Vad händer med Sveriges roll i EU som det blir maktskifte?

I SVD Brännpunkt skriver idag tre moderata statsråd om sin oro för att Sverige ska få en svagare roll i EU om det blir maktskifte.


Socialdemokratin dominerade länge den svenska debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men man har haft svårt att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall, något som inte minst kommer till uttryck i partiets fortfarande vankelmodiga hållning till Sveriges roll i EU. Det rödgröna samarbetet visar att den socialdemokratiska förmågan att sätta ramar för den utrikespolitiska agendan är förbrukad. Idag är man en av tre medlemmar i en illa samsnackad kompromissklubb. Och i den klubben vill Mona Sahlin inte ens utesluta att Lars Ohly blir Sveriges nästa utrikesminister.

Alliansregeringen har den gångna mandatperioden fört en aktiv utrikespolitik baserad på tydliga värderingar och ett värnande om Sveriges intressen. Vi tar globalt ansvar och står upp för det öppna samhällets värderingar. Mot detta står ett rödgrönt alternativ vars utrikespolitik av allt att döma skulle komma att präglas av passivitet, otydlighet och smärtsamt framförhandlade kompromisser mellan oförenliga grundprinciper.


De rödgröna framstår som en mycket brokig samling på det utrikespolitiska området. Det var inte längesedan Miljöpartiet ändrade sin inställning till EU, och Vänsterpartiet vill fortfarande inte att EU ens ska existera som instution. Sahlin är dessutom inte lika tydlig som sina företrädare med att hålla vänstern borta från utrikespolitiken, vilket heller hindrar henne från att låta V styra och ställa på det utrikespolitiska området i de rödgrönas gemensamma manifest. Från att tidigare varit positiv till Sveriges insats i Afghanistan vill man nu ta hem trupperna redan om ett år.

Men om vi då ser på EU, där sossarna tidigare varit överens med de Borgerliga om att EU ska spela en nyckelroll i världen för frihet och demokrati, kan detta också hamna i farozonen om det blir en rödgrön regering. Frihandel och globalisering som S tidigare varit positiva till blir svårt att upprätthålla när man regerar med två partier som ser världshandel och globalisering som något negativt:


Inte heller på globaliseringens område utgör de rödgröna ett trovärdigt och sammanhållet alternativ. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvivlar i grunden på värdet av ökade handelsutbyten. De rödgröna vill framstå som solidaritetens och välviljans företrädare, men har en världsbild som härrör från det kalla krigets dagar. Särskilt Vänsterpartiet drivs av en utpräglad fientlighet till all samverkan med USA. Det återspeglas inte minst i de rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att den amerikanska militära närvaron utanför landets gränser helt ska avvecklas (en linje som har välkomnats av Nordkorea men knappast någon annanstans).

För alliansen är det självklart att fortsätta arbetet med att stärka den transatlantiska länken. Sverige och EU har allt att vinna på att söka samförstånd med USA, både bilateralt och i FN och andra multilaterala fora. Detta är en förutsättning för globala framgångar på ett stort antal områden: från framsteg i klimatarbetet och vidmakthållandet av ett öppet globalt handelssystem till att möta utmaningar för säkerheten och utvecklingen inte minst i Afghanistan och Mellanöstern. '


EU är en instution uppbyggd av 27 demokratier. Vad finns det för ont i att en sådan organisation tar en ledande roll i kampen för att skapa en bättre värld?

Ska Sverige fortsätta vara en drivande kraft i EU och världen krävs det seger för alliansen på söndag.