socialdemokratin famlar i ett till synes ändlöst mörker

Så höll det inge längre för Mona Sahlin. När ett flertal större partidistrikt samt SSU krävde Mona Sahlins avgång brast det för henne. Söndagen den 14 november 2010 meddelade Mona Sahlin att hon inte ställer upp till omval på SAP:s extrainsatta kongress i vår. Spekulationer om efterträdare är redan i fullgång, och det finns nu ett antal uttalanden och analyser från diverse politiska kommentatorer om varför hon valde att avgå.

I Aftonbladet svarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på frågorna om varför Sahlin avgår samt vilka krav som kommer att ställas på en efterträdare.


Det var inget genomtänkt beslut att ställa partitoppens platser till förfogande utan förankring. Jag vet inte om hon trodde att hon skulle kunna rädda sig. Sedan har hon så klart fått skulden för misslyckandet i valet.

Någon som kan hitta tillbaka till politiken och som kan förnya partiorganisationen så att den har kontakt med väljarna. Som kan hitta tillbaka berättelsen från Moderaterna om Socialdemokraterna som arbetarparti.


Mona Sahlins val att kräva att hela partistyrelsens avgång utan att ens tala om sig själv uppfattades naturligtvis som att den nu avgående S-ledaren skyllde alla problem ifrån sig. Det skulle kunna beskrivas som spiken i kistan för Sahlin. Sedan så har givetvis Ljunggren helt rätt i att det var Sahlin som fick ta på sig största bördan för den rödgröna valförlusten. Faktum är att valet i år var första gången på mycket länge som S förlorat två val i rad. Dessutom gjorde man sitt sämsta valresultat någonsin.

Ljunggren avger ett mer abstrakt svar på frågan om vem som ska ta över taktpinnen i partiet.PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet beskriver krisen i S som total


Hon har varit ifrågasatt som ordförande sedan hon valdes, och efter det tunga nederlaget i september hade det behövs helhjärtad uppslutning omkring henne för att hon skulle ha en chans att komma tillbaka som utmanare att räkna med. Nu blev stödet halvhjärtat om ens det.

Mona Sahlin har velat förnya sitt parti men att vilja är inte alltid att kunna. Hon satsade på arbetsgrupper och utredningar när ledarskap och politiskt klarspråk från henne själv hade haft långt större verkan. Hon använde inte sitt mandat när det var färskt och en dag hade det plötsligt surnat. Då fanns inte kraft kvar nog däri till att hålla Lars Ohly och Vänsterpartiet utanför det rödgröna samarbetet, trots att den erfarna politikern Mona Sahlin måste ha insett vilket elände som trepartikoalitionen skulle medföra.

Nu är Socialdemokraterna mer politiskt illa ute än någonsin förut. Väljarstödet ligger på samma nivå som för 100 år sedan (då Sverige var på väg in i stordriftens och de stora kollektivens samhälle, inte som i dag på väg ut ur det). Man är borta från regeringskansliet under ytterligare minst fyra år, vilket är rent förödande för ett parti som har maktutövning som sitt viktigaste sammanhållande kitt. Den parlamentariska strategin ligger i ruiner. Partistödet sjunker. De ledande företrädarna tävlar om att döma ut den egna politiken. Och ovanpå allt det här har partiet nu också blivit ledarlöst.

Vem ska ta över efter Mona Sahlin? Att döma av det vilda spekulerandet till höger och vänster har ingen en seriös aning. I novembermörkret är alla toppsossar grå.


Socialdemokraterna var utan tvekan det parti som tjänade minst på det rödgröna samarbetet. Dels för att många aktiva inom LO-facken inte vill beblanda sig med miljöpartiet, och dels för att många gammelsossar inte vill ta med tång i det vänsterparti som i dessa väljares ungdom hade starka band till diktaturerna i öst. Försöket att stänga ute V misslyckades och här började det gå utför för S. Socialdemokraterna har tidigare alltid haft rollen som det mest folkliga partiet; ett parti som den normale svensson röstar på som annars inte är särskilt intresserad av politik under de år som är mellan valen.

Idag är situationen helt annorlunda. De nya Moderaterna har tagit över Sossarnas roll på den här punkten, mycket tack vare förgrundsfigurerna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Med skatteavdrag främst riktade till de som är låginkomsttagare, avdragsrätt för renoveringar samt hushållsnära tjänster, och ordning och reda i de offentliga finanserna har M övertagit rollen som det ansvarsfulla partiet som värnar om sina medborgare som mest när det blåser som snålast i världen.

En annan viktig orsak till den situation som uppstått är Socialdemokraternas ovana att sitta i opposition. DN:s Peter Wolodarski beskriver situationen


Man skulle kunna säga att Sverige fått två jämnstora partier som regerar utifrån samma socialdemokratiska grundkoncept, även om deras långsiktiga viljeinriktning skiljer sig åt.
Fredrik Reinfeldt sänker skatterna, men inte på bekostnad av ambitionerna i den svenska välfärdsstaten. Han privatiserar en del statliga bolag, men knappast i en omfattning som överträffar vad Socialdemokraterna själva gjorde på 90-talet. Och även om Reinfeldts regering lägger förslag som periodvis ogillas av LO, så försvarar man den kollektiva förhandlingsmodellen på arbetsmarknaden.

Regeringspolitiken syftar till att vara rationell och rättvis, utan ideologiska övertoner. Det mesta handlar om att få fler människor i arbete och att stärka kvaliteten i skolan, så att pojkar och flickor från studieovana miljöer ges en rimlig chans att klara sig genom livet.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har mycket medvetet försökt göra Socialdemokraternas styrkor till Moderaternas, på samma sätt som Tony Blair på 90-talet stal det bästa från Margaret Thatcher. Och i nästan alla avseenden har de lyckats. Ska det verkligen ses som ett bakslag för Socialdemokraterna?

Veckans interna S-turbulens är ett mått på scenförändringen i svensk politik. Det som framkallar den socialdemokratiska undergångsstämningen är att självbilden
som störst, skickligast och mäktigast drabbats av en hälsosam verklighetschock.


Socialdemokraterna är idag ett parti som alla andra. Det var inte långt ifrån att de blev mindre än Moderaterna, och ska man tro den senaste opponionsmätningen så är det en utveckling som fortgår. Det måste till en radikal förändring i toppen av S. Det gamla gardet måste bort, och nya idéer måste få möjlighet att slå rot. Idag är det för tidigt att ens spekulera i vem som kommer att ta över taktpinnen, de månader som är fram till den extra insatta kongressen kommer att vara avgörande för vilken riktning partiet kommer att välja. Vill det sig riktigt illa kan partiet uppleva samma situation som Folkpartiet gjorde efter Bengt Westerberg; att man på kongressen kommer att stå med tre olika kandidater.