USA:s sak är vår sak

Dagens ledare i Dagens nyheter handlar om oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Katastrofen drabbar i första hand den amerikanska sydkusten, men dröjer det länge innan läckan tätas kan än större områden gå förstörda för en lång tid framöver. DN skriver:


Det är visserligen fortfarande framför allt BP som måste ta sitt ansvar och försöka få stopp på läckan. Men förtroendet för företagets vilja och förmåga att hantera det inträffade är redan anfrätt. Under alltför lång tid efter explosionen den 20 april lämnade oljebolaget felaktig information om läckagets storlek. Dessutom höll styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg länge helt tyst om det som inträffat. Det är egendomligt att han fortfarande inte har kommenterat katastrofen med mer än några korta inlägg under en debatt.

vidare:

Därför är Sveriges och EU:s tystnad märklig. I går lovade den nederländska regeringen att bistå USA med utrustning och material för oljesanering. Men varken Bryssel eller Stockholm har i skrivande stund uttryckt sin solidaritet med eller erbjudit Washington bistånd. Det är det minsta man kan begära, även om hjälp inte anses behövas.


USA har bidragit till att rädda Europa undan diktatorisk occupation vid tå världskrig. Den så kallade Marshallhjälpen skapade också ett ekonomiskt under i Europa, framförallt Västtyskland byggdes upp på nolltid. Därför borde det vara självklart för Europeiska länder att bistå USA med all tänkbar hjälp när man står inför den kanske värsta miljökatastrofen i världshistorien. Dessutom bör det ligga i allas intresse att rädda de känsliga ekosystemt som finns i de amerikanska delstater som har kust mot mexikanska golfen. Många unika arter finns här som nu är än mer hotade än vad de tidigare var.

Oljeindustrin bör också ta lärdom av katastrofen. Det kanske är dags att se över om man överhuvudtaget ska borra på så pass djupt vatten. Framförallt så måste oljeanvändningen minska. Vänstersympatisörer kommer i vanlig ordning skylla katastrofen på kapitalismen och marknadsekonomin. Det finns emellertid ingen tid för sådan debatt nu, ej heller tid för vem som bär ansvar inom BP (som för övrigt är kända för att vara allt annat än miljövänliga). Nu gäller det att med samlade krafter stoppa denna ekologiska katastrof, ska huvuden rulla får de göra det efteråt. Och huvuden lär rulla. Stämmningarna av diverse näringsidkare, i synnerhet fiskare, har öst in de senaste veckorna. Samtidigt rapporterar New York Times om hur kritiken växer mot regeringen och kustbevakningen i USA för dess hantering av situationen.

USA:s sak är vår sak, nu måste alla hjälpas åt att stoppa läckan!

Dialog och diciplin behöver inte vara kontraster, Maria Wetterstrand

I kvällens agenda debatterade Folkpartiledaren Jan Björklund och Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand den så kallade flumskolan. Detta efter att Wetterstrand gått och i media och slagit tillbaka med samma mynt mot Folkpartiet, genom att använda just det begreppet.

Maria Wetterstrand går ut med att hon tycker att Fp tror att "diciplin och straff" ska lösa alla problem. Hon menar att istället det behövs dialog och en god relation mellan elever och lärare. Jag håller fullständigt med. Självklart ska det råda dialog mellan elever och lärare. Men varför sätter de rödgröna hela tiden detta i kontrast till ordning och diciplin? Det svarade inte Wetterstrand på under debatten.

Att kunna få sköta skolarbetet i lugn och ro är en förutsättning för de allra flesta för att kunna komma någonvart. Den som, liksom jag, haft lärare som väljer att vara fullständigt likgiltiga inför stök och oreda i klassrummet vet hur svårt det är att arbeta i sådan miljö. Att ha ordningsomdömmen i skolan är en klar och tydlig markering från skolans sida. De rödgröna lyckas alltid få detta till att "man inte ska få tänka kritiskt", vilket inte kunde bli mer fel. Självklart ska skolan fostra kritiskt tänkande individer. Ordning och reda innebär kort och gott att det i klassrummen ska råda en dräglig arbetsmiljö där alla kan trivas. I den kan till exempel en respektabel ljudnivå ingå.

