tidigare varnat för" är två återkommande fraser. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Hans Hoff skriver på Aftonbladets debattsida om hur oansvariga Folkpartiet är som fortfarande är positiva till EMU.

"Nu råder stor osäkerhet vad som gäller. Svenska väljare kan helt enkelt inte säkert veta om de vaknar upp med euron om de röstar borgerligt i valet."

Folkpartiet och den borgerliga regeringens spretiga agerande lämnar däremot en stor osäkerhet för Sverige när det gäller valutaunionen under nästa mandatperiod, och därmed sätter de ekonomin och jobben i fara.

Nationalekonomen och tidigare orförande för Junilistan skriver på SVD:s Brännpunkt om hur rätt de hade när de kritiserade Euron under valrörelsen till folkomröstningen.

Inför den svenska folkomröstningen om EMU 2003 varnade kritikerna för de stora riskerna med en gemensam valuta och räntepolitik för länder som utvecklades i olika takt. Resultatet av en gemensam valuta skulle bli olika inflationstakt i olika länder som till sist skulle kräva en smärtsam anpassning. Det är det vi ser idag.

Många fler EMU-motståndare passar på att dra nytta av den rådande situationen. Men hade stabilitetspakten efterlevts från början hade den kris som nu är kanske aldrig uppstått. Och Lundgren försöker få det att låta som solklart att ett land som inte är med i EMU kan devalvera, och därav lösa problemen med budgetunderskott. Det är helt fel, eftersom de allra flesta länder idag har flytande växelkurs, och en sådan går inte att devalvera.

Men självklart så får man ändå erkänna att krisen blottar EMU:s nackdelar. Jag är dock fortfarande övertygad om att valutasamarbetet i det långa loppet kommer att kunna förhindra kriser. Men då måste stabilitetspakten följas.

Krisen i Grekland - Vem bär skulden?

Grekland befinner sig i den värsta ekonomiska krisen sedan Tyskland under mellankrigstiden. Det statliga underskottet befinner sig långt över alla rimliga gränser, och för att landet inte ska drabbas av en statskonkurs med efterföljande konsekvenser har Euroländerna klubbat igenom det största ekonomiska krispaketet någonsin . I gengäld kräver dock Euroländerna ett ekonomiskt stålbad från greklands sida. Bland annat innebär det sänka och frysta statliga löner, sänkta pensioner, samt diverse skattehöjningar. Till och med Internationella valutafonden IMF har blandat sig i, vilket är ytterst ovanligt för Västeuropeiska länder.

Åsikterna om huruvida det är rätt att ge den grekiska staten detta stöd går brett isär. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel såg inte särskilt bekväm ut när hon visade sitt stöd för krispaketet; den tyska oponionen är överlag starkt kritisk till räddningspaketet. Andra varnar för en dominoeffekt ifall grekland ställer in sina betalningar, och därmed drar med sig banker och finansinstitut i hela Europa ned i träsket, varför räddningspaketet är nödvändigt. Larry Elliot, ekonomisk krönikör på brittiska "the Guardian" talar om att det som nu händer i Grekland är en ekonomisk dödsspiral, eftersom åtstramningarna leder till att den grekiska efterfrågan elimineras sakta men säkert.

Givetvis är den grekiska en del av den internationella finanskrisen. Men i Grekland har den slagit avsevärt hårdare än på andra ställen. Med en egen valuta hade man kunnat devalvera och på så sätt försökt öka exportintäkterna; detta går nu inte när man är ansluten till Euron där man har gemensam valutapolitik. Det går heller inte att använda sig av det Keynes kallade för ekonomisk expansion med ett budgetunderskott på 13 procent. Det enda som tycks gå är att spara sig ur krisen.

Vad som mer kan te sig märkligt är att Storbritannien har ett nästan lika stort budgetunderskott, 12 procent. Men förtroendet för pundet har ännu inte rubbats, och trovärdigheten för att det brittiska styret kan hantera sina ekonomiska tillbakagångar är betydligt högre än för det grekiska. Greklands utbredda korruption gör att den svarta sektorn sysselsätter en stor andel från vilka det inte genereras några som helst skatteintäkter. Dagens industri rapporterar idag om en sjunkande Eurokurs till följd av att diverse kreditvärderingsinstitut i världen också sänkt betygen för fler länder än Grekland. Att den grekiska krisen påverkar resten av Europa råder det ingen tvekan om.

