I kvällens omgång av elitserien i hockey ändrar HV-tränaren Janne Karlsson om lite i formationerna. Förstafemman som sedan ett bra tag haft en näst intill grundmurad forwardkedja med Thörnberg, Davidsson och Vouttolainen ändras nu, och Fredrik Bremberg tar Thörnbergs plats.
Det är en intressant förändring. Hittils i år har svenska mästarna haft problem med att poängproduktionen i synnerhet har gjorts av förstafemman. Tidigare poängkungen Bremberg har endast producerat fem poäng så här långt. Janne Karlsson har fått kritik av bland andra Aftonbladets Mats Wennerholm för att han inte låter Bremberg spela högre upp än i tredjefemman. Jag är beredd att till en viss del instämma i den kritiken. "Linkan" är en lirare som trivs bäst när han är i händelsernas centrum och får agera i rollen av en nyckelspelare. Med denna förändring får han möjligheten att träda in i den roll han helst vill ha.
Det ska också bli spännande att se hur Martin Thörnberg fungerar i en kedja tillsammans med Andreas Falk och Jesper Fasth.
torsdag 18 november 2010
onsdag 17 november 2010
Se nyanlända flyktingar som en tillgång, inte som offer
Flyktingmottagandet har i alla tider präglats av en inställning att det är synd om flyktingarna som kommer hit, eftersom de många gånger har flytt undan förtryck och förföljelse. När de kommit till Sverige har de därför bemötts med klapp på axeln, samt information hur det går till när de får utbetalningar från socialtjänsten medan de väntar på besked från migrationsverket huruvida de får stanna eller inte. Under denna tid sitter fullt arbetsföra människor utan möjlighet att på något sätt kunna bidra till samhällets utveckling.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skriver idag på DN debatt om att denna inställning till flyktingar måste bytas från att man berättar om hur man får pengarna från socialtjänsten, till att istället fråga var och en vad denne har för möjlighet att bidra till samhället.
I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resursslöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige.
Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem.
För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land.
För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja. Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund.
Den tidigare kollektiviserade flyktingpolitiken har skapat ett stort utanförskap som resulterat i att arbetslösheten bland utlandsfödda är avsevärt högre än bland svenskfödda. Bland nyanlända flyktingar finns mängder av människor som inte vill något hellre än att bidra till samhället efter sin förmåga. Att låta dessa vänta i sju år på att få börja arbeta är ett enorms slöseri med mänskliga resurser.
1 dec träder en reform i kraft där det blir arbetsförmedlingen som kommer att bistå nyanlända flyktingar med insatser för den enskilde individen att få sysselsättning, istället för att socialtjänsten tar den första kontakten som det är idag. En lotsfunktion ska hjälpa de nyanlända att hitta just sin plats på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är i rejält behov av en helt ny integrationspolitik. Det är därför beklagligt att socialdemokraterna kan tänka sig att fälla den proposition som ska se till att reformen finansieras. S sätter sig då i samma båt som Sverigedemokraterna och bidrar till att bilden av flyktingar som ett problem snarare än som en tillgång består. Varje människa är unik, varje människa har olika förmågor. Låt var och en av dessa som kommer till Sverige få möjligheten att utvecklas efter just sin förmåga.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skriver idag på DN debatt om att denna inställning till flyktingar måste bytas från att man berättar om hur man får pengarna från socialtjänsten, till att istället fråga var och en vad denne har för möjlighet att bidra till samhället.
I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resursslöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige.
Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem.
För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land.
För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja. Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund.
Den tidigare kollektiviserade flyktingpolitiken har skapat ett stort utanförskap som resulterat i att arbetslösheten bland utlandsfödda är avsevärt högre än bland svenskfödda. Bland nyanlända flyktingar finns mängder av människor som inte vill något hellre än att bidra till samhället efter sin förmåga. Att låta dessa vänta i sju år på att få börja arbeta är ett enorms slöseri med mänskliga resurser.
1 dec träder en reform i kraft där det blir arbetsförmedlingen som kommer att bistå nyanlända flyktingar med insatser för den enskilde individen att få sysselsättning, istället för att socialtjänsten tar den första kontakten som det är idag. En lotsfunktion ska hjälpa de nyanlända att hitta just sin plats på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är i rejält behov av en helt ny integrationspolitik. Det är därför beklagligt att socialdemokraterna kan tänka sig att fälla den proposition som ska se till att reformen finansieras. S sätter sig då i samma båt som Sverigedemokraterna och bidrar till att bilden av flyktingar som ett problem snarare än som en tillgång består. Varje människa är unik, varje människa har olika förmågor. Låt var och en av dessa som kommer till Sverige få möjligheten att utvecklas efter just sin förmåga.
söndag 14 november 2010
socialdemokratin famlar i ett till synes ändlöst mörker
Så höll det inge längre för Mona Sahlin. När ett flertal större partidistrikt samt SSU krävde Mona Sahlins avgång brast det för henne. Söndagen den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon inte ställer upp till omval på SAP:s extrainsatta kongress i vår. Spekulationer om efterträdare är redan i fullgång, och det finns nu ett antal uttalanden och analyser från diverse politiska kommentatorer om varför hon valde att avgå.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
tisdag 26 oktober 2010
Miljöpartiet de stora vinnarna av det rödgröna samarbetets upplösning
I stort sett samtliga medier rapporterar idag att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, och Miljöpartiet väljer att "ta en paus" i sitt samarbete. Svenska Dagbladets ledarsida reflekterar över det hela :
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
Att komma loss från De rödgröna kan vara det bästa som hänt MP sedan säldöden 1988. Men det hänger på att de nya språkrören, som tillträder nästa år, ser möjligheterna.
Som SvD visade igår finns det starka krafter högt upp inom MP som anser att blockpolitiken är en tvångströja, och att partiet har mycket större potential om det inte låser sig fast vid S och V.
Gustav Fridolin, som tippas bli nytt språkrör tillsammans med nyssnämnda Mikaela Valtersson, menar exempelvis att MP ”kan bli ett stort parti” om partiet bara får bedriva en egen politik.
Den möjligheten finns redan nu. Det nämns sällan i debatten, så många kanske har glömt det, men om Miljöpartiet bara vill så kan de, och inte Sverigedemokraterna, vara den så kallade tungan på vågen i riksdagen. Spelar de sina kort rätt kan de få avsevärt inflytande på regeringens politik, samtidigt som de kan framstå som ett moget, seriöst och framåtsyftande oppositionsalternativ. Det finns många mittenväljare, kanske främst i storstäderna, som skulle uppskatta en sådan kraft, och när Sahlin och Ohly mest står och slickar såren är det ett gyllene läge för Miljöpartiet.
Därmed inte sagt att det blir lätt. MP kan inte bli så maktrusiga att de glömmer att Alliansregeringen fick ett stärkt mandat från väljarna. Men det torde vara enklare att kompromissa med folkviljan än med Lars Ohly.
Miljöpartiet har tidigare alltid profilerat sig som ett parti som valt att inte tillhöra något block. De har miljöpolitiken som utgångspunk i alla frågor och stödjer den som i just den enskilda frågan anses gynna deras ställning på bästa möjliga sätt. Därigenom intar man en position som en ständig vågmästare. Detta är en roll där man kan åstadkomma mycket. Det visade man inte minst när man såg till att Socialdemokraterna i Stockholm genomförde trängselskatten, trots att dåvarande finansborgarrådet Annika Billström gick till val på att just så inte skulle ske.
Rent ideologiskt har det varit svårt att placera MP på en tydlig vänster-högerskala och de har fått en plats i mittfåran. Samtidigt som de motarbetat betyg i skolan har de ställt sig positiva till friskolor och uppluckrade regler på arbetsmarknaden. I och med det rödgröna samarbetet har Mp fått stå tillbaka allt mer för påtryckningar från Vänsterpartiet; ja det hände redan den dag då man valde att binda upp sig mot Socialdemokraterna. Det har varit internt missnöje i partiet med svängen åt vänster, och kanske kan denna nu stoppas? Det återstår att se.
Samtidigt försöker Lars Ohly i en kommentar till DN tona ned det faktum att samarbetet är lagt på is. Det är en förståelig reaktion; V har fått kliva fram rejält i och med det rödgröna samarbetet. För V är detta olyckligt, men för MP det absolut bästa som kunnat hända partiet på länge.
måndag 25 oktober 2010
Låt Serbien förhandla, men gå försiktigt fram
DN rapporterar idag att Serbien nu fått klartecken att börja förhandla om medlemsskap i EU :
Uppgörelsen innebär att EU-kommissionen ska yttra sig om Serbiens beredskap för medlemskap, ett viktigt första steg mot formell status som ansökarland. Samtidigt uppges kraven på Serbien att gripa krigsbrottsmisstänkta militärer som Ratko Mladic stå kvar som villkor.
– Vi har gjort det vi borde ha gjort för ett halvår sedan, säger utrikesminister Carl Bildt (M) efter ministrarnas beslut att skicka Serbiens ansökan om EU-medlemskap vidare till EU-kommissionen för analys.
Annons:Sverige och Nederländerna har haft de mest extrema positionerna i förhandlingarna. Sverige ser beslutet att lämna ansökningshandlingarna vidare som ett rent tekniskt beslut, medan Nederländerna bromsat och krävt att Mladic ska gripas.
– Man kan ju inte vara motvallskärring hur länge som helst i det europeiska samarbetet, säger Bildt.
Svårigheterna för Serbien att få komma med i EU har sin grund i det bosnienserbiska kriget på 90-talet, ett krig som betraktas som ett av de mest inhumana som ägt rum efter förintelsen. Många trodde nog och hoppades på att Serbien skulle bli en väl fungerande demokrati efter det att Slobodan Milosevic avsatts från makten 2000. Men så blev det inte. Nationalistiska regeringar har konsekvent vägrat att samarbeta med FN:s krigsförbrytartribunal i Haag och snarare hyllat kända krigsförbrytare som hjältar istället för att söka efter dem med ljus och lykta.
Situationen idag är annorlunda. En mer västvänlig regering sitter vid makten, och en viktig milstolpe nåddes häromåret då en av de värsta krigsskurkarna greps och utlämnades; den tidigare bosnienserbiske ledaren Radowan Karacic. Hans närmsta medarbetare Ratko Mladic är fortfarande på fri fot, och ett av villkoren för ett medlemsskap är att han grips och lämnas ut.
Att Mladic lämnas ut är ett fullt rimligt krav att ställa. Samtliga ansvariga för det vidriga kriget i Bosnien måste ställas till svars för sina handlingar. Men detta är inte det enda hindret för Serbien att få ett EU-medlemsskap. Landet har också liksom många andra länder i öst en utbredd korruption. EU:s ledare har fått bittert erfara vad det kan innebära då man släppte in Rumänien och Bulgarien alldeles för tidigt. Det har resultetat i frysta utbetalningar; då de pengar som betalats ut gick till helt fel saker eller rent av försvann. Denna lärdom bör man nu använda sig av, och inte gå för fort fram.
Så låt gärna Serbien förhandla, men gå försiktigt fram!
Uppgörelsen innebär att EU-kommissionen ska yttra sig om Serbiens beredskap för medlemskap, ett viktigt första steg mot formell status som ansökarland. Samtidigt uppges kraven på Serbien att gripa krigsbrottsmisstänkta militärer som Ratko Mladic stå kvar som villkor.
– Vi har gjort det vi borde ha gjort för ett halvår sedan, säger utrikesminister Carl Bildt (M) efter ministrarnas beslut att skicka Serbiens ansökan om EU-medlemskap vidare till EU-kommissionen för analys.
Annons:Sverige och Nederländerna har haft de mest extrema positionerna i förhandlingarna. Sverige ser beslutet att lämna ansökningshandlingarna vidare som ett rent tekniskt beslut, medan Nederländerna bromsat och krävt att Mladic ska gripas.
– Man kan ju inte vara motvallskärring hur länge som helst i det europeiska samarbetet, säger Bildt.
Svårigheterna för Serbien att få komma med i EU har sin grund i det bosnienserbiska kriget på 90-talet, ett krig som betraktas som ett av de mest inhumana som ägt rum efter förintelsen. Många trodde nog och hoppades på att Serbien skulle bli en väl fungerande demokrati efter det att Slobodan Milosevic avsatts från makten 2000. Men så blev det inte. Nationalistiska regeringar har konsekvent vägrat att samarbeta med FN:s krigsförbrytartribunal i Haag och snarare hyllat kända krigsförbrytare som hjältar istället för att söka efter dem med ljus och lykta.
Situationen idag är annorlunda. En mer västvänlig regering sitter vid makten, och en viktig milstolpe nåddes häromåret då en av de värsta krigsskurkarna greps och utlämnades; den tidigare bosnienserbiske ledaren Radowan Karacic. Hans närmsta medarbetare Ratko Mladic är fortfarande på fri fot, och ett av villkoren för ett medlemsskap är att han grips och lämnas ut.
Att Mladic lämnas ut är ett fullt rimligt krav att ställa. Samtliga ansvariga för det vidriga kriget i Bosnien måste ställas till svars för sina handlingar. Men detta är inte det enda hindret för Serbien att få ett EU-medlemsskap. Landet har också liksom många andra länder i öst en utbredd korruption. EU:s ledare har fått bittert erfara vad det kan innebära då man släppte in Rumänien och Bulgarien alldeles för tidigt. Det har resultetat i frysta utbetalningar; då de pengar som betalats ut gick till helt fel saker eller rent av försvann. Denna lärdom bör man nu använda sig av, och inte gå för fort fram.
Så låt gärna Serbien förhandla, men gå försiktigt fram!
torsdag 21 oktober 2010
LAS och Moderaterna
Dagens industri berättar idag att partiets nya inställning till LAS splittrar partiet. Sveriges största regeringsparti som tidigare alltid haft en mycket kritisk hållning till LAS har under Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ledning intagit en ställning som allt mer liknar den som Socialdemokraterna har. Men det finns uppenbarligen vissa sprickor i partiet i frågan.
Fyra av tio moderata riksdagsledamöter går emot de nya Moderaternas las-vänliga linje, enligt en enkät genomförd av arbetsrättstidningen Lag och avtal.
Den stora minoritetsgruppen svarar tveklöst ja på frågan ”bör arbetsgivare få större möjlighet att bestämma vilka som ska stanna kvar vid arbetsbrist?”. De vill att arbetsgivarna friare än idag ska kunna välja vem som ska få behålla jobbet vid arbetsbrist.
Moderaterna har under partiledare Fredrik Reinfeldts ledning övergett den kritiska hållning till arbetsrätten som arbetsgivarna i Svensk Näringsliv står för.
I dagsläget är det Centern och Folkpartiet som står för den största viljan att förändra LAS. I ett system där arbetsgivaren tillåts bestämma mer över vilka som ska få gå vid uppsägningar gör att alla anställda på arbetsplatsen får samma chans att visa på allvar vad de går för. I det nuvarande turordningssystemet spelar det ingen roll hur duktig man är, då det alltid är den som varit på arbetsplatsen längst som får förtur att stanna kvar.
De förändringar som gjorts under de senaste fyra åren är visserligen steg i rätt riktning, men det finns ännu mycket kvar att göra på området.
Fyra av tio moderata riksdagsledamöter går emot de nya Moderaternas las-vänliga linje, enligt en enkät genomförd av arbetsrättstidningen Lag och avtal.
Den stora minoritetsgruppen svarar tveklöst ja på frågan ”bör arbetsgivare få större möjlighet att bestämma vilka som ska stanna kvar vid arbetsbrist?”. De vill att arbetsgivarna friare än idag ska kunna välja vem som ska få behålla jobbet vid arbetsbrist.
Moderaterna har under partiledare Fredrik Reinfeldts ledning övergett den kritiska hållning till arbetsrätten som arbetsgivarna i Svensk Näringsliv står för.
I dagsläget är det Centern och Folkpartiet som står för den största viljan att förändra LAS. I ett system där arbetsgivaren tillåts bestämma mer över vilka som ska få gå vid uppsägningar gör att alla anställda på arbetsplatsen får samma chans att visa på allvar vad de går för. I det nuvarande turordningssystemet spelar det ingen roll hur duktig man är, då det alltid är den som varit på arbetsplatsen längst som får förtur att stanna kvar.
De förändringar som gjorts under de senaste fyra åren är visserligen steg i rätt riktning, men det finns ännu mycket kvar att göra på området.
måndag 20 september 2010
Vad händer med Sverige?
Så har svenska folket sagt sitt. För egen del hade jag inför Folkpartiets valvaka i Jönköping inskaffat både skumpa och cigarr för att fira ordentligt. Men firandet uteblev, trots att alliansen fortfarande är störst. Det faktum att det populistiska och främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sin in i riksdagen och nu ser ut att inta en vågmästarroll gjorde att saker och ting inte kändes bra alls.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
Glädjen var total på Sverigedemokraternas valvaka. Ett parti som för inte alls längesedan sågs som ett parti som alltid kommer att befinna sig i skymmundan och ibland komma fram med förslag som de etablerade partierna skrattar åt, har nu tagit sig in i riksdagen och skaffat sig 20 mandat. Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett flertal intervjuer sagt att "man tänker ta sitt ansvar i samtliga frågor". Andra partiledare visade sitt missnöje över situationen, och tydligast av alla markerade vänsterledaren Lars Ohly som gjorde en repris av Bengt Westerberg 1991 och vägrade att sätta sig i samma sminklounge som Åkesson.
Vad som nu händer är oklart. Fredrik Reinfeldt sa i sitt tal under kvällen på Moderaternas valvaka att alliansen kommer fortsätta regera. Man poängterar samtidigt att "man inte tänker ta i Sverigedemokraterna med tång". I kvällens "Agenda" medverkade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och Utrikesminister Carl Bildt och Expressen rapporterar:
Det parlamentariska läget är ännu oklart, men både Carl Bildt och Erik Ullenhag avvisade bestämt möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
- Vi samarbetar inte med ett parti som Sverigedemokraterna. Men jag tycker att man ska vara försiktig med att kalla dem för vågmästare, eftersom det skulle krävas att de tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna lämnar in en misstroendeförklaring, sade Erik Ullenhag.
Samma tidning berättar även om Miljöpartiets inställning till ett samarbete med Alliansen:
Tidigare på måndagen avvisade Miljöpartiet Fredrik Reinfeldts invit om samarbete och i måndagens " Agenda" i SVT utvecklade språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson resonemanget.
