I kvällens omgång av elitserien i hockey ändrar HV-tränaren Janne Karlsson om lite i formationerna. Förstafemman som sedan ett bra tag haft en näst intill grundmurad forwardkedja med Thörnberg, Davidsson och Vouttolainen ändras nu, och Fredrik Bremberg tar Thörnbergs plats.
Det är en intressant förändring. Hittils i år har svenska mästarna haft problem med att poängproduktionen i synnerhet har gjorts av förstafemman. Tidigare poängkungen Bremberg har endast producerat fem poäng så här långt. Janne Karlsson har fått kritik av bland andra Aftonbladets Mats Wennerholm för att han inte låter Bremberg spela högre upp än i tredjefemman. Jag är beredd att till en viss del instämma i den kritiken. "Linkan" är en lirare som trivs bäst när han är i händelsernas centrum och får agera i rollen av en nyckelspelare. Med denna förändring får han möjligheten att träda in i den roll han helst vill ha.
Det ska också bli spännande att se hur Martin Thörnberg fungerar i en kedja tillsammans med Andreas Falk och Jesper Fasth.
torsdag 18 november 2010
onsdag 17 november 2010
Se nyanlända flyktingar som en tillgång, inte som offer
Flyktingmottagandet har i alla tider präglats av en inställning att det är synd om flyktingarna som kommer hit, eftersom de många gånger har flytt undan förtryck och förföljelse. När de kommit till Sverige har de därför bemötts med klapp på axeln, samt information hur det går till när de får utbetalningar från socialtjänsten medan de väntar på besked från migrationsverket huruvida de får stanna eller inte. Under denna tid sitter fullt arbetsföra människor utan möjlighet att på något sätt kunna bidra till samhällets utveckling.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skriver idag på DN debatt om att denna inställning till flyktingar måste bytas från att man berättar om hur man får pengarna från socialtjänsten, till att istället fråga var och en vad denne har för möjlighet att bidra till samhället.
I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resursslöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige.
Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem.
För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land.
För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja. Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund.
Den tidigare kollektiviserade flyktingpolitiken har skapat ett stort utanförskap som resulterat i att arbetslösheten bland utlandsfödda är avsevärt högre än bland svenskfödda. Bland nyanlända flyktingar finns mängder av människor som inte vill något hellre än att bidra till samhället efter sin förmåga. Att låta dessa vänta i sju år på att få börja arbeta är ett enorms slöseri med mänskliga resurser.
1 dec träder en reform i kraft där det blir arbetsförmedlingen som kommer att bistå nyanlända flyktingar med insatser för den enskilde individen att få sysselsättning, istället för att socialtjänsten tar den första kontakten som det är idag. En lotsfunktion ska hjälpa de nyanlända att hitta just sin plats på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är i rejält behov av en helt ny integrationspolitik. Det är därför beklagligt att socialdemokraterna kan tänka sig att fälla den proposition som ska se till att reformen finansieras. S sätter sig då i samma båt som Sverigedemokraterna och bidrar till att bilden av flyktingar som ett problem snarare än som en tillgång består. Varje människa är unik, varje människa har olika förmågor. Låt var och en av dessa som kommer till Sverige få möjligheten att utvecklas efter just sin förmåga.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skriver idag på DN debatt om att denna inställning till flyktingar måste bytas från att man berättar om hur man får pengarna från socialtjänsten, till att istället fråga var och en vad denne har för möjlighet att bidra till samhället.
I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resursslöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige.
Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem.
För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land.
För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja. Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund.
Den tidigare kollektiviserade flyktingpolitiken har skapat ett stort utanförskap som resulterat i att arbetslösheten bland utlandsfödda är avsevärt högre än bland svenskfödda. Bland nyanlända flyktingar finns mängder av människor som inte vill något hellre än att bidra till samhället efter sin förmåga. Att låta dessa vänta i sju år på att få börja arbeta är ett enorms slöseri med mänskliga resurser.
1 dec träder en reform i kraft där det blir arbetsförmedlingen som kommer att bistå nyanlända flyktingar med insatser för den enskilde individen att få sysselsättning, istället för att socialtjänsten tar den första kontakten som det är idag. En lotsfunktion ska hjälpa de nyanlända att hitta just sin plats på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är i rejält behov av en helt ny integrationspolitik. Det är därför beklagligt att socialdemokraterna kan tänka sig att fälla den proposition som ska se till att reformen finansieras. S sätter sig då i samma båt som Sverigedemokraterna och bidrar till att bilden av flyktingar som ett problem snarare än som en tillgång består. Varje människa är unik, varje människa har olika förmågor. Låt var och en av dessa som kommer till Sverige få möjligheten att utvecklas efter just sin förmåga.