Ett av de bättre lagförändringar som gjorts under den borgerliga regeringens år vid makten är att man nu gjort det möjligt att flytta bråkiga elever. Även detta attackerade Wetterstrand och kallade det för "bestraffning". Jag kan av egen erfarenhet berätta att det som alla år tidigare hänt med fall av mobbning är att skolan informerat den mobbade eleven om att denne kan få byta skola om den vill. Detta är pinsamt dåligt! Det är ju självklart mobbaren som ska byta skola, något självklart för de allra flesta. Mobbaren kan också vara i en svår situation, och splittar man upp gäng som sätter skräck i andra elever så kan en sådan lösning givetvis gynna alla parter. Maria Wetterstrand verkar inte själv ha varit mobbad, och jag är glad för det eftersom det är något jag inte önskar någon att bli utsatt för. Men de som har blivit det vet hur det känns när skolan sviker sitt ansvar. Vi behöver mer av Folkpartiets skolpolitik!

Mobbning borde för övrigt klassas som ett brott, något som man kan läsa om i kommunfullmäktigeordförande Anna Mårtenssons blogg Liberanna

Sen bör slutligen Wetterstrand lära sig att hålla isär begreppen. Det är inte betyg för sexåringar man vill införa, utan betyg från årskurs sex. Skriftliga omdömen kan man få från förskolan, och de flesta föräldrar vill faktiskt ha det. Det kan inte tolkas som något annat än en lyckad reform.

att utbilda sig ska vara lönsamt, och även att arbeta

I dagarna presenterade Tjänsteföretagens intresseorganisation Almega som handlar om hur den statliga inkomstskatten påverkar lönsamheten med utbildning eller inte. Ett uttdrag:


Sammanfattningsvis kan man konstatera att Sverige har ett
mycket högt skattetryck. Det svenska skattetrycket ligger på ca
47,1% av BNP, vilket ska jämföras med det genomsnittliga skattetrycket
i EU15 och OECD som ligger på 39,7% respektive
36,2% (2008). Men de skatteintäkter som genereras av den statliga
inkomstskatten utgör endast 3.2 % av det totala skatteintäkterna,
vilket motsvarar ca 1,5% av BNP. Trots att intäkterna
är relativt låga jämfört med andra skatteintäkter är det förhållandevis
många som betalar statlig inkomstskatt.


När ens inkomst ökar når man så småningom en nivå där man får betala statlig inkomstskatt, så kallad marginalskatt. När man når ytterligare en nivå uppåt tvingas man även betala Värnskatt, vilket kan innebära att en löneökning till stor del kan ätas upp av progressiva skatteökningar. Dagens ledare i Göteborgsposten reflekterar över det hela.


Riktigt så hårt drabbas inte majoriteten av dem som gått en högre utbildning. Men många fler än de rödgröna vill göra gällande, får snart känna på hur en ökad andel surt förvärvade slantar hamnar i statens plånbok.
Almega presenterar siffror som visar att många anställda inom service och omvårdnad har såpass hög lön att de beskattas som "höginkomsttagare". Dit hör exempelvis sjuksköterskor, lärare och barnmorskor.


Personer som satsar stora summor på studielån riskerar att inte få speciellt mycket i utdelning. Det beror också på andra saker givetvis, såsom att de arbetar i sektorer som ofta ingår i offentlig sektor och är dåligt konkurrensutsatta. Där spelar förekomsten av friskolor och vårdvalsreformer en viktig roll för att sätta fart på lönebildningen.

Att man ska straffas för att man väljer att utbilda sig på högre nivå är något som inte gynnar någon. Det riskerar dessutom i värsta fall att leda till att kompetent arbetskraft flyr Sverige. Det finns därför anledning att se över möjligheterna att övergå till platt inkomstskatt, något som tyvärr inga politiska företrädare verkar våga tala om idag. Än värre för högutbildade blir det när man även ska åläggas fastihgetsskatter och förmögenhetsskatter, något som de rödgröna vill återinföra.

Hela Almegas rapport finns här

De rödgröna tappar - Alliansen ökar

Idag visar DN/Synnovates senaste mätning att alliansen har tagit ledningen i mätningen . Mätningarna har svängt upp och ned på sistone, och Gunnar Johansson i DN har sin förklaring klar för sig .


Det ligger nära till hands att tro på Grekland som en förklaring. Skuldkrisen i Europa har visat att Sverige klarar sig bättre än andra länder. När det blåser i omvärlden står finansminister Anders Borg för lugn och ordning.