- Vi har ett nytt läge i svensk politik och då vill vi ha ett bredare samarbete. Vi tycker att om Fredrik Reinfeldt vill vara en statsman bör han bjuda in samtliga sju partier till en diskussion. Vi har också varit tydliga i valrörelsen att vi arbetar för en rödgrön majoritet och då upplever vi inte att vi har mandat från väljarna att samarbeta med det borgerliga blocket, sade Maria Wetterstrand och tillade att hon tycker att Fredrik Reinfeldt försökt lämpa över ansvaret att lösa situationen på Miljöpartiet.
Att få till någon form av överenskommelse över blockgränsen ter sig alltså inte helt omöjligt. Hur detta kommer att sluta återstår att se.
Men vaför har det blivit så här? Varför kom Sverigedemokraterna in?
Ekonomiska tillbakagångar brukar gynna extrema partier som kommer enkla lösningar. Det har hänt i ett flertal länder i Europa, och det var bara en tidsfråga innan Sverige skulle drabbas av det. Men ett annat skäl är också oviljan från de svenska etablerade partierna att ta tag i vissa samhällsproblem; i synnerhet de som rör integrationen. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen försökt att tala om dessa problem; ja faktiskt varit det enda parti som kommit med konkreta förslag om hur man kan komma till rätta med problemet. Men så fort man nämner detta blir man kallad för rasist, och övriga alliansen ser till att förslaget inte tillåts komma allt för mycket i rampljuset. Folkpartiets inställning är att man är mycket positiv till invandring, men vill också poängtera att man måste se till att de som kommer hit integreras; att de lär sig språket och kommer i arbete. Vad är det för fel med ett sådant tänk?
När dessa lösningar inte får komma till tals tillåts istället SD komma med sitt förslag till lösning: Att helt och hållet stoppa invandringen. På detta sätt har man öppnat en väg för ett extremt från Sverigedemokraterna att bara vandra rätt in i riksdagen. De stora partierna måste rannsaka sig själva efter detta val, för att se till att människor åter får förtroende för tolerans och öppenhet istället för att vända sig till hat och misstänksamhet.
Jag tror och hoppas på att det blir ordning på det politiska läget i Sverige. Att vi får en alliansregering som kan fortsätta på den väg man spunnit på de senaste fyra åren. Men tills nästa val bör man fundera på hur man undviker att Sverigedemokraterna blir långlivade i riksdagen.
onsdag 15 september 2010
Vad händer med Sveriges roll i EU som det blir maktskifte?
I SVD Brännpunkt skriver idag tre moderata statsråd om sin oro för att Sverige ska få en svagare roll i EU om det blir maktskifte.
Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.
Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.
De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.
Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:
Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).
För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '
EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?
Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.
Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.
Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.
De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.
Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:
Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).
För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '
EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?
Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.
tisdag 14 september 2010
En allt mer desperat opposition
Valet börjar närma sig, och det ser ut som om de senaste mätningarna har gjort de rödgröna desperata. Detta tar sig i uttryck i att man på löpande band kastar ur sig icke genomtänkta, populistiska utspel.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
På Expressens debattsida igår proklamerade Lars Ohly för sänkta löner för statsråd och riksdagsledamöter
Sedan 12 år tillbaka sitter jag i Riksdagen för Vänsterpartiet. Tidigare jobbade jag på SJ i 18 år. Som riksdagsledamot tjänar jag mer än dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort om jag fortsatt som tågmästare. En minister tjänar drygt fyra gånger mer än mina SJ-kompisar. Så stora löneskillnader tycker jag inte att vi ska ha.
Därför vill jag sänka arvodet till riksdagsledamöter och ministrar. En rimlig ersättning vore ett basbelopp per månad för riks-
dagsledamöter, ett och ett halvt för ministrar samt ett och tre fjärdedelar för statsministern. Det skulle betyda en lön
på drygt 40 000 kronor i månaden för ledamöter, drygt 60 000 kronor för ministrar och drygt 70 000 för statsminis-
tern.
Några dagar tidigare lovade Mona Sahlin att Sverige skulle ansöka om Fotbolls-EM 2020 om de rödgröna fick makten. På Fotbollskanalen var Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell inte sen att visa sin entusiasm.
Två helt olika utspel. Men vad har de gemensamt? Jo båda två är helt outstanding frågor som inte haft någon plats i valrörelsen tidigare, men som kläcks ur väldigt nära inpå valet för att skapa uppmärksamhet.
Det råder sedan länge ett allmänt utbrett missnöje i Sverige om att politiker tjänar för mycket pengar. Den som är eller har varit politiskt aktiv vet hur mycket jobb och personligt engagemang som krävs för att göra ett bra arbete, och arbetar man på uppdrag av hela svenska folket så tycker jag man bör ha en hög lön. Men detta är svårt att säga till gemene man, utan istället tycker man att politiker bör sänka sina löner. Men oavsett vad man tycker att lönerna för ministrar och riksdagsledamöter ska ligga på så är det knappast en fråga som ska diskuteras i en valrörelse.
Gällande Sahlins förslag om att ansöka om Fotbolls-EM så tycker jag egentligen att det är en bra idé, fotbollstokig som jag är. Även om det troligen skulle bli ett samarrangemang med våra grannländer så skulle Sverige må bra av att få hit ett stort idrottsevenemang. Men det är väl knappast en valfråga? Det är ju knappast något som kommer att påverka oss den närmsta mandatperioden, och snarare något för Fotbollsförbundet att engagera sig i.
Gemensam nämnare för dessa utspel är att det är två desperata försök att ragga röster till de rödgröna i en tid då alliansen tycks dra ifrån allt mer.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för ett betydligt mer konstruktivt utspel under ett besök i Landskrona. De talade om vikten av en majoritetsregering; att få en stark regering för att se till att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna får så lite att säga till om som möjligt. Detta är i mångt och mycket ett gott skäl att lägga sin röst på ett av allianspartierna.
Skillnaden är tydligen mellan blocken vem som är konstruktiv och sansad, och vem som är desperat.
torsdag 9 september 2010
Konsten att bilda en stark regering
Valet närmar sig med stormsteg. Det är snart bara en vecka kvar och det mesta tyder på en liten ledning för Alliansen. Jag är dock ganska säker på att det är betydligt jämnare. Valet kommer att bli en rysare, precis som för fyra år sedan.
Men till skillnad från förra valet så finns i detta val en uppenbar risk för att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. De etablerade partierna svettas. Alla partierna i båda blocken har klargjort att något samarbete med SD inte är aktuellt. Den problematiska situation som kan uppstå är att om inget av blocken får egen majoritet kan SD få en vågmästarroll, och således en mycket mäktig roll sin lilla storlek till trots. Att ett vågmästarparti kan få en mycket stark roll fick vi se prov på i Stockholm 2002 då miljöpartiet drev igenom trängselskatterna helt stick i stäv med vad dåvarande finansborgarrådet Annika Billström hade gått till val på.
I Svenska Dagbladet yttrar sig den före detta folkpartiledaren, och tillika en av mina större politiska förebilder, Bengt Westerberg om ämnet.
Den före detta Folkpartiledaren Bengt Westerberg säger att det finns mycket som tyder på att en liknande parlamentarisk situation riskerar uppstå i höstens val – men nu med SD som tungan på vågen.
Westerbergs uppfattning är om inget av blocken får egen majoritet i valet – så bör det skapas en blocköverskridande regering.
– Det är viktigt med en majoritetsregering. Det är önskvärt att medborgarna kan lita på regeringens besked, särskilt när det gäller ekonomisk politik.
Vad kan man lära sig av mandatperioden 1991-1994?
– Det man kan lära sig är att om regeringen inte har en majoritet så kan det uppstå en oro, jag tror till exempel att den i högsta grad bidrog till utvecklingen med skyhöga räntor och 90-talets finanskris, säger Westerberg.
– Vi skulle inte uppleva samma effekter i dag, med de fasta växelkurserna, men det skulle definitivt medföra en större ekonomisk oro.
Starka regeringar är alltid att föredra. Det blir mer stabilitet i landet, och mindre oro. Det var regeringsperioden 1991-1994 ett lysande exempel på då det mer eller mindre främlingsfientliga Ny Demokrati agerade i en vågmästarroll. För att undvika att denna situation skulle uppstå ville Bengt Westerberg att man skulle ha som alternativ att skapa en blocköverskridande överenskommelse med socialdemokraterna. Detta uppfattades av väljarna som luddigt, vilket Westerberg också erkänner i artikeln. Samtidigt menar han att man heller inte få ha helt stängda dörrar då det gäller att minimera utrymmet för främlingsfientliga partier.
Jag hoppas på att vi kan få en majoritetsregering med alliansen. Men skulle det blir så att SD får en vågmästarroll är det dags att svälja stoltheten. 18 av 26 länsordföranden sträcker ut sina händer mot alliansen, och i Botkyrka har till och med ett nätverk "miljöpartister för alliansen" bildats. Det finns många liberala miljöpartister, det kan mycket väl gå att samarbeta. Se till att skapa fyra stabila år, över gränsen om så skulle behövas!
Men till skillnad från förra valet så finns i detta val en uppenbar risk för att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen. De etablerade partierna svettas. Alla partierna i båda blocken har klargjort att något samarbete med SD inte är aktuellt. Den problematiska situation som kan uppstå är att om inget av blocken får egen majoritet kan SD få en vågmästarroll, och således en mycket mäktig roll sin lilla storlek till trots. Att ett vågmästarparti kan få en mycket stark roll fick vi se prov på i Stockholm 2002 då miljöpartiet drev igenom trängselskatterna helt stick i stäv med vad dåvarande finansborgarrådet Annika Billström hade gått till val på.
I Svenska Dagbladet yttrar sig den före detta folkpartiledaren, och tillika en av mina större politiska förebilder, Bengt Westerberg om ämnet.
Den före detta Folkpartiledaren Bengt Westerberg säger att det finns mycket som tyder på att en liknande parlamentarisk situation riskerar uppstå i höstens val – men nu med SD som tungan på vågen.
Westerbergs uppfattning är om inget av blocken får egen majoritet i valet – så bör det skapas en blocköverskridande regering.
– Det är viktigt med en majoritetsregering. Det är önskvärt att medborgarna kan lita på regeringens besked, särskilt när det gäller ekonomisk politik.
Vad kan man lära sig av mandatperioden 1991-1994?
– Det man kan lära sig är att om regeringen inte har en majoritet så kan det uppstå en oro, jag tror till exempel att den i högsta grad bidrog till utvecklingen med skyhöga räntor och 90-talets finanskris, säger Westerberg.
– Vi skulle inte uppleva samma effekter i dag, med de fasta växelkurserna, men det skulle definitivt medföra en större ekonomisk oro.
Starka regeringar är alltid att föredra. Det blir mer stabilitet i landet, och mindre oro. Det var regeringsperioden 1991-1994 ett lysande exempel på då det mer eller mindre främlingsfientliga Ny Demokrati agerade i en vågmästarroll. För att undvika att denna situation skulle uppstå ville Bengt Westerberg att man skulle ha som alternativ att skapa en blocköverskridande överenskommelse med socialdemokraterna. Detta uppfattades av väljarna som luddigt, vilket Westerberg också erkänner i artikeln. Samtidigt menar han att man heller inte få ha helt stängda dörrar då det gäller att minimera utrymmet för främlingsfientliga partier.
Jag hoppas på att vi kan få en majoritetsregering med alliansen. Men skulle det blir så att SD får en vågmästarroll är det dags att svälja stoltheten. 18 av 26 länsordföranden sträcker ut sina händer mot alliansen, och i Botkyrka har till och med ett nätverk "miljöpartister för alliansen" bildats. Det finns många liberala miljöpartister, det kan mycket väl gå att samarbeta. Se till att skapa fyra stabila år, över gränsen om så skulle behövas!
tisdag 17 augusti 2010
Vansinnigt att jämföra FP med SD
På Newsmill skriver Folkpartisten Avni Dervishi en artikel som svarar på den kritik som Folkpartiet fått på sistone, bland annat om sitt utspel om heltäckande slöjor i skolan.
Jag trodde inte mina egna ögon när jag såg detta förslag på ämne. Om tanken var att väcka debatt är det däremot helt okej, men högst provocerande. I vårt parti har vi människor från världens alla hörn. Vår egen partiledare är halvinvandrare (Björklunds mamma är krigsbarn från Norge). Jag själv är inte född i Sverige.
Invandrare har berikat Sverige och det var vi bevisat gång på gång. För första gången i Sveriges historia har vi en svensk med afrikanskt ursprung minister som är just det liberal från FP. Bland våra aktiva och folkvalda politiker har vi svenskar med - kurdiskt, iranskt, albanskt bosniskt, turkiskt, serbiskt, kroatiskt, libanesiskt, arabiskt, judiskt, kongolesiskt, polskt, finskt mm som har möjlighet och påverkar Folkpartiet Liberalernas inriktning och innehåll
Angående Niqab och burka:
Religion, tro eller brist på den är en individuell privat sak som inte ska drabba andra. Barn har rätt till att behandlas lika med andra barn. Det är dessutom de vuxnas ansvar att möjliggöra samma förutsättningar till utveckling för både elever och skolpersonal. Även Lärarförbundets viceordförande försvarade förslaget om burka och niqabförbud i skolan, men det nöjer sig inte de som vill svartmåla oss och jämföra med rasistiska SD.
Att individen tar makten över sitt liv i sina egna händer har varit och är vägledande för Folkpartiet Liberalerna och tro, hudfärg, etnicitet, ålder, läggning, längd, vikt, funktionshinder mm har ALDRIG spelat och kommer aldrig att spela en begränsande roll för oss liberalerna. Tvärtom, mångfald är berikande för Sverige och vår omvärld
Detta är något vi känner igen sedan de två senaste valrörelserna. Det började med utspelet om språktest, och vänstern kritiserade FP med en rad inlägg, bland annat för anklagelser om rasism. Därefter har vänsterns debattörer legat på lur med vässade klor för att hugga så fort ämnen som kan tyckas kontroversiella kommer på tal. Grön Ungdoms språkrör Jakob Dalunde skriver också på Newsmill om ämnet
En sann liberal står upp för frihetliga värden också i obekväma sammanhang. Sociala åtgärder istället för hårdare straff. Personlig integritet framför övervakning. Det är motsatsen till populism - att säga det som man tror folk vill höra.
Idag hörs sällan dessa budskap från Folkpartiet Liberalerna. Istället för att stå upp för HBT-personers rättigheter har folkpartiet och övriga alliansen anpassat sig till kristdemokraterna, enligt en granskning från RFSL. Istället för att gå i framkant vad gäller jämställdheten så valde folkpartiet att göra sig av med jämställdheten som profilfråga på sitt förra riksmöte. Istället för att vara en motpol till främlingsfientliga krafter har folkpartiet tidigare lyft förslag som språktest för invandrare, burkaförbud i skolan och en särskild "låglönesektor för utlandsfödda".
Jag har förbrilt bläddrat bland senaste landsmötesprotokollen för att hitta någon skrivelse om att jämställdhet inte längre skulle vara prioriterat för oss. Och att påstå att vår HBT-politik skulle ens vara i närheten av den som KD har (även om den har blivit mer liberal) är rent ut sagt absurt.
Att integrera människor i det svenska samhället är en lång process. Jag kan inte se det rasistiska di detta. Språk är en nyckel till integration, vad är det för främlingsfientligt att ha språkkrav? Det är krav som finns i ett flertal andra länder och där ses som självklart, men i vårt avlånga Sverige är det en jättetabu att ens nämna ordet integration. Självklart är detta ett ämne där det inte finns några enkla och klara lösningar, men många små lösningar kan leda till något bra.
Man måste skilja på asylpolitik och integrationspolitik. Asylpolitiken handlar om hur man ska förhålla sig till att ta emot flyktingar, något som FP ställer sig mycket positiva till. För egen del eftersträvar jag fri indvandring även om jag är medveten om att det inte är något som kan genomföras över en natt. Integrationen är hur man får flyktingar att anpassa sig i det nya samhälle de har kommit till. Bengt Westerberg var mannen som skapade den öppna hållningen till flyktingar; något som har gjort Westerberg till en av mina stora politiska förebilder. Integrationspolitiken fanns dock inte på plats under denna tid, men den har kommit till på senare år. Det innebär ingalunda att den positiva inställningen till flyktingar har suddats ut.
Jag själv är ofta kritisk mot stora delar av den nya kravliberalismen, och kommer så fortsätta vara. Men att från motståndarnas sida kalla oss för rasister sänker bara debattnivån. Lägg av med det!
Jag trodde inte mina egna ögon när jag såg detta förslag på ämne. Om tanken var att väcka debatt är det däremot helt okej, men högst provocerande. I vårt parti har vi människor från världens alla hörn. Vår egen partiledare är halvinvandrare (Björklunds mamma är krigsbarn från Norge). Jag själv är inte född i Sverige.
Invandrare har berikat Sverige och det var vi bevisat gång på gång. För första gången i Sveriges historia har vi en svensk med afrikanskt ursprung minister som är just det liberal från FP. Bland våra aktiva och folkvalda politiker har vi svenskar med - kurdiskt, iranskt, albanskt bosniskt, turkiskt, serbiskt, kroatiskt, libanesiskt, arabiskt, judiskt, kongolesiskt, polskt, finskt mm som har möjlighet och påverkar Folkpartiet Liberalernas inriktning och innehåll
Angående Niqab och burka:
Religion, tro eller brist på den är en individuell privat sak som inte ska drabba andra. Barn har rätt till att behandlas lika med andra barn. Det är dessutom de vuxnas ansvar att möjliggöra samma förutsättningar till utveckling för både elever och skolpersonal. Även Lärarförbundets viceordförande försvarade förslaget om burka och niqabförbud i skolan, men det nöjer sig inte de som vill svartmåla oss och jämföra med rasistiska SD.
Att individen tar makten över sitt liv i sina egna händer har varit och är vägledande för Folkpartiet Liberalerna och tro, hudfärg, etnicitet, ålder, läggning, längd, vikt, funktionshinder mm har ALDRIG spelat och kommer aldrig att spela en begränsande roll för oss liberalerna. Tvärtom, mångfald är berikande för Sverige och vår omvärld
Detta är något vi känner igen sedan de två senaste valrörelserna. Det började med utspelet om språktest, och vänstern kritiserade FP med en rad inlägg, bland annat för anklagelser om rasism. Därefter har vänsterns debattörer legat på lur med vässade klor för att hugga så fort ämnen som kan tyckas kontroversiella kommer på tal. Grön Ungdoms språkrör Jakob Dalunde skriver också på Newsmill om ämnet
En sann liberal står upp för frihetliga värden också i obekväma sammanhang. Sociala åtgärder istället för hårdare straff. Personlig integritet framför övervakning. Det är motsatsen till populism - att säga det som man tror folk vill höra.
