Så har svenska folket sagt sitt. För egen del hade jag inför Folkpartiets valvaka i Jönköping inskaffat både skumpa och cigarr för att fira ordentligt. Men firandet uteblev, trots att alliansen fortfarande är störst. Det faktum att det populistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sin in i riksdagen och nu ser ut att inta en vågmästarroll gjorde att saker och ting inte kändes bra alls.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
måndag 20 september 2010
onsdag 15 september 2010
Vad händer med Sveriges roll i EU som det blir maktskifte?
I SVD Brännpunkt skriver idag tre moderata statsråd om sin oro för att Sverige ska få en svagare roll i EU om det blir maktskifte.
Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.
Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.
De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.
Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:
Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).
För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '
EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?
Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.
Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.
Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.
De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.
Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:
Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).
För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '
EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?
Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.
tisdag 14 september 2010
En allt mer desperat opposition
Valet börjar närma sig, och det ser ut som om de senaste mätningarna har gjort de rödgröna desperata. Detta tar sig i uttryck i att man på löpande band kastar ur sig icke genomtänkta, populistiska utspel.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
torsdag 9 september 2010
Konsten att bilda en stark regering
Valet närmar sig med stormsteg. Det är snart bara en vecka kvar och det mesta tyder på en liten ledning för Alliansen. Jag är dock ganska säker på att det är betydligt jämnare. Valet kommer att bli en rysare, precis som för fyra år sedan.
Men till skillnad från förra valet så finns i detta val en uppenbar risk för att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. De etablerade partierna svettas. Alla partierna i båda blocken har klargjort att något samarbete med SD inte är aktuellt. Den problematiska situation som kan uppstå är att om inget av blocken får egen majoritet kan SD få en vågmästarroll, och således en mycket mäktig roll sin lilla storlek till trots. Att ett vågmästarparti kan få en mycket stark roll fick vi se prov på i Stockholm 2002 då miljöpartiet drev igenom trängselskatterna helt stick i stäv med vad dåvarande finansborgarrådet Annika Billström hade gått till val på.
I Svenska Dagbladet yttrar sig den före detta folkpartiledaren, och tillika en av mina större politiska förebilder, Bengt Westerberg om ämnet.
Den före detta Folkpartiledaren Bengt Westerberg säger att det finns mycket som tyder på att en liknande parlamentarisk situation riskerar uppstå i höstens val – men nu med SD som tungan på vågen.
Westerbergs uppfattning är om inget av blocken får egen majoritet i valet – så bör det skapas en blocköverskridande regering.
– Det är viktigt med en majoritetsregering. Det är önskvärt att medborgarna kan lita på regeringens besked, särskilt när det gäller ekonomisk politik.
Vad kan man lära sig av mandatperioden 1991-1994?
– Det man kan lära sig är att om regeringen inte har en majoritet så kan det uppstå en oro, jag tror till exempel att den i högsta grad bidrog till utvecklingen med skyhöga räntor och 90-talets finanskris, säger Westerberg.
– Vi skulle inte uppleva samma effekter i dag, med de fasta växelkurserna, men det skulle definitivt medföra en större ekonomisk oro.
Starka regeringar är alltid att föredra. Det blir mer stabilitet i landet, och mindre oro. Det var regeringsperioden 1991-1994 ett lysande exempel på då det mer eller mindre främlingsfientliga Ny Demokrati agerade i en vågmästarroll. För att undvika att denna situation skulle uppstå ville Bengt Westerberg att man skulle ha som alternativ att skapa en blocköverskridande överenskommelse med socialdemokraterna. Detta uppfattades av väljarna som luddigt, vilket Westerberg också erkänner i artikeln. Samtidigt menar han att man heller inte få ha helt stängda dörrar då det gäller att minimera utrymmet för främlingsfientliga partier.
Jag hoppas på att vi kan få en majoritetsregering med alliansen. Men skulle det blir så att SD får en vågmästarroll är det dags att svälja stoltheten. 18 av 26 länsordföranden sträcker ut sina händer mot alliansen, och i Botkyrka har till och med ett nätverk "miljöpartister för alliansen" bildats. Det finns många liberala miljöpartister, det kan mycket väl gå att samarbeta. Se till att skapa fyra stabila år, över gränsen om så skulle behövas!
Men till skillnad från förra valet så finns i detta val en uppenbar risk för att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. De etablerade partierna svettas. Alla partierna i båda blocken har klargjort att något samarbete med SD inte är aktuellt. Den problematiska situation som kan uppstå är att om inget av blocken får egen majoritet kan SD få en vågmästarroll, och således en mycket mäktig roll sin lilla storlek till trots. Att ett vågmästarparti kan få en mycket stark roll fick vi se prov på i Stockholm 2002 då miljöpartiet drev igenom trängselskatterna helt stick i stäv med vad dåvarande finansborgarrådet Annika Billström hade gått till val på.
I Svenska Dagbladet yttrar sig den före detta folkpartiledaren, och tillika en av mina större politiska förebilder, Bengt Westerberg om ämnet.
Den före detta Folkpartiledaren Bengt Westerberg säger att det finns mycket som tyder på att en liknande parlamentarisk situation riskerar uppstå i höstens val – men nu med SD som tungan på vågen.
Westerbergs uppfattning är om inget av blocken får egen majoritet i valet – så bör det skapas en blocköverskridande regering.
– Det är viktigt med en majoritetsregering. Det är önskvärt att medborgarna kan lita på regeringens besked, särskilt när det gäller ekonomisk politik.
Vad kan man lära sig av mandatperioden 1991-1994?
– Det man kan lära sig är att om regeringen inte har en majoritet så kan det uppstå en oro, jag tror till exempel att den i högsta grad bidrog till utvecklingen med skyhöga räntor och 90-talets finanskris, säger Westerberg.
– Vi skulle inte uppleva samma effekter i dag, med de fasta växelkurserna, men det skulle definitivt medföra en större ekonomisk oro.
Starka regeringar är alltid att föredra. Det blir mer stabilitet i landet, och mindre oro. Det var regeringsperioden 1991-1994 ett lysande exempel på då det mer eller mindre främlingsfientliga Ny Demokrati agerade i en vågmästarroll. För att undvika att denna situation skulle uppstå ville Bengt Westerberg att man skulle ha som alternativ att skapa en blocköverskridande överenskommelse med socialdemokraterna. Detta uppfattades av väljarna som luddigt, vilket Westerberg också erkänner i artikeln. Samtidigt menar han att man heller inte få ha helt stängda dörrar då det gäller att minimera utrymmet för främlingsfientliga partier.
Jag hoppas på att vi kan få en majoritetsregering med alliansen. Men skulle det blir så att SD får en vågmästarroll är det dags att svälja stoltheten. 18 av 26 länsordföranden sträcker ut sina händer mot alliansen, och i Botkyrka har till och med ett nätverk "miljöpartister för alliansen" bildats. Det finns många liberala miljöpartister, det kan mycket väl gå att samarbeta. Se till att skapa fyra stabila år, över gränsen om så skulle behövas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