Anders Borg är en minister jag hyser stor respekt för. Dels är han mannen bakom konceptet "de nya moderaterna" som är en av de stora anledningarna till att alliansen vann förra valet, och dels har han alltid klara och tydliga svar på frågor. Och i en värld där många länder i Europa befinner sig i chocktillstånd visar han lugnt och smidigt på vad dessa kriser beror på, samtidigt som han poängterar att Sverige ligger bra till och hur vi ska bete oss för att inte hamna i samma situation. Anders Borgs jobbskatteavdrag har dessutom visat sig vara väldigt uppskattat och lyckat.

Jag tror även att de rödgrönas senaste utrikespolitiska utspel kan ha en viss effekt. Det var ett utspel som förde vänsterpartiet många år bakåt i tiden, ja till den tid då de hette VPK. Människor vill helt enkelt inte ha den försämrade relation till USA och övriga västländer som det hela skulle innebära. Istället vill man ha internationell närvaro av starka demokratier.

Det blir genast roligare att jobba när man ser såna här siffror : )

Det rödgröna samarbetets stora vinnare: Vänsterpartiet

Idag presenterades ett gemensamt förslag från de rödgröna: USA bör lämna sina militärbaser världen över. I svenska dagbladet kan man läsa:

"Det rödgröna kravet innebär en reträtt av 300000 amerikanska militärer, men har hittills inte uppmärksammats. För socialdemokratin är det en rejäl kursändring. Regeringen Persson deklarerade valåret 2006: ”För regeringen är det centralt att utveckla den transatlantiska länken och Sveriges samarbete med Förenta staterna”. Med en regering ledd av Mona Sahlin 2010 blir det en annorlunda politik"

Det är är lätt att förstå vad som har hänt: Vänsterpartiet är de stora vinnarna i det rödgröna samarbetet. V:s utrikespolitiske talesman Hans Linde skriver på sin blogg om hur det hela ska gå till. USA ska helt enkelt bomma igen alla sina militära baser utanför landets gränser.

Det har varit ett par socialdemokratiska statsministrar genom åren. Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, och Göran Persson. Alla hade de något gemensamt (förutom partitillhörigheten): De såg till att hålla Vänsterpartiet (på den tiden Vänsterpartiet Kommunisterna) så långt ifrån utrikespolitiken som det bara gick. Man hade överhuvudtaget inte något formellt samarbete med dem. Jag har hela tiden tänkt att vad som än händer efter valet så kommer inte Mona Sahlin att låta V komma i närheten av utrikes, försvars, utbildnings, eller finansministerposten. Jag har dessutom lugnat folk som trott att detta skulle kunna ske. Men nu är jag inte lika säker längre, speciellt inte efter dagens inlägg. Vänstern gräver upp den gamla stämpeln som Gudrun Schyman gjorde allt för att tvätta bort. Detta är ett första steg, vad blir det härnäst? ett utökat samarbete med Kubanska eller den Vietnamesiska regeringen.

Fredrik Malm och Jan Björklund skriver på Newsmill


Det har förts fram flera märkliga förslag från vänsteroppositionen i denna valrörelse, men inget förslag är så obegripligt som detta. I en tid när vi behöver fördjupa våra ansträngningar tillsammans med världens mest inflytelserika stater för att möta klimathot, ekonomisk oro och säkerhetspolitiska risker - då väljer Mona Sahlin att gå till val på en diplomatisk frontalkrock med USA


Adam Cwejman likaså:


"Nästan lite cyniskt är att man bara uttryckligen kräver att USA monterar ner sina kärnvapen. Givetvis vill ingen se kärnvapen, oavsett vems händer de befinner sig i men att först och främst kräva att det är USA som backar ner militärt, både vad gäller baser och kärnvapen är bara historielöst."


Carl Bildt


"Det är en huvudlös politik, klassisk antiamerikansk Vänsterpartipolitik som skulle vara omöjlig i en regeringsställning"


Detta är ett mycket starkt skäl för att jobba ännu hårdare för att få alliansregeringen återvald i höst.

En arbetsmarknad i rätt riktning

Dagens nyheter rapporterar idag om att jobben är på väg tillbaka.Uppenbarligen blev det inte riktigt de två "skitår" som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin tidigare talade om. De djupaste svackorna övervanns när SAAB överlevde och Volvo fick nya ägare. Antalet lediga platser anmälda hos arbetsförmedlingen ökade med 14000 från 2009.