Idag hörs sällan dessa budskap från Folkpartiet Liberalerna. Istället för att stå upp för HBT-personers rättigheter har folkpartiet och övriga alliansen anpassat sig till kristdemokraterna, enligt en granskning från RFSL. Istället för att gå i framkant vad gäller jämställdheten så valde folkpartiet att göra sig av med jämställdheten som profilfråga på sitt förra riksmöte. Istället för att vara en motpol till främlingsfientliga krafter har folkpartiet tidigare lyft förslag som språktest för invandrare, burkaförbud i skolan och en särskild "låglönesektor för utlandsfödda".
Jag har förbrilt bläddrat bland senaste landsmötesprotokollen för att hitta någon skrivelse om att jämställdhet inte längre skulle vara prioriterat för oss. Och att påstå att vår HBT-politik skulle ens vara i närheten av den som KD har (även om den har blivit mer liberal) är rent ut sagt absurt.
Att integrera människor i det svenska samhället är en lång process. Jag kan inte se det rasistiska di detta. Språk är en nyckel till integration, vad är det för främlingsfientligt att ha språkkrav? Det är krav som finns i ett flertal andra länder och där ses som självklart, men i vårt avlånga Sverige är det en jättetabu att ens nämna ordet integration. Självklart är detta ett ämne där det inte finns några enkla och klara lösningar, men många små lösningar kan leda till något bra.
Man måste skilja på asylpolitik och integrationspolitik. Asylpolitiken handlar om hur man ska förhålla sig till att ta emot flyktingar, något som FP ställer sig mycket positiva till. För egen del eftersträvar jag fri indvandring även om jag är medveten om att det inte är något som kan genomföras över en natt. Integrationen är hur man får flyktingar att anpassa sig i det nya samhälle de har kommit till. Bengt Westerberg var mannen som skapade den öppna hållningen till flyktingar; något som har gjort Westerberg till en av mina stora politiska förebilder. Integrationspolitiken fanns dock inte på plats under denna tid, men den har kommit till på senare år. Det innebär ingalunda att den positiva inställningen till flyktingar har suddats ut.
Jag själv är ofta kritisk mot stora delar av den nya kravliberalismen, och kommer så fortsätta vara. Men att från motståndarnas sida kalla oss för rasister sänker bara debattnivån. Lägg av med det!
söndag 8 augusti 2010
Politikens roll är att ta ställning
Nerikes allehanda har i en rad artiklar rapporterat om Manal El Banna som ska utvisas tillsammans med sin tvååriga, dödssjuka dotter Rim till Libanon. En rad processer fram och tillbaka har fördröjt processen, men beslutet ligger fast. DN rapporterar idag också om Migrationsverkets inställning till sakfrågan.
– Vi har ingen möjlighet att ge uppehållstillstånd – hur sjuk man än är – så länge som de kan få adekvat vård i hemlandet, säger Mikael Ribbenvik, rättschef på Migrationsverket.
Spelar det någon roll om man inte har råd med vården i hemlandet?
– Nej, det gör det inte.
Att migrationsverket har denna människosyn är ytterst beklagligt, men tyvärr föga förvånande. Vad som är mer förvånande är den folkpartistiske riksdagsledamoten Johan Pherssons inställning till det hela.
Kritiker anser däremot att det politiska engagemanget kan gå för långt. Johan Pehrson, riksdagsledamot för Folkpartiet, tycker att engagemanget undergräver rättsstaten.
– Jag kan känna att man som politiker måste hålla på principen, det vill säga att inte kräva politisk överprövning av enskilda fall.
Jag ställer mig inte med ett plakat utanför Migrationsverket och kräver en ändring. På samma sätt gör jag inte det på tingsrätten om jag exempelvis är missnöjd med domen mot Göran Lindberg, säger han
Liberaler har som ideologisk grund att ta hänsyn till enskilda fall, just eftersom man utgår från individen. Att då yttra sig och ta ställning tycker jag borde vara en självklarhet. Varför skulle man som politiker INTE kunna yttra sig om man tycker en dom är felaktig? Då har man väl förmodligen en åsikt om att en lagstiftning inte är tillräcklig och bör förändras. Om riksdagen börjar bestå av fler och fler personer som inte törst ta ställning så är jag mycket orolig för Sveriges framtid.
Johan Pehrson skriver också i en debattartikel i Nerikes Allhanda om hur viktigt oponionsbildning är.
Enligt den klassiska liberala rättsstaten stiftar politikerna lagar. Myndigheterna tillämpar och dömer i de enskilda fallen. Detta oberoende av och utan inflytande av opinioner i allmänhet och utan inflytande av politiker i synnerhet. Detta är den bärande tanken också i den svenska grundlagen.
Alla vi som väljer att söka och bära ansvar som folkvalda möter varje dag konsekvenser av tillämpningen av gällande lagstiftning i enskilda fall. Varje dag berörs och upprörs vi över samhällets tillstånd. Inte sällan med olika reaktioner beroende på om vi tillhör majoriteten som styr eller oppositionen.
Ju fler som driver opinion om en mänsklig migrationspolitik desto bättre. Folkpartiet liberalerna har gjort det i hundra år ungefär. Vi kräver dock inte politisk överprövning i varje enskilt fall vi inte gillar. Lilla Rims öde är ett exempel på att vår opinionsbildning är viktig
Pehrsson är helt rätt ute när han berättar om att opponionsbildning är viktigt. Men i detta måste det väl kunna inkluderas att också yttra sig i enskila fall som berör? Allt annat är ett tecken på ovilja att ta debatten.
– Vi har ingen möjlighet att ge uppehållstillstånd – hur sjuk man än är – så länge som de kan få adekvat vård i hemlandet, säger Mikael Ribbenvik, rättschef på Migrationsverket.
Spelar det någon roll om man inte har råd med vården i hemlandet?
– Nej, det gör det inte.
Att migrationsverket har denna människosyn är ytterst beklagligt, men tyvärr föga förvånande. Vad som är mer förvånande är den folkpartistiske riksdagsledamoten Johan Pherssons inställning till det hela.
Kritiker anser däremot att det politiska engagemanget kan gå för långt. Johan Pehrson, riksdagsledamot för Folkpartiet, tycker att engagemanget undergräver rättsstaten.
– Jag kan känna att man som politiker måste hålla på principen, det vill säga att inte kräva politisk överprövning av enskilda fall.
Jag ställer mig inte med ett plakat utanför Migrationsverket och kräver en ändring. På samma sätt gör jag inte det på tingsrätten om jag exempelvis är missnöjd med domen mot Göran Lindberg, säger han
Liberaler har som ideologisk grund att ta hänsyn till enskilda fall, just eftersom man utgår från individen. Att då yttra sig och ta ställning tycker jag borde vara en självklarhet. Varför skulle man som politiker INTE kunna yttra sig om man tycker en dom är felaktig? Då har man väl förmodligen en åsikt om att en lagstiftning inte är tillräcklig och bör förändras. Om riksdagen börjar bestå av fler och fler personer som inte törst ta ställning så är jag mycket orolig för Sveriges framtid.
Johan Pehrson skriver också i en debattartikel i Nerikes Allhanda om hur viktigt oponionsbildning är.
Enligt den klassiska liberala rättsstaten stiftar politikerna lagar. Myndigheterna tillämpar och dömer i de enskilda fallen. Detta oberoende av och utan inflytande av opinioner i allmänhet och utan inflytande av politiker i synnerhet. Detta är den bärande tanken också i den svenska grundlagen.
Alla vi som väljer att söka och bära ansvar som folkvalda möter varje dag konsekvenser av tillämpningen av gällande lagstiftning i enskilda fall. Varje dag berörs och upprörs vi över samhällets tillstånd. Inte sällan med olika reaktioner beroende på om vi tillhör majoriteten som styr eller oppositionen.
Ju fler som driver opinion om en mänsklig migrationspolitik desto bättre. Folkpartiet liberalerna har gjort det i hundra år ungefär. Vi kräver dock inte politisk överprövning i varje enskilt fall vi inte gillar. Lilla Rims öde är ett exempel på att vår opinionsbildning är viktig
Pehrsson är helt rätt ute när han berättar om att opponionsbildning är viktigt. Men i detta måste det väl kunna inkluderas att också yttra sig i enskila fall som berör? Allt annat är ett tecken på ovilja att ta debatten.
torsdag 5 augusti 2010
Burka, niqab, konsten att uttrycka sig samt folkpartiets ideologiska ställning.
Så har då turen kommit till Sverige. Efter att ett flertal länder i Europa infört förbud mot bärande av heltäckande slöjor som burka och niqab kom det även upp på den politiska agendan i vårt svenska avlånga land. Och det var folkpartiledaren Jan Björklund som satte igång diskussionen. Efter ett uppmärksamma fall hos DO där en kvinna anmält en skola för att hon inte fått bära Niqab.
– När man granskar lagstiftningen så är den extremt otydlig, olika lagar står mot varandra. Mitt ansvar är att rektorerna har tydliga spelregler. Man ska inte behöva handla i domstol för att få uttolkat vad som står i lagen. Man ska förstå genom att läsa lagen. Därför tycker jag att lagen ska förtydligas så att man begriper vad som gäller.
Jan Björklund säger att han även är öppen för att i lag förbjuda elever och lärare att bära klädsel som täcker ansiktet.
– Det är en annan väg, men jag tror att införs lagen så kommer rektorn i de fall som blir aktuella att bestämma att man inte får ha täckt ansikte. Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte.
Frågan anses vara kontroversiellt, och har upprört röster såväl hos partikollegor, allianskollegor och självklart även politiska motståndare. Men idag kunde aftonbladet berätta att lagförslaget fått stöd av Fredrik Reinfelt
– Det ligger naturligtvis något i det som Jan hade som utgångspunkt: Att läraryrket är förknippat med kommunikation och att det därför kan vara rimligt att se över en lagstiftning som inte möjliggör att man kan agera som lärare med sitt ansikte helt täckt.
Ett av kritikernas huvudargument är att problemet i själva verket är väldigt litet. Få bär heltäckande slöja i Sverige i dag. Fredrik Reinfeldt håller med.
– Givet att vi har 400 000 muslimer i Sverige så är det kanske viktigt att påtala att här har vi ett fenomen som understiger kanske 100 personer. Jag har lärt mig det att samhällsproblem ska motiveras av att de ställer oss inför svåra avvägningar men också att de är stora - och det vill jag inte ge intryck av att det här är, säger Reinfeldt.
Jo att det kan vara problematiskt att man som lärare inte kan se ansiktet på eleven, och även att för eleven inte kunna se lärarens ansikte. Och till skillnad från många medierubriker så handlar ju inte detta om något generellt förbud mot att bära heltäckande slöjor i skolan. Vad som det snarare rör sig om är att rektorer ska ges möjligheten att kunna kräva att lärare ska visa ansiktet för sina elever. Socialdemokraternas integrationspolitiske talesman Luciano Astodillo menar dock att förslaget är ett slag i luften då denna möjlighet redan ges. Hade det varit ett solklart regelverk så hade dock inte det fall som nu ligger hos DO hamnat där.
Björklund kunde dock lagt fram förslaget på ett betydligt bättre sätt. Istället för att ritka budskapet direkt mot en religiös gruppering så kunde man istället helt enkelt sagt att "rektorer ska ges möjligheten att kräva att lärare och elever på skolan inte ska få bära maskering så att det ej går att se dess ansikte", eller nåt i den stilen. Det uttryck som nu blev spelade ett flertal vänsterdebbatörer rätt i händerna. Värst som vanligt är en av de mer extrema kandidaterna i Vänsterpartiet, före detta Ung vänsterordföranden Ali Esbati som kallade det hela på sin blogg för ett ett rasistflörtutspel med udden riktad mot en grupp som har svårt att försvara sig och/eller inte finns.
Detta understryker också varför ett parti som Folkpartiet på många sätt är väsentligt farligare än säg Sverigedemokraterna. För genom att med större bekvämlighet rida på allt härsknare liberala floskler om ”debatten”, kan Folkpartiet normalisera rasismen, inte minst i de ängsliga men resursstarka och paranta mellanskikt som partiet närmast uteslutande har sin väljarbas i.
Ja frågan är ju om man ska skratta, gråta eller bara helt enkelt inte bry sig. Så fort någon, oavsett vem nämner orden integration, invandrare eller islam så ropar Esbati "RASIST" så högt han bara kan. Var är vänsterpartiets integrationspolitik? Nej det är klart, eftersom ordet integration går hand i hand med ordet rasism så kan de ju inte ha någon integrationspolitik. I sann socialistisk anda ser man mellan fringrarna på detta området, liksom med skolpolitiken och låtsas som att allt är frid och fröjd.
Om vi då ska istället se på den interna kritiken så har ordföranden för Liberal Mångfald i Stockholm, Mikael "prinsen" Trolin riktat skarp kritik mot sin partiledare:
– Björklund är en av tre folkpartister som har lyft fram högerpolitiken och kravliberalismen, de andra var Johan Jakobsson och Lars Leijonborg. De fick gå som direkt följd av nederlaget i valet, och spionskandalen. Men de två grejerna är två sidor av samma mynt – den hårda framtoningen.
Han anser även att Björklund är en belastning för partiet.
– Under Almedalsveckan visade det sig att 25 procent kunde tänka sig att rösta på Folkpartiet, men att de såg Björklund som ett problem. Och jag tror att det är just Björklunds hårda framtoning som är problemet.
Även LUF-ordföranden Adam Cwejman skriver i Expressen:
Hur ska man då tolka Jan Björklunds intresse för slöjan? Ett krav utan större bäring på verkligheten är farligt nära cynisk populism och symbolpolitik.
Det är självklart att religionens roll i samhället bör diskuteras, men är en politisering av slöjan verkligen rätt väg att gå? Det hjälper ingen, varken de kvinnor som av olika skäl bär slöja eller samhället i stort.
I ett land som Sverige där vi tror på att människor ska kunna försörja sig själva och ha inflytande över sina egna liv är det dessutom en självklarhet att verka för att alla ska ha möjlighet att få en givande sysselsättning.
Det är om sådant Folkpartiet borde tala. Om riktig politik, som inte skiljer ut vissa grupper utan skapar möjligheter för alla i samhället.
Tyvärr är Jan Björklunds utspel istället ett i raden från Folkpartiet som bygger på orden "förbud" och "krav". När kommer det folkpartistiska förslag som talar om att "liberalisera" och "tillåta"?
Att Björklund är en belastning för Folkpartiet tror jag knappast. Han är en framtonande politiker som är rak och tydlig i de flesta frågor. Att ställa krav behöver inte vara något ont. Exempelvis gillar jag skarpt idéer om ordningsbetyg, möjlighet att stäng av elever och tidigare nationella prov. Problemet i detta fall är att det blir, även om det kanske inte är meningen, en udd riktad mot en viss grupp. Istället för att från statens sida blanda sig i detta med pekpinnar för just skolan så borde man istället stärka bestämmelserna om att det är en sak mellan arbetsgivare och anställda vilka plagg som ska vara tillåtna att bära på en arbetsplats. Kravställandet får inte ta överhand i vårt svenska liberala parti, det ska fortfarande vara individens frihet som står i Centrum.
Jag vill, till skillnad från Philip Wenndahl i Liberal Mångfald, INTE se ett Folkparti som mer och mer börjar likna danska Venstre med allt vad det innebär; i synnerhet samarbete med partier långt ut på högerkanten ( detta fall Danskt Folkeparti).
– När man granskar lagstiftningen så är den extremt otydlig, olika lagar står mot varandra. Mitt ansvar är att rektorerna har tydliga spelregler. Man ska inte behöva handla i domstol för att få uttolkat vad som står i lagen. Man ska förstå genom att läsa lagen. Därför tycker jag att lagen ska förtydligas så att man begriper vad som gäller.
Jan Björklund säger att han även är öppen för att i lag förbjuda elever och lärare att bära klädsel som täcker ansiktet.
– Det är en annan väg, men jag tror att införs lagen så kommer rektorn i de fall som blir aktuella att bestämma att man inte får ha täckt ansikte. Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte.
Frågan anses vara kontroversiellt, och har upprört röster såväl hos partikollegor, allianskollegor och självklart även politiska motståndare. Men idag kunde aftonbladet berätta att lagförslaget fått stöd av Fredrik Reinfelt
– Det ligger naturligtvis något i det som Jan hade som utgångspunkt: Att läraryrket är förknippat med kommunikation och att det därför kan vara rimligt att se över en lagstiftning som inte möjliggör att man kan agera som lärare med sitt ansikte helt täckt.
Ett av kritikernas huvudargument är att problemet i själva verket är väldigt litet. Få bär heltäckande slöja i Sverige i dag. Fredrik Reinfeldt håller med.
– Givet att vi har 400 000 muslimer i Sverige så är det kanske viktigt att påtala att här har vi ett fenomen som understiger kanske 100 personer. Jag har lärt mig det att samhällsproblem ska motiveras av att de ställer oss inför svåra avvägningar men också att de är stora - och det vill jag inte ge intryck av att det här är, säger Reinfeldt.
Jo att det kan vara problematiskt att man som lärare inte kan se ansiktet på eleven, och även att för eleven inte kunna se lärarens ansikte. Och till skillnad från många medierubriker så handlar ju inte detta om något generellt förbud mot att bära heltäckande slöjor i skolan. Vad som det snarare rör sig om är att rektorer ska ges möjligheten att kunna kräva att lärare ska visa ansiktet för sina elever. Socialdemokraternas integrationspolitiske talesman Luciano Astodillo menar dock att förslaget är ett slag i luften då denna möjlighet redan ges. Hade det varit ett solklart regelverk så hade dock inte det fall som nu ligger hos DO hamnat där.
Björklund kunde dock lagt fram förslaget på ett betydligt bättre sätt. Istället för att ritka budskapet direkt mot en religiös gruppering så kunde man istället helt enkelt sagt att "rektorer ska ges möjligheten att kräva att lärare och elever på skolan inte ska få bära maskering så att det ej går att se dess ansikte", eller nåt i den stilen. Det uttryck som nu blev spelade ett flertal vänsterdebbatörer rätt i händerna. Värst som vanligt är en av de mer extrema kandidaterna i Vänsterpartiet, före detta Ung vänsterordföranden Ali Esbati som kallade det hela på sin blogg för ett ett rasistflörtutspel med udden riktad mot en grupp som har svårt att försvara sig och/eller inte finns.