Vem är då felet? Den amerikanska finansinspektionen har länge anklagat investmentbanken Goldman sachs för att ha vilselett många investerare, och därav orsakat den globala krisen. Andra anklagar tyska Deutche bank och den tyska staten i allmänhet för att trissat upp förväntingar och därav orsakat det enorma slöseri som skapat det stora underskott som Grekland nu brottas med.

Den stabilitetspakt som Euroländerna har bundit upp sig med innebär att man inte får ha ett budgetunderskott som överstiger 3 procent av BNP. Dessutom är det inte tillåtet att ha en inflation som överstiger genomsnittet för de tre länder med lägst inflation. Bryter man mot dessa bestämmelser är det meningen att EU-kommissionen ska utdöma vite. Redan för några år sedan hade såväl Tyskland som Frankrike ett större budgetunderskott än tillåtet, men EU-kommissionen valde att inte begära vite från dessa båda länder. Inte heller från Portugal (som spås hamna i samma situation som grekland) krävdes åtgärder. Denna slapphet resulterade i att man tappade förtroende för stabilitetspakten; att den inte skulle behöva följas. Och där står vi nu med inte bara ett gigantiskt underskott för Grekland, utan för flera andra medelhavsländer, exempelvis Spanien, Italien, och Portugal.

Sammanfattningsvis kan man säga att investmentbanker och andra institut inte bär ansvaret för vilka som köper eller inte köper deras produkter. Istället för att lägga skulden på diverse finansiella institut bör man istället titta på EU:s ledning. Hade man straffat frankrike och tyskland för deras brutna stabilitetspakt hade det gett signaler om att detta inte är ok. Det hade säkerligen fått Europas regeringar att tänka mer försiktigt och inte spenderat över alla rimliga gränser. Men istället bjöd det in till ett spenderande utan dess like; ett spenderande man nu får betala för. Skulden ligger snarare på EU än på Goldman Sachs och Deutsche bank.

Är det då rätt att gå in med detta gigantiska stödpaket? Jag tror faktiskt inte man har så mycket att välja på.

EU behöver bli mer öppet

Som liberal tycker jag mycket om EU:s grundidé. De fyra friheterna som innefattar fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital går helt i takt med min överygelse om den enskilde individens frihet. Men EU har ett flertal icke-liberala bestämmelser som måste förändras. Dessa problem bottnar i att man skapar frihet för människor som lever inom EU, men samtidigt stänger man ute omvärlden. Detta inte minst genom att man i stort sett byggt en järnridå mot flyktingar som kommer till Sverige. Gång på gång rapporteras det om flyktingar som kommer i vrakliknande fartyg till medelhavskusten, för att sedan omgående skickas tillbaka. Medelhavsländerna är inte direkt kända för att föra en generös och human flyktingpolitik, och i och med Dublinkonventionen är de det land som flyktingarna först kommer till som ska ha ansvaret för dem. Det "ansvaret" brukar i praktiken innebär att de avvisas fortare än kvickt.

Sveriges liberala EU-kommissionär Cecilia Malmström skiver idag på DN-debatt om just detta. Att Malmström som kommissionär har fått ansvaret för gemensamma inrikesfrågor som flyktingpolitik och polisiärt samarbete har hon goda möjligheter att påverka den europeiska utvecklingen i denna fråga.

Tusentals människor riskerar varje år livet i försök att ta sig till Europa, med förhoppningen om att kunna skapa sig en bättre framtid. Vi vet att vi har en stor svart sektor i EU, där viktiga uppgifter fylls av människor från länder utanför Europa som jobbar utan rättigheter, utan trygghet och utan skydd. Samtidigt behöver vi arbetskraft i EU. Även om vi har en hög arbetslöshet har vi också en åldrande befolkning. Om vi ska kunna trygga våra välfärdssystem när en allt större andel av befolkningen går i pension och allt färre arbetar, så måste vi öka möjligheterna till arbetskraftsinvandring. En mycket viktig fråga för mig de kommande åren är därför att skapa fler lagliga vägar in i EU.

Denna skrivelse sammanfattar på ett mycket bra sätt att vi i Europa bör se invandrare snarare som en tillgång än ett problem. Och att EU trots hot om terrorism ändå bör hålla en öppen attityd mot världens flyktingar. Det är farligt att dra alla i en etnisk eller religiös grupp över en kam, bara för att det råkar finnas extrema falanger som syns och hörs mer än den majoritet som är sekulariserad.

I ett Europa där högerextrema partier är på frammarch och Romer tvingas leva i reservat är det mycket välbehövligt att ha en liberal kommissionär som ansvarig för de frågor där högerextrema grupperingar ofta försöker vinna fotfäste.