Av dessa finns ungefär en femtedel hos bemanningsföretagen; en typ av företag som politker och bloggare på vänsterkanten gärna målar upp som djävulens värsta skapelse. I ett flertal av vårens avtalsrörelser har det krävts stopp för anställningar via bemanningsföretag, och de allra mest rabiata har till och med krävt att bemanningsföretag borde bli olagliga. Man vill alltså kapa en stor möjlighet för människor att gå in i arbetslivet. Jag talar av egen erfarenhet eftersom jag under min studietid under långa perioder arbetade extra på Postens paketterminal i Jönköping via bemanningsföretaget Studentconsulting (som specialiserar sig på att just erbjuda studenter jobb vid sidan om studierna). Anställda vid bemanningsföretag får enligt det kollektivavtal som gäller för dessa företag samma lön som de direktanställda på den arbetsplats de är uthyrda till. Jag hade kanske inte haft möjligheten att arbeta extra under mina studer om det inte vore för bemanningsbranchen, och jag tycker det vore ytterst beklagligt att ta ifrån människor denna möjlighet.

Det finns anställda vid bemanningsföretag som blir inringda när jobb finns, och som måste åka på det jobbet just nu. Visst, det kan verka jobbigt att inte alltid vet hur ens arbetsvecka kommer att se ut. Men å andra sidan får de full lön även de dagar då det inte finns några uppdrag till dem. Jag ser alla vägar in på arbetsmarknaden som nödvändiga, och bemanningsföretag har visat sig många gånger vara en betydligt mer effektiv arbetsförmedlare än den statliga. Därför behövs dessa företag.

Samtidigt rapporterar finns Sverige i Internationella valutafondens kartläggning av världens konkurrenskraftigaste ekonomier att Sverige ligger bäst till bland EU-länderna. Mona Sahlins tal om att alliansregeringen "har kört Sverige i botten" håller med andra ord inte. I en globaliserad värld är ekonomin mycket beroende av hur det går för omvärlden, man dras lätt med i kriser och lågkonjukturer. Vad som visar på regeringsduglighet handlar om hur man hanterar krisen. Och enligt ett så pass internationellt erkännt organ som IMF är den svenska regeringen bra på detta, och borde därav få fortsätta regera ytterligare fyra år.

Carl Bildt är konsekvent om trupperna i Afghanistan

Svenska dagbladet rapporterar att utrikesminister Carl Bildt har blivit stärkt i sin uppfattning gällande den Svenska insatsen i Afghanistan.

"Jag har blivit stärkt i min uppfattning att Sverige verkligen behövs för att säkra stabiliteten och styrkan på 500 soldater känns relevant. Jag har svårt att säga något slutdatum för den svenska insatsen, men om fem år är vi alldeles säkert kvar i någon form. Det är viktigt att vi ser detta som ett mycket långsiktigt engagemang"

Att Alliansregeringen har en klar och tydlig åsikt i denna fråga är viktigt. Ett land som tidigare haft en av världens mest förtryckta befolkningar ser nu en ljusning. Bygget av det nya landet är inte lätt, och heller inget som löser sig över en natt. Men att det kommit igång och går i rätt riktning är ändå något positivt.

Så här långt har ett par svenska soldater stupat, och varje gång det sker kommer höjda röster, i synnerhet från vänsterhåll, att trupperna ska tas hem med omedelbar verkan. Det är många som fått sätta livet till i detta krig. Mängder av Engelsmän, amerikaner, tyskar, danskar, you name it. De som åker till Afghanistan vet vad de ger sig in på; de sätter sitt eget liv i risk för att rädda andras.

Vänsterpartiets valplattform innehåller krav på att sverige ska lämna afghanistan . Miljöpartiets plattform säger att trupperna bör tas hem under nästa mandatperiod. Socialdemokraternas hållning är lite mer diffus, vissa vill ta hem trupperna och vissa vill ha dem kvar.

Med en sådan vacklande opposition känns det tryggt att veta att Alliansregeringen har en klar och tydlig ståndpunkt: Sverige ska vara kvar så länge det behövs!

