I kvällens omgång av elitserien i hockey ändrar HV-tränaren Janne Karlsson om lite i formationerna. Förstafemman som sedan ett bra tag haft en näst intill grundmurad forwardkedja med Thörnberg, Davidsson och Vouttolainen ändras nu, och Fredrik Bremberg tar Thörnbergs plats.
Det är en intressant förändring. Hittils i år har svenska mästarna haft problem med att poängproduktionen i synnerhet har gjorts av förstafemman. Tidigare poängkungen Bremberg har endast producerat fem poäng så här långt. Janne Karlsson har fått kritik av bland andra Aftonbladets Mats Wennerholm för att han inte låter Bremberg spela högre upp än i tredjefemman. Jag är beredd att till en viss del instämma i den kritiken. "Linkan" är en lirare som trivs bäst när han är i händelsernas centrum och får agera i rollen av en nyckelspelare. Med denna förändring får han möjligheten att träda in i den roll han helst vill ha.
Det ska också bli spännande att se hur Martin Thörnberg fungerar i en kedja tillsammans med Andreas Falk och Jesper Fasth.
torsdag 18 november 2010
onsdag 17 november 2010
Se nyanlända flyktingar som en tillgång, inte som offer
Flyktingmottagandet har i alla tider präglats av en inställning att det är synd om flyktingarna som kommer hit, eftersom de många gånger har flytt undan förtryck och förföljelse. När de kommit till Sverige har de därför bemötts med klapp på axeln, samt information hur det går till när de får utbetalningar från socialtjänsten medan de väntar på besked från migrationsverket huruvida de får stanna eller inte. Under denna tid sitter fullt arbetsföra människor utan möjlighet att på något sätt kunna bidra till samhällets utveckling.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skriver idag på DN debatt om att denna inställning till flyktingar måste bytas från att man berättar om hur man får pengarna från socialtjänsten, till att istället fråga var och en vad denne har för möjlighet att bidra till samhället.
I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resursslöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige.
Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem.
För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land.
För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja. Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund.
Den tidigare kollektiviserade flyktingpolitiken har skapat ett stort utanförskap som resulterat i att arbetslösheten bland utlandsfödda är avsevärt högre än bland svenskfödda. Bland nyanlända flyktingar finns mängder av människor som inte vill något hellre än att bidra till samhället efter sin förmåga. Att låta dessa vänta i sju år på att få börja arbeta är ett enorms slöseri med mänskliga resurser.
1 dec träder en reform i kraft där det blir arbetsförmedlingen som kommer att bistå nyanlända flyktingar med insatser för den enskilde individen att få sysselsättning, istället för att socialtjänsten tar den första kontakten som det är idag. En lotsfunktion ska hjälpa de nyanlända att hitta just sin plats på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är i rejält behov av en helt ny integrationspolitik. Det är därför beklagligt att socialdemokraterna kan tänka sig att fälla den proposition som ska se till att reformen finansieras. S sätter sig då i samma båt som Sverigedemokraterna och bidrar till att bilden av flyktingar som ett problem snarare än som en tillgång består. Varje människa är unik, varje människa har olika förmågor. Låt var och en av dessa som kommer till Sverige få möjligheten att utvecklas efter just sin förmåga.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skriver idag på DN debatt om att denna inställning till flyktingar måste bytas från att man berättar om hur man får pengarna från socialtjänsten, till att istället fråga var och en vad denne har för möjlighet att bidra till samhället.
I dag tar det sju år för den genomsnittliga flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Efter tre år i landet har endast 30 procent av flyktingarna arbete. Utrikes födda har 20 procent lägre sysselsättningsgrad än övriga befolkningen, skolresultaten är sämre och det finns hela bostadsområden som befinner sig i en nedåtgående spiral. Det är ett resursslöseri och vittnar om stora problem i organiseringen av den första tiden i Sverige. Den modell för mottagande av nyanlända som vi har haft under lång tid har inte fungerat, därför lägger vi nu om mottagandet av nyanlända. Det är systemet som har haft klara brister, inte de som kommer till Sverige.
Svensk integrationspolitik har brottats med två huvudproblem.
För det första har politiken präglats av alldeles för mycket av omhändertagande. Flyktingar och invandrare har bemötts som svaga individer, trots att det ofta är de mest drivna människorna som bryter upp från sitt hemland. Tydligast visades detta av att det fram till för några år sedan fanns ett arbetsförbud för den som var asylsökande i vårt land.
För det andra har politiken misslyckats med att se att de som har kommit hit är olika och har olika förutsättningar, bakgrund, drömmar och vilja. Politiken har inte varit tillräckligt individuellt anpassad utan har i stället formats utifrån att alla som invandrar har haft behov av samma stöd. Vi har haft en svenskundervisning för invandrare som har hållit för låg kvalitet och som i många fall inte tagit hänsyn till människors olika förutsättningar och bakgrund.
Den tidigare kollektiviserade flyktingpolitiken har skapat ett stort utanförskap som resulterat i att arbetslösheten bland utlandsfödda är avsevärt högre än bland svenskfödda. Bland nyanlända flyktingar finns mängder av människor som inte vill något hellre än att bidra till samhället efter sin förmåga. Att låta dessa vänta i sju år på att få börja arbeta är ett enorms slöseri med mänskliga resurser.
1 dec träder en reform i kraft där det blir arbetsförmedlingen som kommer att bistå nyanlända flyktingar med insatser för den enskilde individen att få sysselsättning, istället för att socialtjänsten tar den första kontakten som det är idag. En lotsfunktion ska hjälpa de nyanlända att hitta just sin plats på den svenska arbetsmarknaden.
Sverige är i rejält behov av en helt ny integrationspolitik. Det är därför beklagligt att socialdemokraterna kan tänka sig att fälla den proposition som ska se till att reformen finansieras. S sätter sig då i samma båt som Sverigedemokraterna och bidrar till att bilden av flyktingar som ett problem snarare än som en tillgång består. Varje människa är unik, varje människa har olika förmågor. Låt var och en av dessa som kommer till Sverige få möjligheten att utvecklas efter just sin förmåga.
söndag 14 november 2010
socialdemokratin famlar i ett till synes ändlöst mörker
Så höll det inge längre för Mona Sahlin. När ett flertal större partidistrikt samt SSU krävde Mona Sahlins avgång brast det för henne. Söndagen den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon inte ställer upp till omval på SAP:s extrainsatta kongress i vår. Spekulationer om efterträdare är redan i fullgång, och det finns nu ett antal uttalanden och analyser från diverse politiska kommentatorer om varför hon valde att avgå.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.
Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.
Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.
Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.
Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total
Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.
Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.
Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.
Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.
Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.
Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.
En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen
Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.
Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?
Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.
Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