Detta understryker också varför ett parti som Folkpartiet på många sätt är väsentligt farligare än säg Sverigedemokraterna. För genom att med större bekvämlighet rida på allt härsknare liberala floskler om ”debatten”, kan Folkpartiet normalisera rasismen, inte minst i de ängsliga men resursstarka och paranta mellanskikt som partiet närmast uteslutande har sin väljarbas i.
Ja frågan är ju om man ska skratta, gråta eller bara helt enkelt inte bry sig. Så fort någon, oavsett vem nämner orden integration, invandrare eller islam så ropar Esbati "RASIST" så högt han bara kan. Var är vänsterpartiets integrationspolitik? Nej det är klart, eftersom ordet integration går hand i hand med ordet rasism så kan de ju inte ha någon integrationspolitik. I sann socialistisk anda ser man mellan fringrarna på detta området, liksom med skolpolitiken och låtsas som att allt är frid och fröjd.
Om vi då ska istället se på den interna kritiken så har ordföranden för Liberal Mångfald i Stockholm, Mikael "prinsen" Trolin riktat skarp kritik mot sin partiledare:
– Björklund är en av tre folkpartister som har lyft fram högerpolitiken och kravliberalismen, de andra var Johan Jakobsson och Lars Leijonborg. De fick gå som direkt följd av nederlaget i valet, och spionskandalen. Men de två grejerna är två sidor av samma mynt – den hårda framtoningen.
Han anser även att Björklund är en belastning för partiet.
– Under Almedalsveckan visade det sig att 25 procent kunde tänka sig att rösta på Folkpartiet, men att de såg Björklund som ett problem. Och jag tror att det är just Björklunds hårda framtoning som är problemet.
Även LUF-ordföranden Adam Cwejman skriver i Expressen:
Hur ska man då tolka Jan Björklunds intresse för slöjan? Ett krav utan större bäring på verkligheten är farligt nära cynisk populism och symbolpolitik.
Det är självklart att religionens roll i samhället bör diskuteras, men är en politisering av slöjan verkligen rätt väg att gå? Det hjälper ingen, varken de kvinnor som av olika skäl bär slöja eller samhället i stort.
I ett land som Sverige där vi tror på att människor ska kunna försörja sig själva och ha inflytande över sina egna liv är det dessutom en självklarhet att verka för att alla ska ha möjlighet att få en givande sysselsättning.
Det är om sådant Folkpartiet borde tala. Om riktig politik, som inte skiljer ut vissa grupper utan skapar möjligheter för alla i samhället.
Tyvärr är Jan Björklunds utspel istället ett i raden från Folkpartiet som bygger på orden "förbud" och "krav". När kommer det folkpartistiska förslag som talar om att "liberalisera" och "tillåta"?
Att Björklund är en belastning för Folkpartiet tror jag knappast. Han är en framtonande politiker som är rak och tydlig i de flesta frågor. Att ställa krav behöver inte vara något ont. Exempelvis gillar jag skarpt idéer om ordningsbetyg, möjlighet att stäng av elever och tidigare nationella prov. Problemet i detta fall är att det blir, även om det kanske inte är meningen, en udd riktad mot en viss grupp. Istället för att från statens sida blanda sig i detta med pekpinnar för just skolan så borde man istället stärka bestämmelserna om att det är en sak mellan arbetsgivare och anställda vilka plagg som ska vara tillåtna att bära på en arbetsplats. Kravställandet får inte ta överhand i vårt svenska liberala parti, det ska fortfarande vara individens frihet som står i Centrum.
Jag vill, till skillnad från Philip Wenndahl i Liberal Mångfald, INTE se ett Folkparti som mer och mer börjar likna danska Venstre med allt vad det innebär; i synnerhet samarbete med partier långt ut på högerkanten ( detta fall Danskt Folkeparti).
måndag 2 augusti 2010
Skolk är oacceptabelt
Utbildningsminister Jan Björklund presenterade idag under en pressträff att skolk ska skrivas in i betyget. Det kommer inte att stå i slutbetyg från vare sig årskurs nio i grundskolan eller i gymnasiet. Däremot kommer det att stå i betygen som kommer mellan terminerna. Utbildningsministern säger följande i pressmeddelandet:
- Det är inte okej att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats. Då ska det inte vara det för eleverna i skolan heller. Eleverna ska vara närvarande på lektionerna, skolket idag är oacceptabelt stort, säger utbildningsminister Jan Björklund.
- Skolk leder till lägre skolresultat och en uppluckrad studiemoral.
- Det finns olika skäl till att elever skolkar men det är ofta ett tecken på att allt inte står rätt till. Att tidigt upptäcka att eleven mår dåligt för att kunna ge det stöd som krävs är en investering för skolan och samhället men framförallt för individen.
Självklart måste man gå på djupet med varför någon skolkar. Men det råder idag en allmänt slapphänt attityd till skolk, åtminstone på gymnasiet. Det är av största vikt att man markerar att skolan inte är nåt ställe dit man kommer och går som man önskar. Genom detta nya system kan man i slutet av varje termin upptäcka vilka som har mycket ogiltig frånvaro, och därifrån sedan ta reda på vad skolket beror på, och därefter agera.
Socialdemokraterna ställer sig positiva till denna idén. Till DN säger talespersonen i ämnet Ylva Johansson följande:
– Jag har inga problem med det förslaget. Men man ska inte ha en överdriven tilltro till att det löser alla problem.
– Det kan vara ett av medlen för att agera tydligt och tidigt mot skolk men det får inte vara det enda sättet.
Detta kan jämföras med när förslaget kom på tal för första gången, då samtliga rödgröna partier avvisade förslaget och kallade det för "populistiskt, gammeldags och utan verkan". Det svänger fort i den rödgröna röran.
Frågan är också hur de andra två partierna i det rödgröna ställer sig till sossarnas inställning, då båda är inne på idéer om att avskaffa betyg helt; även om det är något de inte stoltserar med i valrörelsen.
Det känns ofta som om Socialdemokraternas skolpolitik börjar likna folkpartiets mer och mer på flera punkter. Det var ett misstag att inte göra en uppgörelse med S från alliansens sida. Jag är dock glad om detta går igenom nu även utan S hjälp. Diciplin och tydliga markeringar är förutsättning för en kunskapsinriktad skola där eleverna ska kunna prestera goda resultat. Eller för att hålla sig till Lärarförbundets slogan:
"Satsa på skolan så löser sig resten".
- Det är inte okej att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats. Då ska det inte vara det för eleverna i skolan heller. Eleverna ska vara närvarande på lektionerna, skolket idag är oacceptabelt stort, säger utbildningsminister Jan Björklund.
- Skolk leder till lägre skolresultat och en uppluckrad studiemoral.
- Det finns olika skäl till att elever skolkar men det är ofta ett tecken på att allt inte står rätt till. Att tidigt upptäcka att eleven mår dåligt för att kunna ge det stöd som krävs är en investering för skolan och samhället men framförallt för individen.
Självklart måste man gå på djupet med varför någon skolkar. Men det råder idag en allmänt slapphänt attityd till skolk, åtminstone på gymnasiet. Det är av största vikt att man markerar att skolan inte är nåt ställe dit man kommer och går som man önskar. Genom detta nya system kan man i slutet av varje termin upptäcka vilka som har mycket ogiltig frånvaro, och därifrån sedan ta reda på vad skolket beror på, och därefter agera.
Socialdemokraterna ställer sig positiva till denna idén. Till DN säger talespersonen i ämnet Ylva Johansson följande:
– Jag har inga problem med det förslaget. Men man ska inte ha en överdriven tilltro till att det löser alla problem.
– Det kan vara ett av medlen för att agera tydligt och tidigt mot skolk men det får inte vara det enda sättet.
Detta kan jämföras med när förslaget kom på tal för första gången, då samtliga rödgröna partier avvisade förslaget och kallade det för "populistiskt, gammeldags och utan verkan". Det svänger fort i den rödgröna röran.
Frågan är också hur de andra två partierna i det rödgröna ställer sig till sossarnas inställning, då båda är inne på idéer om att avskaffa betyg helt; även om det är något de inte stoltserar med i valrörelsen.
Det känns ofta som om Socialdemokraternas skolpolitik börjar likna folkpartiets mer och mer på flera punkter. Det var ett misstag att inte göra en uppgörelse med S från alliansens sida. Jag är dock glad om detta går igenom nu även utan S hjälp. Diciplin och tydliga markeringar är förutsättning för en kunskapsinriktad skola där eleverna ska kunna prestera goda resultat. Eller för att hålla sig till Lärarförbundets slogan:
"Satsa på skolan så löser sig resten".
söndag 1 augusti 2010
"för grovt brott för att kunna väcka åtal"
DN rapporterar idag att en nära stående tjänsteman till den Eritreanske presidenten har nu brutit tystnaden om varför den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak ännu inte fått en rättegång, trots att han suttit fänglas i nio år. Tjänstemannen uppger följande till DN:
"– Det var ett medvetet beslut från regeringen att inte ha rättegång i detta fall. Alla som är anklagade för ett brott får sin rättegång i domstol i Eritrea. Men detta är ett särskilt fall på grund av brottets allvarliga karaktär, säger Yemana Gebrab, vid ett besök i Stockholm, till Aftonbladet."
Det "allvarliga brottet tjänstemannen pratar om är att Isaak skrev en artikel där han skarpt kritiserade den eritreanska regimen för dess kränkningar av mänskliga rättigheter.
När Mehhdi Gezale satt fänglsad på Guantanamo gjorde den svenska regeringen allt den kunde för att få hem honom; han fick till och med åka i regeringens Gulfstream hem. Samme person greps senare igen i Pakistan i full färd med att planera en terroristattack. Även Calle Johnsson gjorde en svenska regeringen oerhört mycket för när denne satt gripen i grekland misstänkt för dråp. Varför gör man inte samma ansträngningar för Dawit Isaak?
Det är dags att man på allvar tar tag i situationen. Varför tilläts ens tjänstemannen att komma till Stockholm? Dawit Isaak måste ovillkorligen släppas eller i alla fall få en rättvis rättegång.
"– Det var ett medvetet beslut från regeringen att inte ha rättegång i detta fall. Alla som är anklagade för ett brott får sin rättegång i domstol i Eritrea. Men detta är ett särskilt fall på grund av brottets allvarliga karaktär, säger Yemana Gebrab, vid ett besök i Stockholm, till Aftonbladet."
Det "allvarliga brottet tjänstemannen pratar om är att Isaak skrev en artikel där han skarpt kritiserade den eritreanska regimen för dess kränkningar av mänskliga rättigheter.
När Mehhdi Gezale satt fänglsad på Guantanamo gjorde den svenska regeringen allt den kunde för att få hem honom; han fick till och med åka i regeringens Gulfstream hem. Samme person greps senare igen i Pakistan i full färd med att planera en terroristattack. Även Calle Johnsson gjorde en svenska regeringen oerhört mycket för när denne satt gripen i grekland misstänkt för dråp. Varför gör man inte samma ansträngningar för Dawit Isaak?
Det är dags att man på allvar tar tag i situationen. Varför tilläts ens tjänstemannen att komma till Stockholm? Dawit Isaak måste ovillkorligen släppas eller i alla fall få en rättvis rättegång.
söndag 18 juli 2010
Almedalen - betydligt mer än ett "fyllejippo"
I Höglandsnytt skriver Centerns riksdagskandidat Lars-Håkan Halldin om att Almedalsveckan bör läggas ned eftersom det inte är nåt annat än ett politiskt, medialt och kommersiellt jippo. Han förordar att almedalsveckan ska läggas ned och att han ska göra allt för att "inte hans parti ska delta i denna dumhetens huvudbastion".
"Jag skall göra mitt allt för att inte mitt parti ska delta i denna dumhetens huvudbastion. Felet är att det är ett kommersiellt jippo, där man säljer vad som helst utom vett, sans och förstånd. Ett exempel på naiviteten och dumheten, sextio meter i högklackat, är ett av många exempel från spritångornas Visby.
Almedalen har varit politisk, kommersiell och medial hästmarknad utan ansvarstagande aktörer. Centern skall i fortsättningen inte smutsa ner sin byk på "Brottsplats Almedalen”. Låt nu aktörerna nyktra till och bakfyllan lägga sig så man får perspektiv på hur dumt hela arrangemanget är."
I artikeln framhåller Halldin också att jippot förstörde en människas liv, och syftar då givetvis på Littorinaffären.
Hur almedalen som evenemang hänger ihop med Littorins påstådda sexköp framkommer inte i artikelnt. Självklart är det en tragedi på det sätt Aftonbladet hängt ut den förre arbetsmarknadsministern, men jag förstår inte hur detta kan kopplas till det årliga almedalsevenemanget. Det var ju knappast där det hela skulle ha inträffat, och Aftonbladets journalister hade säkerligen hoppat på honom lika gärna på Stockholm Central, på Arlanda, eller på Silja lines färjeterminal. Och lika lite har det att göra med att landets makthavare sippat lite rosévin på en och annan tillställning under veckan. För övrigt är det beklagligt på vilket sätt Halldin använder en människas öde som ett slagträ i kampen för ett nyktrare samhälle (en åsikt han dock är fullt berättigad att ha).
Jag själv har varit på Almedalen två gånger nu. Det är ett färgsprakande evenemang fullt med intressanta seminarier och event som passar alla smaker. Det är dessutom ett lysande tillfälle att knyta värdefulla kontakter för framtiden, och framförallt träffa andra lika sinnade, umgås och bara ha allmänt trevligt. Det dricks en del alkohol, precis om på vilket annat större event som helst. Det är dock ingen som tvingar någon till detta, utan ett initiativ som besökarna själva tar. Ska Halldin för övrigt hålla Centern därifrån så har han mycket att jobba för, de var nämligen väldigt synliga i år såväl gamla som unga.
"Jag skall göra mitt allt för att inte mitt parti ska delta i denna dumhetens huvudbastion. Felet är att det är ett kommersiellt jippo, där man säljer vad som helst utom vett, sans och förstånd. Ett exempel på naiviteten och dumheten, sextio meter i högklackat, är ett av många exempel från spritångornas Visby.
Almedalen har varit politisk, kommersiell och medial hästmarknad utan ansvarstagande aktörer. Centern skall i fortsättningen inte smutsa ner sin byk på "Brottsplats Almedalen”. Låt nu aktörerna nyktra till och bakfyllan lägga sig så man får perspektiv på hur dumt hela arrangemanget är."
I artikeln framhåller Halldin också att jippot förstörde en människas liv, och syftar då givetvis på Littorinaffären.
Hur almedalen som evenemang hänger ihop med Littorins påstådda sexköp framkommer inte i artikelnt. Självklart är det en tragedi på det sätt Aftonbladet hängt ut den förre arbetsmarknadsministern, men jag förstår inte hur detta kan kopplas till det årliga almedalsevenemanget. Det var ju knappast där det hela skulle ha inträffat, och Aftonbladets journalister hade säkerligen hoppat på honom lika gärna på Stockholm Central, på Arlanda, eller på Silja lines färjeterminal. Och lika lite har det att göra med att landets makthavare sippat lite rosévin på en och annan tillställning under veckan. För övrigt är det beklagligt på vilket sätt Halldin använder en människas öde som ett slagträ i kampen för ett nyktrare samhälle (en åsikt han dock är fullt berättigad att ha).
Jag själv har varit på Almedalen två gånger nu. Det är ett färgsprakande evenemang fullt med intressanta seminarier och event som passar alla smaker. Det är dessutom ett lysande tillfälle att knyta värdefulla kontakter för framtiden, och framförallt träffa andra lika sinnade, umgås och bara ha allmänt trevligt. Det dricks en del alkohol, precis om på vilket annat större event som helst. Det är dock ingen som tvingar någon till detta, utan ett initiativ som besökarna själva tar. Ska Halldin för övrigt hålla Centern därifrån så har han mycket att jobba för, de var nämligen väldigt synliga i år såväl gamla som unga.
måndag 12 juli 2010
Drevet är i rullning
Det gick inte många dagar innan oppositionen och dess sympatisörer försökte dra nytta av det hela. Senast ut är Aftonbladets Helle Klein :
"Littorin är borta men statsminister Reinfeldt är kvar. Han visste redan i tisdags att den egentliga anledningen till att Littorin ville avgå var Aftonbladets uppgifter om det påstådda sexbrottet. I fyra dagar har han låtsats som inget och medverkat till att sprida lögnen om att vårdnadstvisten var avgångsorsaken.
Går det att lita på statsministern efter detta? Har han rent av vetat en längre tid? Har han skyddat en brottsling?"
"Reinfeldts presskonferens i lördags klargjorde ingenting. Han bara sa att Littorin till honom sagt att Aftonbladets uppgifter inte stämmer. Men vad anser han själv? Om han tror på sin partikamrat skulle han väl säga det och bestämt avvisa mediauppgifterna? Om han inte tror på honom skulle han väl lika bestämt ta avstånd från det eventuella brottet och tala engagerat mot sexköp?"
Det som har hänt är en tragedi för hela den svenska politiken. Men att försöka plocka poäng på det som har hänt är lågt. Vi vet ännu inte exakt vad som har hänt, och jag tycker man ska avvakta den utredning som görs innan man dömer någon. Statsministerns uppgift är inte heller att agera journalist och spekulera, varför man knappast kan anklaga honom för att ha vare sig ljugit eller hållt inne med sanningen. Samma sak upplevde vi under föregående valrörelse då Göran Persson inte var sen med att använda dataintrångsskandalen i Folkpartiet som ett politiskt slagträ. Det är bara att hoppas på att samma sak inte kommer att ske igen mer än vad det redan gjort.
"Littorin är borta men statsminister Reinfeldt är kvar. Han visste redan i tisdags att den egentliga anledningen till att Littorin ville avgå var Aftonbladets uppgifter om det påstådda sexbrottet. I fyra dagar har han låtsats som inget och medverkat till att sprida lögnen om att vårdnadstvisten var avgångsorsaken.
Går det att lita på statsministern efter detta? Har han rent av vetat en längre tid? Har han skyddat en brottsling?"