Även de gröna kommer att driva orealistiska mål i Valrörelsen

På politikerbloggen går det att läsa om vad som kom med i det valmanifest som Miljöpartiet i helgen antog under sin kongress i Uppsala. Partistyrelsen hade inför kongressen sagt att man i valmanifestet endast skulle ha med mål som ansågs vara realistiska att driva inför kommande mandatperiod. Ungefär på samma sätt uttryckte sig vänsterpartiets partistyrelse inför sin kongress förra helgen, dock utan framgång.

Också på miljöpartiets kongress fick partistyrelsen bakläxa. I valmanifestet skrivs det in att arbetstiden bör sänkas till 35 timmar istället för 40. Nu tänker två av tre rödgröna partier driva denna fråga, endast socialdemokraterna är emot. Svenska dagbladets politiske analytiker Göran Eriksson tror att socialdemokraterna kommer att vinna denna fråga .

Budskapet från S-kongressen i höstas var ett helt annat. Arbetstidsförkortning är ingen lösning utan "vad Sverige behöver är fler som arbetar, inte färre. Arbetsutbudet måste öka".
Det blir Socialdemokraterna som vinner den här dragkampen. Den rödgröna regeringsplattformen, som presenteras under sensommaren, kommer inte att innehålla förslag om generell arbetstidsförkortning.
Det vet Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Men för kongresser, särskilt i Vänster- och Miljöpartiet, är partitaktiken ofta sekundär.

I sitt valmanifest antog man också att de svenska trupperna i Afghanistan bör vara borta senast 2014. Det är en lite mildare skrivning till skillnad från V som vill dra hem trupperna fortast möjligt. I en så inbiten konflikt som det är i Afghanistan är det farligt att sätta sådana mål. Tiden bör istället få utvisa när det kan vara aktuellt att ta hem trupperna.

Gällande infrastrukturen skrivs att kapaciteten för färnvägsnätet bör fördubblas, vilket jag gillar. En väl fungerande järnvägstrafik är en nyckel för hållbara transporter i framtiden. Desutom lägger man fram satsningar på höghastighetsbanor, något jag saknar i den borgerliga infrastrukturpropositionen. Plus i kanten för detta.

Mindre bra är dock att man skriver att "Sverige har inget behov av fler motorvägar". Vad miljöpartister ofta missar är att utsläpp uppstår framförallt när bilar gasar upp farten, alltså framförallt vid trafikstockning. Kan trafiken flyta problemfritt minskar utsläppen. Därför behövs motorvägar; att ha vägar i dåligt skick löser inga problem. Självklart måste man bygga ut kollektivtrafiken, rejält på många håll. Men det är farligt att sätta dessa två i kontraster mot varandra. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Slutligen kan man väl ändå säga att MP har tvättat bort flumstämpeln då man inte längre tänker driva frågan om Friår. Och det var längesedan man övergav idén om medborgarlön.

Kan Cameron och Clegg få Storbritannien på fötter?

Efter många turer fram och tillbaka där Liberaldemokraterna förhandlat med både Labour och Tories blev det tillslut klart: Tories bildar en koalitionsregering med Liberaldemokraterna. Trots att det liberala partiet inte alls fick den framgång man trott (de till och med backade fem mandat) så har de den senaste veckan varit det mest inflytelserika partiet i Storbritannien. Att ett litet parti i en vågmästarroll är inget nytt; det visade svenska Miljöpartiet när man 2002 såg till att få trängselskatterna i Stockholm trots att dåvarande ledande stockholmssossen Annika Billström gick till val på att man INTE skulle införa trängselskatter.

David Cameron blir såklart premiärminister, medans Nick Clegg kommer att få axla manteln som hans högra hand i form av vice premiärminister. Den övriga ministerutnämningen har också genomförts och det går att läsa om den i brittiska Daily Telegraph. Som syses så kniper Tories de tyngre posterna som finansminister, försvarsminister, och utrikesminister för att nämna några. Å andra sidan kan nog liberaldemokraterna ändå vara rätt nöjda med de poster de får eftersom det rör områden där man vill göra förändringar som till exempel posten som miljöminister.

Rent ideologiskt står partierna ganska långt ifrån varandra; i Storbritannien är ideoligierna fortfarande starka. Men nu bör man prioritera att få ordning på den brittiska ekonomin. Landet har ett gigantiskt budgetunderskott (nästan lika stort som Greklands) och man har än så länge klarat sig bra eftersom marknaden fortfarande tycks ha förtroende för pundet. Frågan är bara hur länge. En av liberaldemokraternas hjärtefrågor är att reformera valsystemet som man är starkt gynnad av, något Tories inte är lika positiva till.