söndag 14 november 2010
socialdemokratin famlar i ett till synes ändlöst mörker
Så höll det inge längre för Mona Sahlin. När ett flertal större partidistrikt samt SSU krävde Mona Sahlins avgång brast det för henne. Söndagen den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon inte ställer upp till omval på SAP:s extrainsatta kongress i vår. Spekulationer om efterträdare är redan i fullgång, och det finns nu ett antal uttalanden och analyser från diverse politiska kommentatorer om varför hon valde att avgå.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
tisdag 26 oktober 2010
Miljöpartiet de stora vinnarna av det rödgröna samarbetets upplösning
I stort sett samtliga medier rapporterar idag att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, och Miljöpartiet väljer att "ta en paus" i sitt samarbete. Svenska Dagbladets ledarsida reflekterar över det hela :
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
måndag 25 oktober 2010
Låt Serbien förhandla, men gå försiktigt fram
DN rapporterar idag att Serbien nu fått klartecken att börja förhandla om medlemsskap i EU :
Uppgörelsen innebär att EU-kommissionen ska yttra sig om Serbiens beredskap för medlemskap, ett viktigt första steg mot formell status som ansökarland. Samtidigt uppges kraven på Serbien att gripa krigsbrottsmisstänkta militärer som Ratko Mladic stå kvar som villkor.
– Vi har gjort det vi borde ha gjort för ett halvår sedan, säger utrikesminister Carl Bildt (M) efter ministrarnas beslut att skicka Serbiens ansökan om EU-medlemskap vidare till EU-kommissionen för analys.
Annons:Sverige och Nederländerna har haft de mest extrema positionerna i förhandlingarna. Sverige ser beslutet att lämna ansökningshandlingarna vidare som ett rent tekniskt beslut, medan Nederländerna bromsat och krävt att Mladic ska gripas.
– Man kan ju inte vara motvallskärring hur länge som helst i det europeiska samarbetet, säger Bildt.
Svårigheterna för Serbien att få komma med i EU har sin grund i det bosnienserbiska kriget på 90-talet, ett krig som betraktas som ett av de mest inhumana som ägt rum efter förintelsen. Många trodde nog och hoppades på att Serbien skulle bli en väl fungerande demokrati efter det att Slobodan Milosevic avsatts från makten 2000. Men så blev det inte. Nationalistiska regeringar har konsekvent vägrat att samarbeta med FN:s krigsförbrytartribunal i Haag och snarare hyllat kända krigsförbrytare som hjältar istället för att söka efter dem med ljus och lykta.
Situationen idag är annorlunda. En mer västvänlig regering sitter vid makten, och en viktig milstolpe nåddes häromåret då en av de värsta krigsskurkarna greps och utlämnades; den tidigare bosnienserbiske ledaren Radowan Karacic. Hans närmsta medarbetare Ratko Mladic är fortfarande på fri fot, och ett av villkoren för ett medlemsskap är att han grips och lämnas ut.
Att Mladic lämnas ut är ett fullt rimligt krav att ställa. Samtliga ansvariga för det vidriga kriget i Bosnien måste ställas till svars för sina handlingar. Men detta är inte det enda hindret för Serbien att få ett EU-medlemsskap. Landet har också liksom många andra länder i öst en utbredd korruption. EU:s ledare har fått bittert erfara vad det kan innebära då man släppte in Rumänien och Bulgarien alldeles för tidigt. Det har resultetat i frysta utbetalningar; då de pengar som betalats ut gick till helt fel saker eller rent av försvann. Denna lärdom bör man nu använda sig av, och inte gå för fort fram.
Så låt gärna Serbien förhandla, men gå försiktigt fram!
Uppgörelsen innebär att EU-kommissionen ska yttra sig om Serbiens beredskap för medlemskap, ett viktigt första steg mot formell status som ansökarland. Samtidigt uppges kraven på Serbien att gripa krigsbrottsmisstänkta militärer som Ratko Mladic stå kvar som villkor.
– Vi har gjort det vi borde ha gjort för ett halvår sedan, säger utrikesminister Carl Bildt (M) efter ministrarnas beslut att skicka Serbiens ansökan om EU-medlemskap vidare till EU-kommissionen för analys.
Annons:Sverige och Nederländerna har haft de mest extrema positionerna i förhandlingarna. Sverige ser beslutet att lämna ansökningshandlingarna vidare som ett rent tekniskt beslut, medan Nederländerna bromsat och krävt att Mladic ska gripas.
– Man kan ju inte vara motvallskärring hur länge som helst i det europeiska samarbetet, säger Bildt.