"Reinfeldts presskonferens i lördags klargjorde ingenting. Han bara sa att Littorin till honom sagt att Aftonbladets uppgifter inte stämmer. Men vad anser han själv? Om han tror på sin partikamrat skulle han väl säga det och bestämt avvisa mediauppgifterna? Om han inte tror på honom skulle han väl lika bestämt ta avstånd från det eventuella brottet och tala engagerat mot sexköp?"
Det som har hänt är en tragedi för hela den svenska politiken. Men att försöka plocka poäng på det som har hänt är lågt. Vi vet ännu inte exakt vad som har hänt, och jag tycker man ska avvakta den utredning som görs innan man dömer någon. Statsministerns uppgift är inte heller att agera journalist och spekulera, varför man knappast kan anklaga honom för att ha vare sig ljugit eller hållt inne med sanningen. Samma sak upplevde vi under föregående valrörelse då Göran Persson inte var sen med att använda dataintrångsskandalen i Folkpartiet som ett politiskt slagträ. Det är bara att hoppas på att samma sak inte kommer att ske igen mer än vad det redan gjort.
söndag 11 juli 2010
Almedalen - blandat kompott
Jag kom i torsdags kväll fem från årets almedalsvecka i Visby. Det har varit en mycket spännande vecka med tal av partiledare, intressanta seminarier, och självklart en massa trevligt umgänge och festande. Statsminister Fredrik Reinfeldt höll ett tal som jag måste säga var bland hans bättre insatser i hans statsministerhistoria (som förhoppningsvis kommer att fortgå). Han använde sig av en helt ny framtoning. Lite lätt skämtsam och tydliga tyngdpunkter. Talen av Björklund och Olofsson var inte heller fy skam, men de kunde inte på långa vägar jämföras med statsministerns. Bland seminarier var för min del det mest intressanta ett som företagarna anordnade om finanskrisens orsak och verkan där bland annat Mats Odell och Johan Norberg deltog. Den sistnämnde är en riktigt trevlig talare att lyssna på. Även Tomas Bodström visade upp en mer skämtsam sida då han under ett av polisförbundets seminarier fullständigt retade gallfeber på justitieminister Ask. Kort och gott, en mycket lyckad vecka och vi har redan bokat vandrarhem för nästa år. Bland uppseendeväckande saker var väl att Gudrun Schyman tog sig friheten att bränna upp 100 000 kr i en bunke. Ett ytterst märkligt beteende om du frågar mig.
Under slutet av veckan offentliggjordes det också att Sven-Otto Littorin lämnade sin post som arbetsmarknadsminister, skälet uppgavs vara familjeskäl. Men senare kom uppgifter från Aftonbladet om att det hela hade helt andra grunder, nämligen den att Littorin för fyra år sedan köpt sex . Detta är som bekant en handling som i Sverige är olaglig. Littorin själv förnekar händelserna, och spekulationerna är i full gång. Fredrik Reinfeldt har nyss meddelat att frågorna gällande anklagelserna var skälet till avgången. Men fyra dagar efter att Littorin avgått förnekar han den anklagelse som han tidigare inte ville svara på. Han hävdar vidare till att det har med hans barn att göra. Motsägelsefullt kan tyckas. Aftonbladets Lena Mellin kommenterar förljande:
"Det är motsägelsefullt. Först lämnar Sven Otto Littorin regeringen för att han får frågor som han inte vill besvara.
Sedan går det fyra dygn. Då svarar Littorin plötsligt genom sin advokat, vilket är mycket välkommet. Hans svar är nej. Han har inte köpt sex.
Sven Otto Littorin lämnar alltså regeringen för att han fått frågor om någonting som han fyra dagar senare uppger att han aldrig har gjort.
Det kan vara sant. Men det är i så fall en av de märkligaste ministeravgångarna
i svensk politisk historia."
Även DN:s ledare skriver idag om ämnet:
"Det brott Sven Otto Littorin påstås ha begått före sin ministertid, och som han förnekat i sitt samtal med Reinfeldt, är nu preskriberat. Det innebär inte att misstankarna saknar allmänintresse, men det betyder att Aftonbladets uppgifter aldrig kommer att prövas rättsligt.
Littorins avgång reser dock besvärande frågor om statsministerns och hans före detta arbetsmarknadsministers syn på sanningen.
Sven Otto Littorin har själv talat om att han lidit av djupa depressioner och av hjärtproblem. Det väcker medkänsla, men kan aldrig motivera att man som minister slirar med sanningen eller avstår från att svara på brottsanklagelser som har stöd i vittnesmål och sidobevisning.
Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Den just avslutade Almedalsveckan lämnar en obehaglig eftersmak."
Situationen är svårhanterlig. Det faktum att man försökt dölja sanningen från början är problem nog i sig. Men vad kommer detta att få för följder för Moderaternas (och i värsta fall alliansens) valrörelser? Det återstår att se. Vad jag är orolig för är att oppositionen kommer att använda det hela som ett slagträ i debatter, precis som skedde mot Folkpartiet under förra valrörelsen. En droppe t-sprit gör hela bägaren sur. Mona Sahlin har redan börjat när hon i svenska dagbladet anklagar regeringen för att lägga ut dimridåer
Självklart bör alla fakta ligga på bordet. Det bästa man kan göra just nu är att avvakta tills så är fallet. Och jag hoppas verkligen inte att detta på något sätt kommer att påverka några valresultat.
Vill i övrigt tacka alla för en mycket trevlig almedalsvecka, och ser fram emot valrörelsen!
Under slutet av veckan offentliggjordes det också att Sven-Otto Littorin lämnade sin post som arbetsmarknadsminister, skälet uppgavs vara familjeskäl. Men senare kom uppgifter från Aftonbladet om att det hela hade helt andra grunder, nämligen den att Littorin för fyra år sedan köpt sex . Detta är som bekant en handling som i Sverige är olaglig. Littorin själv förnekar händelserna, och spekulationerna är i full gång. Fredrik Reinfeldt har nyss meddelat att frågorna gällande anklagelserna var skälet till avgången. Men fyra dagar efter att Littorin avgått förnekar han den anklagelse som han tidigare inte ville svara på. Han hävdar vidare till att det har med hans barn att göra. Motsägelsefullt kan tyckas. Aftonbladets Lena Mellin kommenterar förljande:
"Det är motsägelsefullt. Först lämnar Sven Otto Littorin regeringen för att han får frågor som han inte vill besvara.
Sedan går det fyra dygn. Då svarar Littorin plötsligt genom sin advokat, vilket är mycket välkommet. Hans svar är nej. Han har inte köpt sex.
Sven Otto Littorin lämnar alltså regeringen för att han fått frågor om någonting som han fyra dagar senare uppger att han aldrig har gjort.
Det kan vara sant. Men det är i så fall en av de märkligaste ministeravgångarna
i svensk politisk historia."
Även DN:s ledare skriver idag om ämnet:
"Det brott Sven Otto Littorin påstås ha begått före sin ministertid, och som han förnekat i sitt samtal med Reinfeldt, är nu preskriberat. Det innebär inte att misstankarna saknar allmänintresse, men det betyder att Aftonbladets uppgifter aldrig kommer att prövas rättsligt.
Littorins avgång reser dock besvärande frågor om statsministerns och hans före detta arbetsmarknadsministers syn på sanningen.
Sven Otto Littorin har själv talat om att han lidit av djupa depressioner och av hjärtproblem. Det väcker medkänsla, men kan aldrig motivera att man som minister slirar med sanningen eller avstår från att svara på brottsanklagelser som har stöd i vittnesmål och sidobevisning.
Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Den just avslutade Almedalsveckan lämnar en obehaglig eftersmak."
Situationen är svårhanterlig. Det faktum att man försökt dölja sanningen från början är problem nog i sig. Men vad kommer detta att få för följder för Moderaternas (och i värsta fall alliansens) valrörelser? Det återstår att se. Vad jag är orolig för är att oppositionen kommer att använda det hela som ett slagträ i debatter, precis som skedde mot Folkpartiet under förra valrörelsen. En droppe t-sprit gör hela bägaren sur. Mona Sahlin har redan börjat när hon i svenska dagbladet anklagar regeringen för att lägga ut dimridåer
Självklart bör alla fakta ligga på bordet. Det bästa man kan göra just nu är att avvakta tills så är fallet. Och jag hoppas verkligen inte att detta på något sätt kommer att påverka några valresultat.
Vill i övrigt tacka alla för en mycket trevlig almedalsvecka, och ser fram emot valrörelsen!
lördag 3 juli 2010
Sexköpslagen har gett önskad effekt
Regeringens utredare Anna Skarhed presenterade i dagarna sin utvärdering om den lag som förbjuder sexköp har gett den effekt som önskats. Det är en lag som varit mycket omdiskuterad. En del har hävdat att den endast flyttar verksamheten in i det dunkla, andra menar att det är ett bra sätt att komma åt hallickar på. Den utredning som gjorts på uppdrag av regeringen presenteras på regeringens hemsida och visar följande resultat i korta drag:
"Utredningens slutsats är att prostitutionen i Sverige, till skillnad från i jämförbara länder, sedan förbudet infördes i vart fall inte har ökat. Förbudet mot köp av sexuell tjänst har också motverkat etableringen av organiserad kriminalitet i Sverige. Kriminaliseringen har därmed bidragit till att bekämpa prostitutionen och människohandel för sexuella ändamål.
Förbudet mot köp av sexuell tjänst har också en normativ effekt. Det har skett en markant förändring av inställningen till köp av sexuella tjänster som i tiden sammanfaller med kriminaliseringen av sexköp. Det finns numera ett starkt stöd för förbudet mot köp av sexuell tjänst i Sverige. Förbudet har visat sig ha en avskräckande effekt på sexköpare. Utredningen har inte kunnat finna att kriminaliseringen negativt drabbat de personer som utnyttjas i prostitution."
Den organiserade brottsligheten som sysslar med trafficking väljer uppenbarligen att etablera sig i länder där prostution är fullt tillåtet, exempelvis Tyskland där det numera ses som vilket yrke som helst, något som dessutom skildras i Svante Tidholms film "Som en Pascha" som häromveckan visades i SVT. Att inte tillåta denna "marknad" i Sverige håller uppenbarligen verksamheten härifrån.
Vad som mer är intressant i utredningen är att den visar att den svenska sexköpslagen har skapat en attitydförändring. Det anses mindre och mindre acceptabelt att behandla människors kroppar (både män och kvinnor) som handelsvaror. Många kritiker har också menat att detta skulle skapa en dålig situation för de prostituerade, vilket uppenbarligen inte heller stämmer. Undersökning på undersökning har visat att den allra största majoriteten prostituerade vill lämna prostitutionen, och med denna lag vet de prostituerade att de torskar som köper dem begår ett brott med den handlingen. Genom att våga anmäla dessa kan de få brottsofferstöd, och på sikt förhoppningsvis kunna leva ett bättre liv utan att bli köpta. Myten om den lyckliga horan är och förblir i de allra flesta fall inget annat än en myt.
Ska man tro denna utredning så har argumenten från Alexander Bard och andra motståndare till sexköpslagen inte hållit. Men arbetet är inte slut, självklart måste arbetet med prostitution och trafficking fortsätta. Och Sverige bör i EU aktivt jobba för att lagen sprids vidare till andra länder. Hela rapporten finns att läsa här
Det gjorde ont i mig när Liberala Ungdomsförbundet under sin förra kongress gick ifrån sin tidigare positiva hållning till sexköpslagen. Men det är inte för sent att ändra sig.
"Utredningens slutsats är att prostitutionen i Sverige, till skillnad från i jämförbara länder, sedan förbudet infördes i vart fall inte har ökat. Förbudet mot köp av sexuell tjänst har också motverkat etableringen av organiserad kriminalitet i Sverige. Kriminaliseringen har därmed bidragit till att bekämpa prostitutionen och människohandel för sexuella ändamål.
Förbudet mot köp av sexuell tjänst har också en normativ effekt. Det har skett en markant förändring av inställningen till köp av sexuella tjänster som i tiden sammanfaller med kriminaliseringen av sexköp. Det finns numera ett starkt stöd för förbudet mot köp av sexuell tjänst i Sverige. Förbudet har visat sig ha en avskräckande effekt på sexköpare. Utredningen har inte kunnat finna att kriminaliseringen negativt drabbat de personer som utnyttjas i prostitution."
Den organiserade brottsligheten som sysslar med trafficking väljer uppenbarligen att etablera sig i länder där prostution är fullt tillåtet, exempelvis Tyskland där det numera ses som vilket yrke som helst, något som dessutom skildras i Svante Tidholms film "Som en Pascha" som häromveckan visades i SVT. Att inte tillåta denna "marknad" i Sverige håller uppenbarligen verksamheten härifrån.
Vad som mer är intressant i utredningen är att den visar att den svenska sexköpslagen har skapat en attitydförändring. Det anses mindre och mindre acceptabelt att behandla människors kroppar (både män och kvinnor) som handelsvaror. Många kritiker har också menat att detta skulle skapa en dålig situation för de prostituerade, vilket uppenbarligen inte heller stämmer. Undersökning på undersökning har visat att den allra största majoriteten prostituerade vill lämna prostitutionen, och med denna lag vet de prostituerade att de torskar som köper dem begår ett brott med den handlingen. Genom att våga anmäla dessa kan de få brottsofferstöd, och på sikt förhoppningsvis kunna leva ett bättre liv utan att bli köpta. Myten om den lyckliga horan är och förblir i de allra flesta fall inget annat än en myt.
Ska man tro denna utredning så har argumenten från Alexander Bard och andra motståndare till sexköpslagen inte hållit. Men arbetet är inte slut, självklart måste arbetet med prostitution och trafficking fortsätta. Och Sverige bör i EU aktivt jobba för att lagen sprids vidare till andra länder. Hela rapporten finns att läsa här
Det gjorde ont i mig när Liberala Ungdomsförbundet under sin förra kongress gick ifrån sin tidigare positiva hållning till sexköpslagen. Men det är inte för sent att ändra sig.
onsdag 30 juni 2010
Världshandeln är inget problem, utan en lösning på många problem.
Dagens nyheter har idag en mycket intressant ledare om orsak och verkan gällande stigande livsmedelspriser.
"När de globala livsmedelspriserna sköt i höjden för två år sedan var det många som skyllde på spekulanter. Sedan fick världen annat att tänka på. Det blev finanskris, och sökandet efter syndabockar riktades åt annat håll. Men hur var det egentligen? Var det spekulation som drev livsmedelspriserna i höjden? Två forskare har på uppdrag av OECD analyserat frågan. Men utfallet är negativ: Ingenting tyder på att det var klippare och spekulanter som pressade upp livsmedelspriserna. Inte heller tycks fondernas själva konstruktion ha haft någon roll i dramat".
Livsmedel är något gemene man införskaffar för att just äta det. Det är inga produkter man köper in och ligger på i väntan på att priserna ska gå upp. Livsmedel, åtminstone färska sådana, blir dåliga när de får ligga. Till skillnad från exempelvis värdepapper och fastigheter.
Självklart är inte situationen oproblematisk. Stigande priser drabbar fattiga människor i utvecklingsländer hårt.
"Men mot befolkningen i fattiga länder kan stigande och häftigt fluktuerande livsmedelspriser utgöra ett allvarligt hot. OECD beräknar att en miljard människor i dag är undernärda. På lägre sikt måste livsmedelsproduktionen öka för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten. Ändå är det varken något produktionsfall eller befolkningsökningen som ligger bakom de senaste årens högre livsmedelspriser. Pressen uppåt kan i huvudsak förklaras av stigande efterfrågan. För det första har en växande medelklass i länder som Kina och Indien förändrat sin konsumtion. De har råd att köpa exklusivare livsmedel och har inte minst börjat äta mer kött än tidigare. Denna välståndsökning är i sig positiv. Problemet är att det finns andra grupper vars inkomster inte stigit som fått svårt att betala de högre livsmedelspriserna."
Marknaden för livsmedel är dåligt konkurrensutsatt. Exempelvis domineras livsmedelsmarknaden i Sverige av ett fåtal grossister, och hela EU:s jordbruk hålls under armarna av subventioner som här skapar en enorm överproduktion av jordbruksprodukter där överskottet dumpas till tredje världen, och en hel del dessutom bränns upp för att hålla priserna uppe. Ett ytterst omoraliskt beteende med tanke på den bristsituation som råder på många håll i världen. Europa är inte ensamt om sina subventioner, även i USA håller staten förlusttyngda bondgårdar under armarna.
En annan orsak är också att de rika ländernas ökade efterfrågan på Etanol som drivmedel har trissat upp priserna. Statlig subventionering av etanolförsäljning har visat sig vara en mindre bra miljöåtgärd, och dessa subventioner bör slopas. Inte minst därför att det missgynnar andra alternativa bränslen.
Marknaderna för livsmedel bör öppnas upp för att öka tillgången, och därav få ned priserna. Frihandel löser problem eftersom det pressar ned priser och därav skapar möjligheter för fattiga människor i tredje världen att skapa sig ett drägligare liv. Vad är det som vänstermänniskor tycker är så fruktansvärt med detta?
"När de globala livsmedelspriserna sköt i höjden för två år sedan var det många som skyllde på spekulanter. Sedan fick världen annat att tänka på. Det blev finanskris, och sökandet efter syndabockar riktades åt annat håll. Men hur var det egentligen? Var det spekulation som drev livsmedelspriserna i höjden? Två forskare har på uppdrag av OECD analyserat frågan. Men utfallet är negativ: Ingenting tyder på att det var klippare och spekulanter som pressade upp livsmedelspriserna. Inte heller tycks fondernas själva konstruktion ha haft någon roll i dramat".
Livsmedel är något gemene man införskaffar för att just äta det. Det är inga produkter man köper in och ligger på i väntan på att priserna ska gå upp. Livsmedel, åtminstone färska sådana, blir dåliga när de får ligga. Till skillnad från exempelvis värdepapper och fastigheter.
Självklart är inte situationen oproblematisk. Stigande priser drabbar fattiga människor i utvecklingsländer hårt.
"Men mot befolkningen i fattiga länder kan stigande och häftigt fluktuerande livsmedelspriser utgöra ett allvarligt hot. OECD beräknar att en miljard människor i dag är undernärda. På lägre sikt måste livsmedelsproduktionen öka för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten. Ändå är det varken något produktionsfall eller befolkningsökningen som ligger bakom de senaste årens högre livsmedelspriser. Pressen uppåt kan i huvudsak förklaras av stigande efterfrågan. För det första har en växande medelklass i länder som Kina och Indien förändrat sin konsumtion. De har råd att köpa exklusivare livsmedel och har inte minst börjat äta mer kött än tidigare. Denna välståndsökning är i sig positiv. Problemet är att det finns andra grupper vars inkomster inte stigit som fått svårt att betala de högre livsmedelspriserna."