Hur länge denna regering håller vet man inte. En turbulent och spännande tid väntar brittisk politik.

EMU-motståndarna drar nytta av rådande kris

Den senaste tidens turbulens i EU-länderna kring medelhavet har gett motståndarna till valutasamarbetet ett gyllene tillfälle att profilera sig. "Vad va det vi sa?" och "Nu kommer det vi tidigare varnat för" är två återkommande fraser. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Hans Hoff skriver på Aftonbladets debattsida om hur oansvariga Folkpartiet är som fortfarande är positiva till EMU.

"Nu råder stor osäkerhet vad som gäller. Svenska väljare kan helt enkelt inte säkert veta om de vaknar upp med euron om de röstar borgerligt i valet."

Folkpartiet och den borgerliga regeringens spretiga agerande lämnar däremot en stor osäkerhet för Sverige när det gäller valutaunionen under nästa mandatperiod, och därmed sätter de ekonomin och jobben i fara.

Nationalekonomen och tidigare orförande för Junilistan skriver på SVD:s Brännpunkt om hur rätt de hade när de kritiserade Euron under valrörelsen till folkomröstningen.

Inför den svenska folkomröstningen om EMU 2003 varnade kritikerna för de stora riskerna med en gemensam valuta och räntepolitik för länder som utvecklades i olika takt. Resultatet av en gemensam valuta skulle bli olika inflationstakt i olika länder som till sist skulle kräva en smärtsam anpassning. Det är det vi ser idag.

Många fler EMU-motståndare passar på att dra nytta av den rådande situationen. Men hade stabilitetspakten efterlevts från början hade den kris som nu är kanske aldrig uppstått. Och Lundgren försöker få det att låta som solklart att ett land som inte är med i EMU kan devalvera, och därav lösa problemen med budgetunderskott. Det är helt fel, eftersom de allra flesta länder idag har flytande växelkurs, och en sådan går inte att devalvera.

Men självklart så får man ändå erkänna att krisen blottar EMU:s nackdelar. Jag är dock fortfarande övertygad om att valutasamarbetet i det långa loppet kommer att kunna förhindra kriser. Men då måste stabilitetspakten följas.

V: Mer pengar till allt!

I dagarna har Vänsterpartiets kongress gått av stapeln i Gävle. Partistyrelsen gjorde under förberedelserna en rad utspel som kan tolkas som att man vill att samarbetet med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ska kunna löpa problemfritt. Bland annat ville man slopa kravet på 6 timmars arbetsdag.

Men partistyrelsen fick bakläxa. Istället såg ombuden till att partiet gjorde ett par rejäla vänstersvängar. Svenska dagbladet rapporterar att kravet på 6 timmar arbetsdag blir kvar , att man vill ha höjd A-kassa och Sjukersättning till 90 procent av lönen, och dessutom tänker man "jobba stenhårt för att avskaffa karensdagen i sjukförsäkringen". Kongressen fick besök av de övriga partiledarna i det röd-gröna samarbetet för att demonstrera viljan att regera ihop. Efter kongressens vänstersvängar lär samarbetet bli svårare.

Folkpartiets ekonomiske talesman hade kloka resonemang om slöseriet.

- Det som har skapat krisen i Grekland är den typen av förslag som Vänsterpartiet för fram; mindre arbete och mer betald fritid. Om det här genomförs skulle det leda till en grekisk frossa inom fem-sex år.

Vidare:

- Vad de gör ju är att de angriper skattebasen, det vill säga arbete. Det kommer att leda till nedskärningar, inte till det som de tror ökade pengar till kommuner och landsting.

Den kris som råder i Grekland, och i värsta fall kan drabba ytterligare länder inom EU tycker man borde få Lars Ohly och co att begripa att det inte går att spendera hur mycket pengar som helst när det inte finns några som helst idéer om hur utgifterna ska finansieras. Medan det uppenbarligen är bidragslinjen som de röd-gröna tänker driva i valrörelsen kommer alliansen att fortsätta men den inslagna arbetslinjen. Med många människor i arbete kan man generera skatteintäker nog för att Sverige även fortsättningvis ska kunna ha en välfärd i världsklass.

Krisen i Grekland - Vem bär skulden?