Svårigheterna för Serbien att få komma med i EU har sin grund i det bosnienserbiska kriget på 90-talet, ett krig som betraktas som ett av de mest inhumana som ägt rum efter förintelsen. Många trodde nog och hoppades på att Serbien skulle bli en väl fungerande demokrati efter det att Slobodan Milosevic avsatts från makten 2000. Men så blev det inte. Nationalistiska regeringar har konsekvent vägrat att samarbeta med FN:s krigsförbrytartribunal i Haag och snarare hyllat kända krigsförbrytare som hjältar istället för att söka efter dem med ljus och lykta.
Situationen idag är annorlunda. En mer västvänlig regering sitter vid makten, och en viktig milstolpe nåddes häromåret då en av de värsta krigsskurkarna greps och utlämnades; den tidigare bosnienserbiske ledaren Radowan Karacic. Hans närmsta medarbetare Ratko Mladic är fortfarande på fri fot, och ett av villkoren för ett medlemsskap är att han grips och lämnas ut.
Att Mladic lämnas ut är ett fullt rimligt krav att ställa. Samtliga ansvariga för det vidriga kriget i Bosnien måste ställas till svars för sina handlingar. Men detta är inte det enda hindret för Serbien att få ett EU-medlemsskap. Landet har också liksom många andra länder i öst en utbredd korruption. EU:s ledare har fått bittert erfara vad det kan innebära då man släppte in Rumänien och Bulgarien alldeles för tidigt. Det har resultetat i frysta utbetalningar; då de pengar som betalats ut gick till helt fel saker eller rent av försvann. Denna lärdom bör man nu använda sig av, och inte gå för fort fram.
Så låt gärna Serbien förhandla, men gå försiktigt fram!
torsdag 21 oktober 2010
LAS och Moderaterna
Dagens industri berättar idag att partiets nya inställning till LAS splittrar partiet. Sveriges största regeringsparti som tidigare alltid haft en mycket kritisk hållning till LAS har under Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ledning intagit en ställning som allt mer liknar den som Socialdemokraterna har. Men det finns uppenbarligen vissa sprickor i partiet i frågan.
Fyra av tio moderata riksdagsledamöter går emot de nya Moderaternas las-vänliga linje, enligt en enkät genomförd av arbetsrättstidningen Lag och avtal.
Den stora minoritetsgruppen svarar tveklöst ja på frågan ”bör arbetsgivare få större möjlighet att bestämma vilka som ska stanna kvar vid arbetsbrist?”. De vill att arbetsgivarna friare än idag ska kunna välja vem som ska få behålla jobbet vid arbetsbrist.
Moderaterna har under partiledare Fredrik Reinfeldts ledning övergett den kritiska hållning till arbetsrätten som arbetsgivarna i Svensk Näringsliv står för.
I dagsläget är det Centern och Folkpartiet som står för den största viljan att förändra LAS. I ett system där arbetsgivaren tillåts bestämma mer över vilka som ska få gå vid uppsägningar gör att alla anställda på arbetsplatsen får samma chans att visa på allvar vad de går för. I det nuvarande turordningssystemet spelar det ingen roll hur duktig man är, då det alltid är den som varit på arbetsplatsen längst som får förtur att stanna kvar.
De förändringar som gjorts under de senaste fyra åren är visserligen steg i rätt riktning, men det finns ännu mycket kvar att göra på området.
Fyra av tio moderata riksdagsledamöter går emot de nya Moderaternas las-vänliga linje, enligt en enkät genomförd av arbetsrättstidningen Lag och avtal.
Den stora minoritetsgruppen svarar tveklöst ja på frågan ”bör arbetsgivare få större möjlighet att bestämma vilka som ska stanna kvar vid arbetsbrist?”. De vill att arbetsgivarna friare än idag ska kunna välja vem som ska få behålla jobbet vid arbetsbrist.
Moderaterna har under partiledare Fredrik Reinfeldts ledning övergett den kritiska hållning till arbetsrätten som arbetsgivarna i Svensk Näringsliv står för.
I dagsläget är det Centern och Folkpartiet som står för den största viljan att förändra LAS. I ett system där arbetsgivaren tillåts bestämma mer över vilka som ska få gå vid uppsägningar gör att alla anställda på arbetsplatsen får samma chans att visa på allvar vad de går för. I det nuvarande turordningssystemet spelar det ingen roll hur duktig man är, då det alltid är den som varit på arbetsplatsen längst som får förtur att stanna kvar.
De förändringar som gjorts under de senaste fyra åren är visserligen steg i rätt riktning, men det finns ännu mycket kvar att göra på området.
måndag 20 september 2010
Vad händer med Sverige?
Så har svenska folket sagt sitt. För egen del hade jag inför Folkpartiets valvaka i Jönköping inskaffat både skumpa och cigarr för att fira ordentligt. Men firandet uteblev, trots att alliansen fortfarande är störst. Det faktum att det populistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sin in i riksdagen och nu ser ut att inta en vågmästarroll gjorde att saker och ting inte kändes bra alls.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