Marknaden för livsmedel är dåligt konkurrensutsatt. Exempelvis domineras livsmedelsmarknaden i Sverige av ett fåtal grossister, och hela EU:s jordbruk hålls under armarna av subventioner som här skapar en enorm överproduktion av jordbruksprodukter där överskottet dumpas till tredje världen, och en hel del dessutom bränns upp för att hålla priserna uppe. Ett ytterst omoraliskt beteende med tanke på den bristsituation som råder på många håll i världen. Europa är inte ensamt om sina subventioner, även i USA håller staten förlusttyngda bondgårdar under armarna.
En annan orsak är också att de rika ländernas ökade efterfrågan på Etanol som drivmedel har trissat upp priserna. Statlig subventionering av etanolförsäljning har visat sig vara en mindre bra miljöåtgärd, och dessa subventioner bör slopas. Inte minst därför att det missgynnar andra alternativa bränslen.
Marknaderna för livsmedel bör öppnas upp för att öka tillgången, och därav få ned priserna. Frihandel löser problem eftersom det pressar ned priser och därav skapar möjligheter för fattiga människor i tredje världen att skapa sig ett drägligare liv. Vad är det som vänstermänniskor tycker är så fruktansvärt med detta?
måndag 21 juni 2010
Frihet även för kungligheter
Så fick tillslut Victoria sin Daniel, följt av ett hejdundrans firande fullt av pompa och ståt. Närvarade gjorde kungafamiljens släkt och vänner, politiker, och representanter från Näringslivet. Undantag för Carl-Henrik Svanberg som hade skam nog i kroppen att inte lämna oljekatastrofen i sticket och åka till Sverige och bli bjuden på fest för skattebetalarnas pengar.
Lördagens ledare i Dagens nyheter reflekterade bra över situationen:
"Victoria fick till slut sin Daniel, men självklart var det inte. I släkten Bernadotte finns åtskilliga som under 1900-talet stötts bort ur den kungliga familjegemenskapen därför att de följt hjärtat och gift sig med någon av folket. Den grundläggande mänskliga rättigheten att själv få välja sin make eller maka har inte omfattat alla. Inte heller Victoria har kunnat välja livspartner fritt, utan tvingades inhämta ett godkännande från kungen och regeringen. Denna konsekvens av vårt statsskick är bisarr för en ung kvinna."
"De kungligas funktion har alltid varit att stå över andra människor, även när det inskränkt deras eget livsrum. I ett modernt samhälle blir emellertid denna konstitutionella särställning så tydligt en anakronism, eftersom den hamnar på kollisionskurs med de värden som bär upp demokratier. Privata familjeband läggs som grund för offentlig maktutövning. Någon reell möjlighet till ansvarsutkrävande finns inte. Det demokratiska underskottet är uppenbart – men också de kungliga drabbas av ojämlikheten."
Javisst är frågan om monarkins vara eller icke vara en lika stor fråga för kungligheterna som för övriga. Att några individer inte tillåts leva som andra bara för att de är födda i en viss familj är inte sunt på något sätt. Personer som inte tillåts rösta i allmäna val, inte tillåts uttala sig politiskt, och heller inte gifta sig med vem som helst utan regeringens samtycke. Det är inte alls längesen det inte var tänkbart för barn av kungligheter att gifta sig med personer som inte hade adlig bakgrund. En fruktansvärt bakåtsträvande syn.
Stödet för monarkin är fortfarande starkt, men det är sjunker. Någon hävdar att det just beror på att man valt att släppa in icke-kungliga personer i familjen. För egen del så hoppas jag det beror på att man helt enkelt ogillar att vi har ett statsskick där posten som sverige statschef ärvs, att man kan födas till ett ämbete. Det är tråkigt att frågan är så Tabubelagd i Sverige. När man diskuterar förändringar av grundlagar, så måste även succeccionsordningen kunna diskuteras.
Men i vilket fall så får jag gratulera brudparet, och hoppas lycka och välgång må följa er. Den största lyckan vore om ni kunde få leva ett liv utan förpliktelser reglerade i succetionsordningen.
Lördagens ledare i Dagens nyheter reflekterade bra över situationen:
"Victoria fick till slut sin Daniel, men självklart var det inte. I släkten Bernadotte finns åtskilliga som under 1900-talet stötts bort ur den kungliga familjegemenskapen därför att de följt hjärtat och gift sig med någon av folket. Den grundläggande mänskliga rättigheten att själv få välja sin make eller maka har inte omfattat alla. Inte heller Victoria har kunnat välja livspartner fritt, utan tvingades inhämta ett godkännande från kungen och regeringen. Denna konsekvens av vårt statsskick är bisarr för en ung kvinna."
"De kungligas funktion har alltid varit att stå över andra människor, även när det inskränkt deras eget livsrum. I ett modernt samhälle blir emellertid denna konstitutionella särställning så tydligt en anakronism, eftersom den hamnar på kollisionskurs med de värden som bär upp demokratier. Privata familjeband läggs som grund för offentlig maktutövning. Någon reell möjlighet till ansvarsutkrävande finns inte. Det demokratiska underskottet är uppenbart – men också de kungliga drabbas av ojämlikheten."
Javisst är frågan om monarkins vara eller icke vara en lika stor fråga för kungligheterna som för övriga. Att några individer inte tillåts leva som andra bara för att de är födda i en viss familj är inte sunt på något sätt. Personer som inte tillåts rösta i allmäna val, inte tillåts uttala sig politiskt, och heller inte gifta sig med vem som helst utan regeringens samtycke. Det är inte alls längesen det inte var tänkbart för barn av kungligheter att gifta sig med personer som inte hade adlig bakgrund. En fruktansvärt bakåtsträvande syn.
Stödet för monarkin är fortfarande starkt, men det är sjunker. Någon hävdar att det just beror på att man valt att släppa in icke-kungliga personer i familjen. För egen del så hoppas jag det beror på att man helt enkelt ogillar att vi har ett statsskick där posten som sverige statschef ärvs, att man kan födas till ett ämbete. Det är tråkigt att frågan är så Tabubelagd i Sverige. När man diskuterar förändringar av grundlagar, så måste även succeccionsordningen kunna diskuteras.
Men i vilket fall så får jag gratulera brudparet, och hoppas lycka och välgång må följa er. Den största lyckan vore om ni kunde få leva ett liv utan förpliktelser reglerade i succetionsordningen.
fredag 18 juni 2010
Presidenten, oljan, och infytandet över näringslivet
President Barack Obama befinner sig just nu i en mycket otacksam roll. Att vara president när landet befinner sig i den värsta miljökatastrofen någonsin är inte lätt. Oljekatastrofen är en olycka som engagerar oerhört många människor i de delstater som har kust mot Mexikanska golfen, och mycket eller lite presidenten gör (av det han KAN göra) så anses det ändå inte tillräckligt. Vill det sig illa kan det ta sig i uttryck i höstens amerikanska mellanårsval. Men Obama kämpar på, och har fått BP att gå med på att inrätta en fond som ska kompensera alla de anställda inom fiskerinäringen och turistnäringen som drabbats av oljan.
I en nyhetsanalys i New York times berörs just handlingen med BP:s fond i ett djupare perspektiv.
"With that display of raw arm-twisting, Mr. Obama reinvigorated a debate about the renewed reach of government power, or, alternatively, the power of government overreach. It is an argument that has come to define Mr. Obama’s first 18 months in office, and one that Mr. Obama clearly hopes to make a central issue in November’s midterm elections."
Ökad makt över företagen från presidentens sida har enligt analytikern David E Sang präglat Obamas första 18 månader vid makten. Sparpaket för att hålla biljättarna Chrysler och GM under sina armar, och nu senast BP:s kompensationsfonder visar detta mycket tydligt. Att amerikanska staten går in och sätter två förlusttyngda biltillverkare på respirator, på samma sätt som oppositionen ville gör med SAAB, kan jag inte se annat än fel. Gällande BP är situationen lite mer komplex.
Liberalismen säkerställer näringsfriheten och alla individers frihet att bedriva näringsverksamhet, så länge denna inte kränker andras friheter. BP har i detta läge kränkt mängder av människors näringsfrihet då dessa inte kan utöva sina yrken. Jag syftar då givetvis på fiskare och näringsidkare inom turistnäringen. Många näringar kommer att slås ut fullständigt. Självklart bör då BP ta sitt ansvar och kompensera dessa människor.
Att borra olja på så djupt vatten som Deepwater Horizon gjorde innebär enligt de allra flesta bedömmare en enorm risk. Och täta läckor när det endast går att använda sig av fjärrstyrda robotar är efter vad vi kan erfara en mycket svår uppgift. Med den risk det innebär för många enskilda individer är det kanske helt enkelt dags att sluta borra olja på så djupa vatten. Det skulle tvinga upp oljepriser, men samtidigt skapa ytterligare incitament för att bli kvitt världens oljeberoende.
I en nyhetsanalys i New York times berörs just handlingen med BP:s fond i ett djupare perspektiv.
"With that display of raw arm-twisting, Mr. Obama reinvigorated a debate about the renewed reach of government power, or, alternatively, the power of government overreach. It is an argument that has come to define Mr. Obama’s first 18 months in office, and one that Mr. Obama clearly hopes to make a central issue in November’s midterm elections."
Ökad makt över företagen från presidentens sida har enligt analytikern David E Sang präglat Obamas första 18 månader vid makten. Sparpaket för att hålla biljättarna Chrysler och GM under sina armar, och nu senast BP:s kompensationsfonder visar detta mycket tydligt. Att amerikanska staten går in och sätter två förlusttyngda biltillverkare på respirator, på samma sätt som oppositionen ville gör med SAAB, kan jag inte se annat än fel. Gällande BP är situationen lite mer komplex.
Liberalismen säkerställer näringsfriheten och alla individers frihet att bedriva näringsverksamhet, så länge denna inte kränker andras friheter. BP har i detta läge kränkt mängder av människors näringsfrihet då dessa inte kan utöva sina yrken. Jag syftar då givetvis på fiskare och näringsidkare inom turistnäringen. Många näringar kommer att slås ut fullständigt. Självklart bör då BP ta sitt ansvar och kompensera dessa människor.
Att borra olja på så djupt vatten som Deepwater Horizon gjorde innebär enligt de allra flesta bedömmare en enorm risk. Och täta läckor när det endast går att använda sig av fjärrstyrda robotar är efter vad vi kan erfara en mycket svår uppgift. Med den risk det innebär för många enskilda individer är det kanske helt enkelt dags att sluta borra olja på så djupa vatten. Det skulle tvinga upp oljepriser, men samtidigt skapa ytterligare incitament för att bli kvitt världens oljeberoende.
tisdag 15 juni 2010
Framgång borde premieras, inte motarbetas
I dagens industri kan man läsa om vilka politiker som tjänar mest . De är ett par stycken från alliansen som toppar, däribland Antonia Ax:son Johnsson, Maud Olofsson och självklart statsminister Fredrik Reinfeldt. De höga inkomsterna ligger på nivåer mellan 1,5 och 3,5 miljoner.
Publikationer av detta slag är inget ovanligt i Sverige. Hur ofta ser man exempelvis inte löpsedlar med rubrikerna "de tjänar mest i din kommun"? Uppgifter om människors löner är offentlig information, så att publicera dem är rent juridiskt inget förkastligt. Samma sak sker när vissa chefer får ut bonusar efter prestation.
Vad som däremot är förkastligt är att man tittar snett på en människa som får lite högre lön än andra. En person som får en hög lön har förmodligen lyckats bra i sin karriär, har ett stort ansvar, och lägger ned mycket tid på sitt jobb. Förmodligen betydligt mer tid än många andra. Därav anser de som sätter personens lön att denne är värd en hög lön. Riksdagsledamöter är ett exempel. De tjänar mycket bra, men de har också ett enormt ansvar. De sitter på sina positioner på mandat av hela svenska folket, och arbetar otroligt mycket mer än de flesta. Då vore det väl oerhört konstigt om inte dessa folkvalda skulle tillåtas ha höga löner. I andra länder, exempelvis USA, anses det vara beundransvärt att kliva uppåt i karriären och öka sina inkomster. Men i Sverige ter det sig nästan som nåt fult. Självklart finns det yrkesgrupper som är underbetalda, men då ska man fokusera på att höja deras löner. Inte sänka löner hos personer i andra yrkesgrupper.
Detta beror endast på en sak, som ligger djupt rotad hos det svenska folket: Den svenska avundsjukan!
Publikationer av detta slag är inget ovanligt i Sverige. Hur ofta ser man exempelvis inte löpsedlar med rubrikerna "de tjänar mest i din kommun"? Uppgifter om människors löner är offentlig information, så att publicera dem är rent juridiskt inget förkastligt. Samma sak sker när vissa chefer får ut bonusar efter prestation.
Vad som däremot är förkastligt är att man tittar snett på en människa som får lite högre lön än andra. En person som får en hög lön har förmodligen lyckats bra i sin karriär, har ett stort ansvar, och lägger ned mycket tid på sitt jobb. Förmodligen betydligt mer tid än många andra. Därav anser de som sätter personens lön att denne är värd en hög lön. Riksdagsledamöter är ett exempel. De tjänar mycket bra, men de har också ett enormt ansvar. De sitter på sina positioner på mandat av hela svenska folket, och arbetar otroligt mycket mer än de flesta. Då vore det väl oerhört konstigt om inte dessa folkvalda skulle tillåtas ha höga löner. I andra länder, exempelvis USA, anses det vara beundransvärt att kliva uppåt i karriären och öka sina inkomster. Men i Sverige ter det sig nästan som nåt fult. Självklart finns det yrkesgrupper som är underbetalda, men då ska man fokusera på att höja deras löner. Inte sänka löner hos personer i andra yrkesgrupper.
Detta beror endast på en sak, som ligger djupt rotad hos det svenska folket: Den svenska avundsjukan!
söndag 13 juni 2010
SIFO: Alliansen leder
Idag presenterades ännu en opponionsmätning. Och till skillnad från den som presenterades från SCB tidigare i veckan så hävdar SIF att Allianser leder och Moderaterna är största parti. Av de mätningar som presenterats den senaste veckan är det endast SCB som visat på ett stort övertag för de rödgröna. Dick Erixon kommenterar det hela enligt följande:
SCB kan slänga sig i väggen
Nåja, dock bör det tilläggas att den mätningen spelat valresultatet ända sedan mätningarna startade 1973. Dessutom har SCB använt sig av ett betydligt större urval än vad de andra opponionsinstituten har gjort.
DN:s politiske kommentator Henrik Brors kommenterar det hela enligt följande:
De mätningar som huvudsakligen är gjorda i andra halvan av maj visar på en omsvängning till de borgerligas fördel som gör att det väger jämnt mellan blocken, som i Novus och Synovates mätningar.
Skillnaderna mellan SCB och andra institut kan alltså bero på att det sker snabba omkastningar i opinionen nu, som är svåra att fånga upp om man bara gör mätningar två gånger om året som Statistiska Centralbyrån.
Det är troligtvis mycket jämnt mellan blocken, och vi har en mycket spännande valrörelse att se fram emot.
SCB kan slänga sig i väggen
Nåja, dock bör det tilläggas att den mätningen spelat valresultatet ända sedan mätningarna startade 1973. Dessutom har SCB använt sig av ett betydligt större urval än vad de andra opponionsinstituten har gjort.
DN:s politiske kommentator Henrik Brors kommenterar det hela enligt följande:
De mätningar som huvudsakligen är gjorda i andra halvan av maj visar på en omsvängning till de borgerligas fördel som gör att det väger jämnt mellan blocken, som i Novus och Synovates mätningar.
Skillnaderna mellan SCB och andra institut kan alltså bero på att det sker snabba omkastningar i opinionen nu, som är svåra att fånga upp om man bara gör mätningar två gånger om året som Statistiska Centralbyrån.
Det är troligtvis mycket jämnt mellan blocken, och vi har en mycket spännande valrörelse att se fram emot.
onsdag 9 juni 2010
Vad händer med Sverige i EU om det blir maktskifte i höst?
På Newsmill finns en intressant artikel om hur Sveriges roll i Europa kommer att förändras om det blir maktskifte i höst. Artikeln är skriven av Liberalen Jan Rejdnell.
"En alltmer antivästlig världsbild och nationalistisk inställning präglar vänstern i Sverige. Om bara ett fåtal förslag vinner gehör i en kommande rödgrön regering, får det katastrofala följder för svensk ekonomi och återverkning i samarbetet i Europa. Ohly och vänsterpartiet kommer aldrig foga sig en gemensam utriskepolitisk grund eller samsyn med övriga länder i Europa."
Det finns skäl till denna oro. Persson, Hansson, Carlsson, Erlander, ja alla såg de till att hålla vänsterpartiet långt bort ifrån utrikespolitiken. Jag har också tidigare trott detsamma om Mona Sahlin skulle använda sig av samma stuk. Dröm om min förvåning när de rödgröna lanserade sitt förslag till utrikespolitiskt manifest där man kräver att USA ska stänga alla sina militärbaser världen över. Göran Persson var tidigare noga med att upprätthålla goda relationer med USA, men det har aldrig Vänstern velat som alltid sett USA som "kapitalismens överhuvud". Vilka ska bli våra nya samarbetspartners när vi kommer på kant med USA? Herrar som Chavez, Castro, och Lukasjenko? Hur relationerna med USA kommer att bli vid en rödgrön valseger vill jag inte ens tänka på
Så är det det här med EU. Att driva en gemensam utrikespolitik med de andra EU-länderna finns det flera skäl till. Framförallt så är Europa en betydligt starkare röst i världen än lilla Sverige, och till en starkare röst lyssnar desto fler. EU kan på allvar bli en viktig aktör i kampen för att demokratisera världen. Men nu kan ett parti släppas in som vill lämna EU, som tycker att vi är lite bättre än andra och därför ska stå utanför samarbetet. Samma parti motsätter sig arbetskraftsinvandring och hejade ivrigt på Byggnads när de hindrade en grupp lettiska arbetare att söka sin lycka i Sverige.
Vänsterpartiet är Europafientligt och bakåtsträvande. Det skulle vara en katastrof om de fick något som helst inflytande över svensk utrikespolitik.
Men detta taggar mig att arbeta ännu hårdare för en valseger för alliansen i höst!