Grekland befinner sig i den värsta ekonomiska krisen sedan Tyskland under mellankrigstiden. Det statliga underskottet befinner sig långt över alla rimliga gränser, och för att landet inte ska drabbas av en statskonkurs med efterföljande konsekvenser har Euroländerna klubbat igenom det största ekonomiska krispaketet någonsin . I gengäld kräver dock Euroländerna ett ekonomiskt stålbad från greklands sida. Bland annat innebär det sänka och frysta statliga löner, sänkta pensioner, samt diverse skattehöjningar. Till och med Internationella valutafonden IMF har blandat sig i, vilket är ytterst ovanligt för Västeuropeiska länder.

Åsikterna om huruvida det är rätt att ge den grekiska staten detta stöd går brett isär. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel såg inte särskilt bekväm ut när hon visade sitt stöd för krispaketet; den tyska oponionen är överlag starkt kritisk till räddningspaketet. Andra varnar för en dominoeffekt ifall grekland ställer in sina betalningar, och därmed drar med sig banker och finansinstitut i hela Europa ned i träsket, varför räddningspaketet är nödvändigt. Larry Elliot, ekonomisk krönikör på brittiska "the Guardian" talar om att det som nu händer i Grekland är en ekonomisk dödsspiral, eftersom åtstramningarna leder till att den grekiska efterfrågan elimineras sakta men säkert.

Givetvis är den grekiska en del av den internationella finanskrisen. Men i Grekland har den slagit avsevärt hårdare än på andra ställen. Med en egen valuta hade man kunnat devalvera och på så sätt försökt öka exportintäkterna; detta går nu inte när man är ansluten till Euron där man har gemensam valutapolitik. Det går heller inte att använda sig av det Keynes kallade för ekonomisk expansion med ett budgetunderskott på 13 procent. Det enda som tycks gå är att spara sig ur krisen.

Vad som mer kan te sig märkligt är att Storbritannien har ett nästan lika stort budgetunderskott, 12 procent. Men förtroendet för pundet har ännu inte rubbats, och trovärdigheten för att det brittiska styret kan hantera sina ekonomiska tillbakagångar är betydligt högre än för det grekiska. Greklands utbredda korruption gör att den svarta sektorn sysselsätter en stor andel från vilka det inte genereras några som helst skatteintäkter. Dagens industri rapporterar idag om en sjunkande Eurokurs till följd av att diverse kreditvärderingsinstitut i världen också sänkt betygen för fler länder än Grekland. Att den grekiska krisen påverkar resten av Europa råder det ingen tvekan om.

Vem är då felet? Den amerikanska finansinspektionen har länge anklagat investmentbanken Goldman sachs för att ha vilselett många investerare, och därav orsakat den globala krisen. Andra anklagar tyska Deutche bank och den tyska staten i allmänhet för att trissat upp förväntingar och därav orsakat det enorma slöseri som skapat det stora underskott som Grekland nu brottas med.

Den stabilitetspakt som Euroländerna har bundit upp sig med innebär att man inte får ha ett budgetunderskott som överstiger 3 procent av BNP. Dessutom är det inte tillåtet att ha en inflation som överstiger genomsnittet för de tre länder med lägst inflation. Bryter man mot dessa bestämmelser är det meningen att EU-kommissionen ska utdöma vite. Redan för några år sedan hade såväl Tyskland som Frankrike ett större budgetunderskott än tillåtet, men EU-kommissionen valde att inte begära vite från dessa båda länder. Inte heller från Portugal (som spås hamna i samma situation som grekland) krävdes åtgärder. Denna slapphet resulterade i att man tappade förtroende för stabilitetspakten; att den inte skulle behöva följas. Och där står vi nu med inte bara ett gigantiskt underskott för Grekland, utan för flera andra medelhavsländer, exempelvis Spanien, Italien, och Portugal.

Sammanfattningsvis kan man säga att investmentbanker och andra institut inte bär ansvaret för vilka som köper eller inte köper deras produkter. Istället för att lägga skulden på diverse finansiella institut bör man istället titta på EU:s ledning. Hade man straffat frankrike och tyskland för deras brutna stabilitetspakt hade det gett signaler om att detta inte är ok. Det hade säkerligen fått Europas regeringar att tänka mer försiktigt och inte spenderat över alla rimliga gränser. Men istället bjöd det in till ett spenderande utan dess like; ett spenderande man nu får betala för. Skulden ligger snarare på EU än på Goldman Sachs och Deutsche bank.