"En alltmer antivästlig världsbild och nationalistisk inställning präglar vänstern i Sverige. Om bara ett fåtal förslag vinner gehör i en kommande rödgrön regering, får det katastrofala följder för svensk ekonomi och återverkning i samarbetet i Europa. Ohly och vänsterpartiet kommer aldrig foga sig en gemensam utriskepolitisk grund eller samsyn med övriga länder i Europa."
Det finns skäl till denna oro. Persson, Hansson, Carlsson, Erlander, ja alla såg de till att hålla vänsterpartiet långt bort ifrån utrikespolitiken. Jag har också tidigare trott detsamma om Mona Sahlin skulle använda sig av samma stuk. Dröm om min förvåning när de rödgröna lanserade sitt förslag till utrikespolitiskt manifest där man kräver att USA ska stänga alla sina militärbaser världen över. Göran Persson var tidigare noga med att upprätthålla goda relationer med USA, men det har aldrig Vänstern velat som alltid sett USA som "kapitalismens överhuvud". Vilka ska bli våra nya samarbetspartners när vi kommer på kant med USA? Herrar som Chavez, Castro, och Lukasjenko? Hur relationerna med USA kommer att bli vid en rödgrön valseger vill jag inte ens tänka på
Så är det det här med EU. Att driva en gemensam utrikespolitik med de andra EU-länderna finns det flera skäl till. Framförallt så är Europa en betydligt starkare röst i världen än lilla Sverige, och till en starkare röst lyssnar desto fler. EU kan på allvar bli en viktig aktör i kampen för att demokratisera världen. Men nu kan ett parti släppas in som vill lämna EU, som tycker att vi är lite bättre än andra och därför ska stå utanför samarbetet. Samma parti motsätter sig arbetskraftsinvandring och hejade ivrigt på Byggnads när de hindrade en grupp lettiska arbetare att söka sin lycka i Sverige.
Vänsterpartiet är Europafientligt och bakåtsträvande. Det skulle vara en katastrof om de fick något som helst inflytande över svensk utrikespolitik.
Men detta taggar mig att arbeta ännu hårdare för en valseger för alliansen i höst!
tisdag 8 juni 2010
Så går det i Fotbolls-VM
Årets andra stora idrottsfest är i antågande, på fredags kickas Fotbolls-VM i Sydafrika igång. En semester för alla sanna fotbollsälskare. Mitt tips för samtliga grupper ser ut enligt följande:
Grupp A
Frankrike
Sydafrika
Uruguay
Mexico
Trots sin generationsväxling i det Franska landslaget känns det som att något annat än en fransk gruppseger är långt borta. Det sydafrikanska laget är inte det mest imponerande på pappret, men värdnationen har aldrig någonsin missat att gå vidare från gruppspelet. Det skulle möjligen kunna tänkas att arrangören av världens första Fotbolls-VM (1930) skulle kunna ändra på detta, men nåt säger mig att så inte kommer att ske heller i år.
Grupp B
Argentina
Nigeria
Sydkorea
Grekland
Argentina tippas som guldfavorit av många experter till detta VM. Maradona har aviserat att hans landslag ska spela en offensiv fotboll. Barcelonas stjärna Lionel Messi har haft en kanonsäsong i Barcelona, och är just nu av FIFA rankad som världens bästa spelare. Det vill till att nu även börja leverera i landslaget om Argentina ska leva upp till förväntningarna. Det finns dock fler tunga namn i det argentinska anfallet såsom Agüero och Milito. Vi ser fram emot rolig och anfallsglad fotboll från Argentinas sida. Bland de andra tre nationerna känns Nigeria mest trolig grupptvåa. Greklands europeiska mästartitel från 2004 (som var tack vare den tråkigaste fotbollen mänskligheten har skådat) känns avlägsen, och inte heller Sydkorea verkar ha något att erbjuda.
Grupp C
England
Algeriet
USA
Slovenien
Engelsmännen tror alltid de ska vinna guld, och ska det nå den största framgången sen 1966 så ska det vara med Fabio Capello som tränare. Även om det är mycket samma gamla England spelarmässigt som VM 2002, i synnerhet i backlinjen, så är det namn med rutin som som är vana att vinna matcher. John Terry, Rio Ferdinand, och Ashley Cole är visserligen välkända namn, men de är långt ifrån bäst före datum. Någon anfallsglad och rolig fotboll är inte Capello känd för, så dessa killar lär bli oerhört betydande. Värt att nämna är också att mitt Favoritlag i Premier league, Tottenham, har hela 4 spelare med i denna trupp ;). Kampen om andraplatsen kommer att bli jämn mellan Algeriet och USA, men detta VM tror jag på en afrikansk uppryckning. Algeriet går till åttondel.
Grupp D
Tyskland
Ghana
Serbien
Australien
Tyskland har de senaste turneringarna gått från att vara ett tråkigt defensivt lag som använt sig av libero, till att bli ett anfallsglatt lag med en backlinje som ligger nästan vid planens mitt. Med Miroslav Klose och Mario Gomez som anfallspar tätt uppbackad av Lukas Poldolski, Bastian Schweinsteiger, och Mesut Öizil tror jag tyskarna har en mycket god chans till att få lyfta bucklan i Juli. Lite frågetecken för målvakten Manuel Neuer, men ska bli intressant att se hur han axlar rollen som förstemålvakt. Det serbiska laget har flera kunniga namn, men de har inte varit i topptrim under säsongen som varit, varför jag tror på Ghana som grupptvåa. VM 2006 var deras första, och redan då nådde de åttondelsfinal. Det afrikanska laget har mer att ge.
Grupp E
Holland
Danmark
Kamerun
Japan
Holland brukar vara laget som blir den ständiga tvåan. Laget presterar bra, men aldrig tillräckligt för att nå ända fram. Laget är namnkunnigt, men pallar man trycket? Danskarna imponerade i kvalet genom att både spöa Portugal, och även sätta P för den svenska VM-drömmen. Laget har spelare med rutin som exempelvis, Grönkjaer, Rommedal, och Tomasson. Men man får ändå vara realistisk och erkänna att de inte kan mäta sig med stornationerna. Christian Paulsen kommer att spela en nyckelroll. Kamerun har också ett hyfsat lagbygge, men ja tror ändå att danskarna kommer att dra det längsta strået.
Grupp F
Paraguay
Italien
Slovakien
Nya Zeeland
De regerande mästarna har till stor del mycket samma spelarmaterial som i VM 2006. Cannavaro, Zambrotta, Camoranesi är några av namnen som känns igen. Så även tränaren Marcello Lippi. Laget glänser inte lika mycket som senaste VM, och därför tippar jag dem endast som grupptvåa. Paraguay har varit med nu i ett par turneringar i rad, och börjar bli en erkänd VM-nation. Kan Roque Santa Cruz prestera till 100 procent och tidigare skadade Oscar Cardozo komma igång blir Paraguyanerna att räkna med.
Grupp G
Brasilien
Elfenbenskusten
Portugal
Nordkorea
Brasiliens långa storhetstid inom fotbollen är slut. Föregående VM blev en katastrof för brassarna, och det är inte heller någon självklarhet att det blir framgång i dett VM. Kaká har inte varit i storform den gångna säsongen, och Robinho blev hemskickad från Man City. Självklart står inte brassarna å faller med dessa, många andra tunga namn finns i truppen. Att nåt annat lag skulle ta hem ligasegern har jag svårt att tro, men räkna inte med någon enkel väg att vandra för de grön-gula genom mästerskapet. Återstår att se om Svennis når nån framgång med sitt nya jobb i Elfenbenskusten. Men grupptvåa tror jag i alla fall de bör klara med Chelseastjärnorna Didier Drogba och Salomon Kalou i laget. Portugal har visserligen ett bra lag också, men konkurrensen blir tuff. Riskerar att bli denna turnerings flopp.
Grupp H
Spanien
Chile
Schweiz
Honduras
Spanien brukar vara det lag som ständigt floppar. Ett lag med tunga namn, favorittips, men sedan kommer de max till åttondelsfinal. Nu vann de dock EM för två år sedan, vilket jag ser som en islossning. Laget har många namn, och kanske är det nu dags för de rödgula att lyckas i VM. Helt klart en medaljfavorit. Med denna lottningen är något annat än gruppseger snudd på fiasko. Bland de andra placeringarna är det mer ovisst. Schweiz nyckel till framgång heter Alexander Frei. Överprestation från hela laget krävs för att komma någonvart, och frågan är om de pallar det. Honduras har nått framgång bara med att vara med i turneringen, och där lär det nog ta stopp. Det Chilenska laget har en viss bredd i truppen, men saknar den där riktige matchvinnaren som går in och avgör när det som mest behövs. Både Schweiz och Chile har chans på andraplatsen, men jag tippar på att Chile norpar den.
Den afrikanska fotbollen har nått en framgång bara genom att få arrangera ett fotbolls-VM. Afrikanska landslag i VM har inte nått någon framgång, aldrig längre än till kvartsfinal. Det beror på många saker; inte minst brist på ledarskap och organisation. Som ni kan se så har jag tippat att flera afrikanska lag kommer att ta sig vidare från gruppspelet. Jag tror detta mycket väl kan bli den afrikanska kontinentens renässans inom fotbollen. Inte så att något av lagen har medaljchans, men vi kan säkerligen få se två i alla fall ta sig till kvartsfinal. Guldet går till Tyskland, och Nigeria kan bli det lag som sticker upp mest i turneringen. Titlarna årets floppar kommer att innehas av Portugal och Serbien. Och england? Ja, ska de lyckas nån gång ska det vara nu. Brons kanske?
Jag ser fram emot fyra veckor med världens största idrottsevenemang! Må bästa lag vinna!
Grupp A
Frankrike
Sydafrika
Uruguay
Mexico
Trots sin generationsväxling i det Franska landslaget känns det som att något annat än en fransk gruppseger är långt borta. Det sydafrikanska laget är inte det mest imponerande på pappret, men värdnationen har aldrig någonsin missat att gå vidare från gruppspelet. Det skulle möjligen kunna tänkas att arrangören av världens första Fotbolls-VM (1930) skulle kunna ändra på detta, men nåt säger mig att så inte kommer att ske heller i år.
Grupp B
Argentina
Nigeria
Sydkorea
Grekland
Argentina tippas som guldfavorit av många experter till detta VM. Maradona har aviserat att hans landslag ska spela en offensiv fotboll. Barcelonas stjärna Lionel Messi har haft en kanonsäsong i Barcelona, och är just nu av FIFA rankad som världens bästa spelare. Det vill till att nu även börja leverera i landslaget om Argentina ska leva upp till förväntningarna. Det finns dock fler tunga namn i det argentinska anfallet såsom Agüero och Milito. Vi ser fram emot rolig och anfallsglad fotboll från Argentinas sida. Bland de andra tre nationerna känns Nigeria mest trolig grupptvåa. Greklands europeiska mästartitel från 2004 (som var tack vare den tråkigaste fotbollen mänskligheten har skådat) känns avlägsen, och inte heller Sydkorea verkar ha något att erbjuda.
Grupp C
England
Algeriet
USA
Slovenien
Engelsmännen tror alltid de ska vinna guld, och ska det nå den största framgången sen 1966 så ska det vara med Fabio Capello som tränare. Även om det är mycket samma gamla England spelarmässigt som VM 2002, i synnerhet i backlinjen, så är det namn med rutin som som är vana att vinna matcher. John Terry, Rio Ferdinand, och Ashley Cole är visserligen välkända namn, men de är långt ifrån bäst före datum. Någon anfallsglad och rolig fotboll är inte Capello känd för, så dessa killar lär bli oerhört betydande. Värt att nämna är också att mitt Favoritlag i Premier league, Tottenham, har hela 4 spelare med i denna trupp ;). Kampen om andraplatsen kommer att bli jämn mellan Algeriet och USA, men detta VM tror jag på en afrikansk uppryckning. Algeriet går till åttondel.
Grupp D
Tyskland
Ghana
Serbien
Australien
Tyskland har de senaste turneringarna gått från att vara ett tråkigt defensivt lag som använt sig av libero, till att bli ett anfallsglatt lag med en backlinje som ligger nästan vid planens mitt. Med Miroslav Klose och Mario Gomez som anfallspar tätt uppbackad av Lukas Poldolski, Bastian Schweinsteiger, och Mesut Öizil tror jag tyskarna har en mycket god chans till att få lyfta bucklan i Juli. Lite frågetecken för målvakten Manuel Neuer, men ska bli intressant att se hur han axlar rollen som förstemålvakt. Det serbiska laget har flera kunniga namn, men de har inte varit i topptrim under säsongen som varit, varför jag tror på Ghana som grupptvåa. VM 2006 var deras första, och redan då nådde de åttondelsfinal. Det afrikanska laget har mer att ge.
Grupp E
Holland
Danmark
Kamerun
Japan
Holland brukar vara laget som blir den ständiga tvåan. Laget presterar bra, men aldrig tillräckligt för att nå ända fram. Laget är namnkunnigt, men pallar man trycket? Danskarna imponerade i kvalet genom att både spöa Portugal, och även sätta P för den svenska VM-drömmen. Laget har spelare med rutin som exempelvis, Grönkjaer, Rommedal, och Tomasson. Men man får ändå vara realistisk och erkänna att de inte kan mäta sig med stornationerna. Christian Paulsen kommer att spela en nyckelroll. Kamerun har också ett hyfsat lagbygge, men ja tror ändå att danskarna kommer att dra det längsta strået.
Grupp F
Paraguay
Italien
Slovakien
Nya Zeeland
De regerande mästarna har till stor del mycket samma spelarmaterial som i VM 2006. Cannavaro, Zambrotta, Camoranesi är några av namnen som känns igen. Så även tränaren Marcello Lippi. Laget glänser inte lika mycket som senaste VM, och därför tippar jag dem endast som grupptvåa. Paraguay har varit med nu i ett par turneringar i rad, och börjar bli en erkänd VM-nation. Kan Roque Santa Cruz prestera till 100 procent och tidigare skadade Oscar Cardozo komma igång blir Paraguyanerna att räkna med.
Grupp G
Brasilien
Elfenbenskusten
Portugal
Nordkorea
Brasiliens långa storhetstid inom fotbollen är slut. Föregående VM blev en katastrof för brassarna, och det är inte heller någon självklarhet att det blir framgång i dett VM. Kaká har inte varit i storform den gångna säsongen, och Robinho blev hemskickad från Man City. Självklart står inte brassarna å faller med dessa, många andra tunga namn finns i truppen. Att nåt annat lag skulle ta hem ligasegern har jag svårt att tro, men räkna inte med någon enkel väg att vandra för de grön-gula genom mästerskapet. Återstår att se om Svennis når nån framgång med sitt nya jobb i Elfenbenskusten. Men grupptvåa tror jag i alla fall de bör klara med Chelseastjärnorna Didier Drogba och Salomon Kalou i laget. Portugal har visserligen ett bra lag också, men konkurrensen blir tuff. Riskerar att bli denna turnerings flopp.
Grupp H
Spanien
Chile
Schweiz
Honduras
Spanien brukar vara det lag som ständigt floppar. Ett lag med tunga namn, favorittips, men sedan kommer de max till åttondelsfinal. Nu vann de dock EM för två år sedan, vilket jag ser som en islossning. Laget har många namn, och kanske är det nu dags för de rödgula att lyckas i VM. Helt klart en medaljfavorit. Med denna lottningen är något annat än gruppseger snudd på fiasko. Bland de andra placeringarna är det mer ovisst. Schweiz nyckel till framgång heter Alexander Frei. Överprestation från hela laget krävs för att komma någonvart, och frågan är om de pallar det. Honduras har nått framgång bara med att vara med i turneringen, och där lär det nog ta stopp. Det Chilenska laget har en viss bredd i truppen, men saknar den där riktige matchvinnaren som går in och avgör när det som mest behövs. Både Schweiz och Chile har chans på andraplatsen, men jag tippar på att Chile norpar den.
Den afrikanska fotbollen har nått en framgång bara genom att få arrangera ett fotbolls-VM. Afrikanska landslag i VM har inte nått någon framgång, aldrig längre än till kvartsfinal. Det beror på många saker; inte minst brist på ledarskap och organisation. Som ni kan se så har jag tippat att flera afrikanska lag kommer att ta sig vidare från gruppspelet. Jag tror detta mycket väl kan bli den afrikanska kontinentens renässans inom fotbollen. Inte så att något av lagen har medaljchans, men vi kan säkerligen få se två i alla fall ta sig till kvartsfinal. Guldet går till Tyskland, och Nigeria kan bli det lag som sticker upp mest i turneringen. Titlarna årets floppar kommer att innehas av Portugal och Serbien. Och england? Ja, ska de lyckas nån gång ska det vara nu. Brons kanske?
Jag ser fram emot fyra veckor med världens största idrottsevenemang! Må bästa lag vinna!
måndag 7 juni 2010
IMF ger Sverige bra betyg
Dagens Industri kan idag berätta att Internationella valutafonden IMF applåderar den svenska hanteringen av krisen.
Kapitalet flödar in i Sverige, som med sunda statsfinanser framstår som en attraktiv tillflyktsort i skuldkrisens Europa, konstaterar IMF:s Sverigedelegation i sin färska årliga rapport.
Men man är samtidigt lite försiktig
Det är ”välförtjänt” för ett land med en statsskuld på mindre 40 procent, konstaterar IMF. Men det innebär också att kronan pressas upp.
”Om det fortsätter, kommer export- och tillväxtutsikterna att få sig en törn”, skriver IMF i en färsk Sverigerapport.
En valutas värde påverkar givetvis alltid ett lands exportkraft. Blir kronan starkare gentemot Euron i synnerhet så blir vår export dyrare och exporten kan missgynnas, samtidigt som importen blir desto billigare. Sveriges främsta handelspartners är EU-länderna, och detta är ett starkt skäl till att vara med i den europeiska valutaunionen. Lägger man då till alla kostnader som företag drabbas av årligen på grund av valutakursförluster inser man ganska snabbt vilket enormt handelshinder en valuta är.
IMF skriver vidare i sin rapport att en nackdel för Sverige är att man har sin exporttyngd på investeringsvaror till den tunga industrin. Det finns en poäng i det hela. Höjda räntor kan leda till minskade investeringar, och då kan Sveriges export också drabbas. IMF gör därför klokt i att gå försiktigt fram med sina räntehöjningar.
Men vad beror då det starka förtroendet för Sverige på? Land efter land presenterar stora sparkpaket. Senast ut var Tyskland som nu ska spara 771 miljarder. Ett varningens finger har också höjts för att Ungern ska hamna i en Greklandskris. Och inte minst i Storbritannien har David Cameron tagit sig an att börja sanera budgeten. Men i Sverige har vi stått fria från gigantiska sparpaket. Finansminister Anders Borg har lyckats lugna marknaderna och marknadsfört Sverige som ett tryggt land att investera i. Och idag säger han sig "ha svårt att tro att krisen i medelhavsländerna hotar återväxten". Den av regeringen förda politiken som fått människor att gå från bidrag till arbete har uppenbarligen gett effekt. Det finns pengar i statskassan, man behöver inga ekonomiska stålbad. Fler människor som arbetar, mer skatteintäkter. Svårare än så är det inte.
Det är inte särskilt konstigt att Moderaterna har blivit större än Socialdemokraterna. Med tanke på att de rödgröna endast verkar vilja rasera de reformer som alliansen genomfört mycket framgångsrikt.
Kapitalet flödar in i Sverige, som med sunda statsfinanser framstår som en attraktiv tillflyktsort i skuldkrisens Europa, konstaterar IMF:s Sverigedelegation i sin färska årliga rapport.
Men man är samtidigt lite försiktig
Det är ”välförtjänt” för ett land med en statsskuld på mindre 40 procent, konstaterar IMF. Men det innebär också att kronan pressas upp.
”Om det fortsätter, kommer export- och tillväxtutsikterna att få sig en törn”, skriver IMF i en färsk Sverigerapport.
En valutas värde påverkar givetvis alltid ett lands exportkraft. Blir kronan starkare gentemot Euron i synnerhet så blir vår export dyrare och exporten kan missgynnas, samtidigt som importen blir desto billigare. Sveriges främsta handelspartners är EU-länderna, och detta är ett starkt skäl till att vara med i den europeiska valutaunionen. Lägger man då till alla kostnader som företag drabbas av årligen på grund av valutakursförluster inser man ganska snabbt vilket enormt handelshinder en valuta är.
IMF skriver vidare i sin rapport att en nackdel för Sverige är att man har sin exporttyngd på investeringsvaror till den tunga industrin. Det finns en poäng i det hela. Höjda räntor kan leda till minskade investeringar, och då kan Sveriges export också drabbas. IMF gör därför klokt i att gå försiktigt fram med sina räntehöjningar.
Men vad beror då det starka förtroendet för Sverige på? Land efter land presenterar stora sparkpaket. Senast ut var Tyskland som nu ska spara 771 miljarder. Ett varningens finger har också höjts för att Ungern ska hamna i en Greklandskris. Och inte minst i Storbritannien har David Cameron tagit sig an att börja sanera budgeten. Men i Sverige har vi stått fria från gigantiska sparpaket. Finansminister Anders Borg har lyckats lugna marknaderna och marknadsfört Sverige som ett tryggt land att investera i. Och idag säger han sig "ha svårt att tro att krisen i medelhavsländerna hotar återväxten". Den av regeringen förda politiken som fått människor att gå från bidrag till arbete har uppenbarligen gett effekt. Det finns pengar i statskassan, man behöver inga ekonomiska stålbad. Fler människor som arbetar, mer skatteintäkter. Svårare än så är det inte.
Det är inte särskilt konstigt att Moderaterna har blivit större än Socialdemokraterna. Med tanke på att de rödgröna endast verkar vilja rasera de reformer som alliansen genomfört mycket framgångsrikt.
måndag 31 maj 2010
USA:s sak är vår sak
Dagens ledare i Dagens nyheter handlar om oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Katastrofen drabbar i första hand den amerikanska sydkusten, men dröjer det länge innan läckan tätas kan än större områden gå förstörda för en lång tid framöver. DN skriver:
Det är visserligen fortfarande framför allt BP som måste ta sitt ansvar och försöka få stopp på läckan. Men förtroendet för företagets vilja och förmåga att hantera det inträffade är redan anfrätt. Under alltför lång tid efter explosionen den 20 april lämnade oljebolaget felaktig information om läckagets storlek. Dessutom höll styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg länge helt tyst om det som inträffat. Det är egendomligt att han fortfarande inte har kommenterat katastrofen med mer än några korta inlägg under en debatt.
vidare:
Därför är Sveriges och EU:s tystnad märklig. I går lovade den nederländska regeringen att bistå USA med utrustning och material för oljesanering. Men varken Bryssel eller Stockholm har i skrivande stund uttryckt sin solidaritet med eller erbjudit Washington bistånd. Det är det minsta man kan begära, även om hjälp inte anses behövas.
USA har bidragit till att rädda Europa undan diktatorisk occupation vid tå världskrig. Den så kallade Marshallhjälpen skapade också ett ekonomiskt under i Europa, framförallt Västtyskland byggdes upp på nolltid. Därför borde det vara självklart för Europeiska länder att bistå USA med all tänkbar hjälp när man står inför den kanske värsta miljökatastrofen i världshistorien. Dessutom bör det ligga i allas intresse att rädda de känsliga ekosystemt som finns i de amerikanska delstater som har kust mot mexikanska golfen. Många unika arter finns här som nu är än mer hotade än vad de tidigare var.
Oljeindustrin bör också ta lärdom av katastrofen. Det kanske är dags att se över om man överhuvudtaget ska borra på så pass djupt vatten. Framförallt så måste oljeanvändningen minska. Vänstersympatisörer kommer i vanlig ordning skylla katastrofen på kapitalismen och marknadsekonomin. Det finns emellertid ingen tid för sådan debatt nu, ej heller tid för vem som bär ansvar inom BP (som för övrigt är kända för att vara allt annat än miljövänliga). Nu gäller det att med samlade krafter stoppa denna ekologiska katastrof, ska huvuden rulla får de göra det efteråt. Och huvuden lär rulla. Stämmningarna av diverse näringsidkare, i synnerhet fiskare, har öst in de senaste veckorna. Samtidigt rapporterar New York Times om hur kritiken växer mot regeringen och kustbevakningen i USA för dess hantering av situationen.
USA:s sak är vår sak, nu måste alla hjälpas åt att stoppa läckan!
Det är visserligen fortfarande framför allt BP som måste ta sitt ansvar och försöka få stopp på läckan. Men förtroendet för företagets vilja och förmåga att hantera det inträffade är redan anfrätt. Under alltför lång tid efter explosionen den 20 april lämnade oljebolaget felaktig information om läckagets storlek. Dessutom höll styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg länge helt tyst om det som inträffat. Det är egendomligt att han fortfarande inte har kommenterat katastrofen med mer än några korta inlägg under en debatt.
vidare:
Därför är Sveriges och EU:s tystnad märklig. I går lovade den nederländska regeringen att bistå USA med utrustning och material för oljesanering. Men varken Bryssel eller Stockholm har i skrivande stund uttryckt sin solidaritet med eller erbjudit Washington bistånd. Det är det minsta man kan begära, även om hjälp inte anses behövas.
USA har bidragit till att rädda Europa undan diktatorisk occupation vid tå världskrig. Den så kallade Marshallhjälpen skapade också ett ekonomiskt under i Europa, framförallt Västtyskland byggdes upp på nolltid. Därför borde det vara självklart för Europeiska länder att bistå USA med all tänkbar hjälp när man står inför den kanske värsta miljökatastrofen i världshistorien. Dessutom bör det ligga i allas intresse att rädda de känsliga ekosystemt som finns i de amerikanska delstater som har kust mot mexikanska golfen. Många unika arter finns här som nu är än mer hotade än vad de tidigare var.
Oljeindustrin bör också ta lärdom av katastrofen. Det kanske är dags att se över om man överhuvudtaget ska borra på så pass djupt vatten. Framförallt så måste oljeanvändningen minska. Vänstersympatisörer kommer i vanlig ordning skylla katastrofen på kapitalismen och marknadsekonomin. Det finns emellertid ingen tid för sådan debatt nu, ej heller tid för vem som bär ansvar inom BP (som för övrigt är kända för att vara allt annat än miljövänliga). Nu gäller det att med samlade krafter stoppa denna ekologiska katastrof, ska huvuden rulla får de göra det efteråt. Och huvuden lär rulla. Stämmningarna av diverse näringsidkare, i synnerhet fiskare, har öst in de senaste veckorna. Samtidigt rapporterar New York Times om hur kritiken växer mot regeringen och kustbevakningen i USA för dess hantering av situationen.
USA:s sak är vår sak, nu måste alla hjälpas åt att stoppa läckan!
söndag 30 maj 2010
Dialog och diciplin behöver inte vara kontraster, Maria Wetterstrand
I kvällens agenda debatterade Folkpartiledaren Jan Björklund och Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand den så kallade flumskolan. Detta efter att Wetterstrand gått och i media och slagit tillbaka med samma mynt mot Folkpartiet, genom att använda just det begreppet.
Maria Wetterstrand går ut med att hon tycker att Fp tror att "diciplin och straff" ska lösa alla problem. Hon menar att istället det behövs dialog och en god relation mellan elever och lärare. Jag håller fullständigt med. Självklart ska det råda dialog mellan elever och lärare. Men varför sätter de rödgröna hela tiden detta i kontrast till ordning och diciplin? Det svarade inte Wetterstrand på under debatten.
Att kunna få sköta skolarbetet i lugn och ro är en förutsättning för de allra flesta för att kunna komma någonvart. Den som, liksom jag, haft lärare som väljer att vara fullständigt likgiltiga inför stök och oreda i klassrummet vet hur svårt det är att arbeta i sådan miljö. Att ha ordningsomdömmen i skolan är en klar och tydlig markering från skolans sida. De rödgröna lyckas alltid få detta till att "man inte ska få tänka kritiskt", vilket inte kunde bli mer fel. Självklart ska skolan fostra kritiskt tänkande individer. Ordning och reda innebär kort och gott att det i klassrummen ska råda en dräglig arbetsmiljö där alla kan trivas. I den kan till exempel en respektabel ljudnivå ingå.
Ett av de bättre lagförändringar som gjorts under den borgerliga regeringens år vid makten är att man nu gjort det möjligt att flytta bråkiga elever. Även detta attackerade Wetterstrand och kallade det för "bestraffning". Jag kan av egen erfarenhet berätta att det som alla år tidigare hänt med fall av mobbning är att skolan informerat den mobbade eleven om att denne kan få byta skola om den vill. Detta är pinsamt dåligt! Det är ju självklart mobbaren som ska byta skola, något självklart för de allra flesta. Mobbaren kan också vara i en svår situation, och splittar man upp gäng som sätter skräck i andra elever så kan en sådan lösning givetvis gynna alla parter. Maria Wetterstrand verkar inte själv ha varit mobbad, och jag är glad för det eftersom det är något jag inte önskar någon att bli utsatt för. Men de som har blivit det vet hur det känns när skolan sviker sitt ansvar. Vi behöver mer av Folkpartiets skolpolitik!
Mobbning borde för övrigt klassas som ett brott, något som man kan läsa om i kommunfullmäktigeordförande Anna Mårtenssons blogg Liberanna
Sen bör slutligen Wetterstrand lära sig att hålla isär begreppen. Det är inte betyg för sexåringar man vill införa, utan betyg från årskurs sex. Skriftliga omdömen kan man få från förskolan, och de flesta föräldrar vill faktiskt ha det. Det kan inte tolkas som något annat än en lyckad reform.
Maria Wetterstrand går ut med att hon tycker att Fp tror att "diciplin och straff" ska lösa alla problem. Hon menar att istället det behövs dialog och en god relation mellan elever och lärare. Jag håller fullständigt med. Självklart ska det råda dialog mellan elever och lärare. Men varför sätter de rödgröna hela tiden detta i kontrast till ordning och diciplin? Det svarade inte Wetterstrand på under debatten.
Att kunna få sköta skolarbetet i lugn och ro är en förutsättning för de allra flesta för att kunna komma någonvart. Den som, liksom jag, haft lärare som väljer att vara fullständigt likgiltiga inför stök och oreda i klassrummet vet hur svårt det är att arbeta i sådan miljö. Att ha ordningsomdömmen i skolan är en klar och tydlig markering från skolans sida. De rödgröna lyckas alltid få detta till att "man inte ska få tänka kritiskt", vilket inte kunde bli mer fel. Självklart ska skolan fostra kritiskt tänkande individer. Ordning och reda innebär kort och gott att det i klassrummen ska råda en dräglig arbetsmiljö där alla kan trivas. I den kan till exempel en respektabel ljudnivå ingå.
Ett av de bättre lagförändringar som gjorts under den borgerliga regeringens år vid makten är att man nu gjort det möjligt att flytta bråkiga elever. Även detta attackerade Wetterstrand och kallade det för "bestraffning". Jag kan av egen erfarenhet berätta att det som alla år tidigare hänt med fall av mobbning är att skolan informerat den mobbade eleven om att denne kan få byta skola om den vill. Detta är pinsamt dåligt! Det är ju självklart mobbaren som ska byta skola, något självklart för de allra flesta. Mobbaren kan också vara i en svår situation, och splittar man upp gäng som sätter skräck i andra elever så kan en sådan lösning givetvis gynna alla parter. Maria Wetterstrand verkar inte själv ha varit mobbad, och jag är glad för det eftersom det är något jag inte önskar någon att bli utsatt för. Men de som har blivit det vet hur det känns när skolan sviker sitt ansvar. Vi behöver mer av Folkpartiets skolpolitik!
Mobbning borde för övrigt klassas som ett brott, något som man kan läsa om i kommunfullmäktigeordförande Anna Mårtenssons blogg Liberanna
Sen bör slutligen Wetterstrand lära sig att hålla isär begreppen. Det är inte betyg för sexåringar man vill införa, utan betyg från årskurs sex. Skriftliga omdömen kan man få från förskolan, och de flesta föräldrar vill faktiskt ha det. Det kan inte tolkas som något annat än en lyckad reform.
att utbilda sig ska vara lönsamt, och även att arbeta
I dagarna presenterade Tjänsteföretagens intresseorganisation Almega som handlar om hur den statliga inkomstskatten påverkar lönsamheten med utbildning eller inte. Ett uttdrag:
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Sverige har ett
mycket högt skattetryck. Det svenska skattetrycket ligger på ca
47,1% av BNP, vilket ska jämföras med det genomsnittliga skattetrycket
i EU15 och OECD som ligger på 39,7% respektive
36,2% (2008). Men de skatteintäkter som genereras av den statliga
inkomstskatten utgör endast 3.2 % av det totala skatteintäkterna,
vilket motsvarar ca 1,5% av BNP. Trots att intäkterna
är relativt låga jämfört med andra skatteintäkter är det förhållandevis
många som betalar statlig inkomstskatt.
När ens inkomst ökar når man så småningom en nivå där man får betala statlig inkomstskatt, så kallad marginalskatt. När man når ytterligare en nivå uppåt tvingas man även betala Värnskatt, vilket kan innebära att en löneökning till stor del kan ätas upp av progressiva skatteökningar. Dagens ledare i Göteborgsposten reflekterar över det hela.
Riktigt så hårt drabbas inte majoriteten av dem som gått en högre utbildning. Men många fler än de rödgröna vill göra gällande, får snart känna på hur en ökad andel surt förvärvade slantar hamnar i statens plånbok.
Almega presenterar siffror som visar att många anställda inom service och omvårdnad har såpass hög lön att de beskattas som "höginkomsttagare". Dit hör exempelvis sjuksköterskor, lärare och barnmorskor.
Personer som satsar stora summor på studielån riskerar att inte få speciellt mycket i utdelning. Det beror också på andra saker givetvis, såsom att de arbetar i sektorer som ofta ingår i offentlig sektor och är dåligt konkurrensutsatta. Där spelar förekomsten av friskolor och vårdvalsreformer en viktig roll för att sätta fart på lönebildningen.
Att man ska straffas för att man väljer att utbilda sig på högre nivå är något som inte gynnar någon. Det riskerar dessutom i värsta fall att leda till att kompetent arbetskraft flyr Sverige. Det finns därför anledning att se över möjligheterna att övergå till platt inkomstskatt, något som tyvärr inga politiska företrädare verkar våga tala om idag. Än värre för högutbildade blir det när man även ska åläggas fastihgetsskatter och förmögenhetsskatter, något som de rödgröna vill återinföra.
Hela Almegas rapport finns här
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Sverige har ett
mycket högt skattetryck. Det svenska skattetrycket ligger på ca
47,1% av BNP, vilket ska jämföras med det genomsnittliga skattetrycket
i EU15 och OECD som ligger på 39,7% respektive
36,2% (2008). Men de skatteintäkter som genereras av den statliga
inkomstskatten utgör endast 3.2 % av det totala skatteintäkterna,
vilket motsvarar ca 1,5% av BNP. Trots att intäkterna
är relativt låga jämfört med andra skatteintäkter är det förhållandevis
många som betalar statlig inkomstskatt.
När ens inkomst ökar når man så småningom en nivå där man får betala statlig inkomstskatt, så kallad marginalskatt. När man når ytterligare en nivå uppåt tvingas man även betala Värnskatt, vilket kan innebära att en löneökning till stor del kan ätas upp av progressiva skatteökningar. Dagens ledare i Göteborgsposten reflekterar över det hela.
Riktigt så hårt drabbas inte majoriteten av dem som gått en högre utbildning. Men många fler än de rödgröna vill göra gällande, får snart känna på hur en ökad andel surt förvärvade slantar hamnar i statens plånbok.
Almega presenterar siffror som visar att många anställda inom service och omvårdnad har såpass hög lön att de beskattas som "höginkomsttagare". Dit hör exempelvis sjuksköterskor, lärare och barnmorskor.
Personer som satsar stora summor på studielån riskerar att inte få speciellt mycket i utdelning. Det beror också på andra saker givetvis, såsom att de arbetar i sektorer som ofta ingår i offentlig sektor och är dåligt konkurrensutsatta. Där spelar förekomsten av friskolor och vårdvalsreformer en viktig roll för att sätta fart på lönebildningen.
Att man ska straffas för att man väljer att utbilda sig på högre nivå är något som inte gynnar någon. Det riskerar dessutom i värsta fall att leda till att kompetent arbetskraft flyr Sverige. Det finns därför anledning att se över möjligheterna att övergå till platt inkomstskatt, något som tyvärr inga politiska företrädare verkar våga tala om idag. Än värre för högutbildade blir det när man även ska åläggas fastihgetsskatter och förmögenhetsskatter, något som de rödgröna vill återinföra.
Hela Almegas rapport finns här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