Är det då rätt att gå in med detta gigantiska stödpaket? Jag tror faktiskt inte man har så mycket att välja på.

Tabun runt sprutbyte för narkomaner måste upphöra!

I dagens upplaga av Jönköpingsposten (som tyvärr inte har någon nätupplaga) skriver läkaren Olof Blix, som har mer än 20 års erfarenhet av missbrukarvård, om det mycket omdiskuterade ämnet sprutbytesprogram för sprutnarkomaner. Blix anser att det är ytterst beklagligt att landstinget i Jönköping ännu inte infört detta; något som landstingen i bland annat Skåne och Stockholm har gjort. Folkpartiet i Göteborg har dessutom tagit initiativ att driva på för att införa ett sådant program även i Västra Götalandsregionen.

Men i många landsting är det oacceptabelt att ens diskutera. Det heter att man "legitimerar missbruk" och att "eftersom knark är olagligt ska man inte hjälpa folk att injicera det". Det påstås att det finns andra alternativ, och att det är bättre att socialarbetare som kan hitta dessa människor och hjälpa dem ur dess missbruk.

Personer som använder sig av dessa argument är inte speciellt insatta i vilken situation dessa människor befinner sig i. Det är utstötta människor som i princip lever helt utanför samhället. Att "gå ut och leta" efter dessa människor är som att leta efter en nål i en höstack (ja det kanske till och med är lättare). Genom att erbjuda dessa att byta sina sprutor mot rena verktyg kan man dels hindra spridning av diverse sjukdomar som sprids när narkomanerna delar sprutor med varandra, och dessutom kan man få kontakt med missbrukaren. Denna kontakt kan utveckla och kan på sikt leda till att personen kan komma med i ett program för att kunna sluta med sitt missbruk. Det är ingen drogpolitisk fråga, utan i första hand en hälsopolitisk sådan. Knarket får man tag på ändå, att ge ut verktygen är inte olagligt.

Det är naivt att tro att förbud löser alla problem av sig själva. Medans vissa förståsigpåare säger hur hemskt det är med narkotika sitter utstötta sprutnarkomaner nånstans i hemlighet och gräver sig allt djupare ned i sitt missbruk. En mer realistisk narkotikapolitik försöker istället minska skadeverkningarna, och byte till rena sprutor är ett stort steg i rätt riktning.

Det är dags att släppa den tabu som råder runt denna fråga, och istället börja se verkligheten och möjligheterna till hur skadeverkningarna kan minskas!

Brittiska liberaler på frammarch

När det verkar gå knackigt för alliansregeringen här hemma kan man i alla fall trösta sig med att liberalismen i ett av dess ursprungsländer, Storbritannien, är på frammarch. Valet i storbritannien väntas denna gång bli en riktig rysare.

Det brittiska systemet med enmansvalkretsar gör att det blivit ett smalt politiskt utbud med två stora partier, labour och tories, som fullständigt dominerat den politiska arenan. Det liberala partiet Liberaldemokraterna har dock alltid funnits med och de senaste åren växt sig större och större. Detta bland annat mycket tack vare att de var konsekventa motståndare till kriget i Irak. De är ett parti som kraftigt missgynnats av det brittiska valsystemet. Trots att de haft närmare en femtedel av rösterna har de inte fått mer än 10 procent av platserna i underhuset.

Men nu är det brittiska liberalerna på frammarch. Mätningarna har sagt lite olika saker, och vid en undersökning visade sig Liberal Democrats till och med vara största parti. I dagsläget verkar det dock vara tories som leder.

Liberaldemokraterna, och dess ledare Nick Clegg är ett välkommet tillskott i den brittiska politiken som länge dominerats av ett socialdemokratiskt och ett konservativt parti. Clegg vill satsa på ökat integritetsskydd för individen, ha mindre skolklasser, satsa stort på miljö och infrastruktur (bland annat att på sikt elektrifiera hela det brittiska järnvägsnätet), och sänka skatten för låginkomsttagare och penionärer. Partiet vill dessutom förändra nuvarande valsystem med enmansvalkretsar och flytta mer inflytande från politiker till väljare. En liberal röst där den behövs som allra mest.

Jag ser fram emot torsdagens brittiska val, kan bli en stor framgång för den europeiska liberalismen.